19 mars
I den innersta kretsen av Viveca Sten
Spännande deckare i nutidsanda, lite intriger, mörka hemligheter och heta känslor i en skön blandning.
+ + + +
Carina Jäderström16 mars
Blondie av Birgitta Andersson
En gripande bok om ett människoöde där författarinnan från att ha varit nere i avgrundens djup kunnat ta sig upp, trots att hon åkt ner flera gånger. Man får sig en tankeställare och inser att man är otroligt lyckligt lottad.
+ + + +
11 mars
Någon sorts frid av Camilla Grebe och Åsa Träff
En psykologisk spänningsroman som jag så gott som sträckläste. Boken var spännande och verklighetstrogen och hade mycket av det mesta, dessutom inte så förutsägbar som vissa böcker. Det var också korta kapitel vilket gjorde boken otroligt lättläst.
+ + + +
8 mars
Tittaren av Mattias Ronge
Förhoppningsfull sätter man igång att läsa den här boken. Äntligen en inifrånskildring av pr-branschen, där man får veta hur det går till med pitcher, kundmöten och vad som egentligen händer i det som kallas kriskommunikation. Tror man. Men inte.
Huvudpersonen Marcus Tirén är kriskommunikationskonsulten som själv går omkring med en spypåse i fickan. Han mår dåligt. Och han mår ännu mer dåligt när han träffar på en polsk man som han tror är död. Sedan trasslar allt till sig ännu mer, Marcus träffar en sierska, en psykolog och Margareta Krook som staty. Sedan mår han helt plötsligt bra igen, trots att det mesta gått åt helvete. Resan däremellan är rätt ordrik, även om det är välskrivet. Men den ger nästan inget inifrån en bransch som skulle behöva skildras. Och tvärt emot vad som påstås i Tittaren finns ingen stadsdel i Warszawa som heter Molotov, däremot en som heter Mokotów. Och en Mokotówcoctail har definitivt inte samma sprängkraft.
+ +
Janne Sundling4 mars
När barnet lagt sig av Michael Nyqvist
Michael Nyqvist gör debut med sin självbiografi, om sökandet efter sina biologiska föräldrar, känslan att vilja veta varifrån han kom, hans egen identitet.
Boken speglar hans uppväxt, kontakten med teatern, skådespelarkollegorna och känslan av att leva sig in i sin roll.
Boken är lättläst, lättsam på sina håll men även med ett visst djup. Jag gillar Michael Nyqvist som skådespelare, han upplevs genuin och äkta, därför fick han en fyra i betyg av mig.
+ + + +
1 mars
Så fick vi se slutet av Joshua Ferris
Joshua Ferris har skrivit en ibland riktigt roligt och ibland riktigt svart roman om en reklambyrå på väg utför. Boken har jämförts med Joseph Hellers "Moment 22", och visst finns det spår av samma svärta och ironi kontra det som händer runt omkring personerna i boken. Fast nu handlar det inte om ett flygkompani på en Medelhavsö utan en reklambyrå. Joshua Ferris jobbade själv en tid som copy på en reklambyrå och känner miljön inifrån.
Reklambyrån i boken finns i Chicago och tappar hela tiden kunder. Allt är på väg utför och människorna på byrån reagerar på väldigt olika sätt. Samtidigt finns en massa personliga tragedier som folk försöker dölja.
Och vad gör egentligen Benny Shassburger med den totempåle han ärvde av en kollega? Varför uppsöker Janine Gorjanc hela tiden bollhavet på McDonaldsrestaurangen på luncherna? Varför döljer Lynn Mason att hon har bröstcancer och skjuter upp läkarbesöket hela tiden? Att det kommer ett slut framgår redan av titeln.
Boken är ett par år gammal men finns nu som svensk pocket. Den borde vara lika given läsning för reklamfolk (och andra) som svenske Alf Morks "Uppfinnaren".
+ + + +
23 februari
Mörkermannen av Unni Lindell
Denna kriminalroman är Unni Lindells sjunde roman i serien om Cato Isaksen.
Det handlar om en kvinna som knuffas ut från en balkong på sjunde våningen och det råder ingen tvekan om att det är mord. Historien börjar uppdagas med händelser som har skett 35 år tillbaka i tiden.
Boken var spännande men lite rörig då det var otroligt många namn att hålla reda på.
22 februari
Medmänniskor av Stefan Einhorn
Inledningsvis vill jag säga att det här en bok som jag nog inte själv skulle komma på att köpa. Det är snarare så att min kära moder har en förkärlek för den här typen av böcker, hur man nu ska tolka detta. Vips låg den i alla fall brevlådan utanför husknuten..
Medmänniskor är en uppföljare på Stefan Einhorns Konsten att svara snäll, som har sålts i mer än 250 000 exemplar. Så när det snackas om att egoismen och girigheten breder ut sig i samhället finns det, med tanke på Stefan Einhorns försäljningssiffror, uppenbarligen ett intresse av att göra gott. Och det känns ju positivt.
Sedan kan man konstatera att en bok om hur man ska behandla och interagera med sina medmänniskor inte känns som något nytt under solen. Det är väl ungefär grundbudskapet i Bibeln. Stefan Einhorns egna tolkningar och tips kring hur man bör behandla sina medmänniskor kan väl snarare tolkas som ett försök att sätta in urgamla budskap i moderna sammanhang. Men tyvärr blir läsupplevelsen något tröttsam.
I tolv berättelser, med övergångar mellan varje berättelse och kommentarer från författaren, vill denne mejsla in sitt budskap och olika varianter på detta.
Det kryllar av den här typen av böcker där författaren försöker skapa aha-upplevelser hos läsaren. Det är nog heller inte ovanligt att man som läsare känner, oj sjutton så ska jag förändra mitt liv och kanske rentav fäller en tår, för att dagen efter fastna i invanda mönster.
Man kan också bli smått deprimerad att det ska krävas speciella böcker för att vara snäll eller behandla sina medmänniskor väl, det borde räcka med sunda förnuftet eller?
Hur blev då just Stefan Einhorn så himla snäll? Ryktet säger att han lärde det sig av sina föräldrar som varit med om Förintelsen och ändå kunnat acceptera det hela. Han har också själv varit med om en livskris. Och där började väl allt antar jag.
Språkmässigt känns boken tafflig och bjuder ingen större utmaning. Den berömda littervetaren Harold Bloom tycker att böcker som inte kräver någon särskild någon ansträngning inte är värda att lägga tid på. Om man ska gå på hans resonemang är inte boken värd ett ruttet lingon.
Nu tycker jag dock att det är förmätet att ha en sådan inställning till böcker. Man måste också komma ihåg att Stefan Einhorn inte är författare till yrket, vilket märks i läsupplevelsen jämfört med mer erfarna författare. I slutordet tackar han också olika personer som har lärt honom om skönlitterärt skrivande, vilket kanske kan tyckas något märkligt.
Nåja, boken har ändå en del poänger här och där och ett trevligt budskap. Så på så sätt är den ändå ett spännande försök att lära mänskligheten vad godhet är och hur man bör behandla sina medmänniskor.
++
Karl-Johan Byttner16 februari
The Audacity to Win av David Plouffe
I sitt segertal förklarade Barack Obama att David Plouffe var "the unsung hero of this campaign". Här berättar kampanjledaren sin historia om vägen till seger, från att Obama som relativt okänd senator tillkännager sin kandidatur till segerfesten i en park i Chicago på valnatten. Boken påminner om att utgångsläget var rätt tufft.
"Du menar att vi ska jobba åt den chanslösa kandidaten, som inte har några pengar men ett konstigt namn", säger Plouffe när kollegan David Axelrod föreslår de ska leda Obamakampanjen. Strategin som byggdes var också äventyrlig, allt byggde på att de skulle vinna det första primärvalet i Iowa. Hade de inte gjort det hade USA:s president i dag kunnat heta Hillary Clinton eller John McCain.
Plouffe ger en närmast kirurgisk inblick i olika överväganden under kampanjens gång, och ger massor av inblickar i ett kampanjmaskineri där inget lämnas åt slumpen och allt testas hela tiden. Som en kul detalj: Inför valdagen hade de ett hundratal advokater engagerade som frivilliga för att möta en situation där det skulle kunna uppstå oklarheter om valresultatet (som det gjorde om valresultatet i Florida vid presidentvalet 2000).
Här finns också massor av interiörer från de personliga samtalen med Obama. Den här boken kräver en viss nördfaktor och ett specialintresse hos läsaren. Men räkna med att alla centrala svenska kampanjstrateger redan läst den, eller har den överst i "måste-läsa-högen".
22 januari
Hjärtdjur av Herta Müller
Boken handlar om livet i Rumänien under diktatorn Caeucescu. Huvudpersonen/huvudpersonerna i romanen är fyra vänner, unga intellektuella och tillhörande den tyska minoriteten Schwabi. Årets Nobelpristagare, Hertá Müller, beskriver hur säkerhetspolisen Securitate sätter skräck i invånarna, kanske inte på det direkta sättet med ett öppet och blodig våld, utan av det mer sublima slaget med ett ständigt bakomliggande hot kring husrannsakan, bortförsel med mera.
För att överleva mitt i ett sjukt samhälle tvingas vännerna använda sig av olika koder, ett kommatecken i ett brev kan exempelvis betyda dödsfara, saxar betyder något helt annat och Securitate-männen stoppar fickorna fulla av plommon som de stjäl från lokalbefolkningen. Allt i boken verkar ha en dubbelbottnad betydelse, inte minst för själva handlingen, men många gånger är det som läsare svårt att veta vad som egentligen döljer sig bakom hennes prosaliknande språkbruk. Och det kan till och med vara så att Herta Müller, medvetet eller omedvetet, skapar en dubbeltydighet gentemot läsaren.
Herta Müller beskriver också arbetare av olika slag på ett nästan djuriskt sätt. De följer efter kvinnor och våldtar i parker, de gör en dvärgkvinna med barn flera gånger om. De går på puben och dränker sina sorger och glimten i deras ögon har slocknat för länge sedan.
Man kan konstatera att boken saknar, i alla fall enligt min uppfattning, minsta tillstymmelse till humor. Men samtidigt kan det ju vara så att det är svårt att finna lustigheter i saker då man har levt i en sådan regim som den som beskrivs i boken.
Caeucescu tog makten 1965 och först 1989 störtades han i samband med en blodig revolution. Herta Müller beskriver bland annat hur många som försökte fly landet sköts ned, till exempel ligger det lik här och var vid flodbäddar. Hon beskriver också hur olika väder påverkar chanserna att fly. Det vill säga en dag är det dimma, då kanske det är dags.
I handlingen visar det sig också att även om man lyckas fly landet går man inte säker för Securitate och utan att avslöja för mycket säger det sig självt att flera av vännerna går bistra livsöden till mötes.
Vad man slås av är att det är ett ganska dramatiskt samhälle att leva i, eftersom du ständigt riskerar att bli bortförd eller på annat sätt undanröjd som ett hot mot den rådande diktaturen. Men dramatiken infinner sig aldrig, utan allting beskrivs hela tiden på ett mer hotfullt sätt. Lite som att mörka moln hela tiden tornar upp sig vid horisonten, men blixtnedslagen får man aldrig se.
Vad egentligen titeln på boken ska betyda är oklart, men en tolkning är att Hjärtdjur har att göra med själen hos olika individer och hur fin eller ful den är.
Herta Müller använder ett komplicerat språk och trots att Hjärtdjur endast är drygt 200 sidor är det inget man sträckläser.
Nominerad till prestigefyllt pris
