Klara och Linus
5 februari
Vi ses!
Vi har gjort slut, men är fortfarande vänner ...
Nu är det dags.
Det här blir sista inlägget på dubbelbloggen Klara och Linus.
Tack ni som har läst, och tack Linus som dragit minst 90 procent av blogglasset med sin strida ström av inlägg. Men det ska bli kul att stå på egna, vingliga bloggben nu.
Jag hoppas förstås också att ni vill fortsätta läsa oss båda i våra nya bloggar, här hittar ni mig och här finns Linus.
Vi ses snart!
5 februari
Klara & Linus död och återuppståndelse
Alla goda saker har sina slut. ”Klara & Linus” går i graven.
Vi särar på oss, opererar bort varandra. Står på egna ben. Skapar våra egna bloggar.
Det tror jag blir nyttigt. Även om jag och Klara tycker lika om mycket och har samma hjärtefrågor, så skriver vi helt olika. Angriper på olika sätt.
Det tyckte jag var en styrka med ”Klara och Linus”, men jag tror ändå att två separata krafter kan vara bättre än en gemensam.
Jag får tacka för den här tiden. Och hoppas att ni fortsätter att läsa både min och Klaras nya bloggar även i fortsättningen.
Jag kommer att fortsätta spy galla och fläka ut mig här i fortsättningen:
5 februari
När genusfokus går för långt
När alla som ska sitta i olika Guldäggsjurys har offentliggjorts så har både mina kollegor på Resumé och konkurrenterna på Dagens Media vinklat på att det är så få kvinnor.
Jag har, som ni vet, en hökblick när det gäller sådant här. För att jag tycker det behövs. Men det är inte alltid man behöver vara så genustokig. För det kan lätt slå fel.
Som Ulrika Good skriver:
"Som sagt, jämlikhet är en självklarhet, men med en totalitär syn på könsbalansen fråntar man oss (många) kvinnor som faktiskt ingår i juryn vår berättigade stolthet för utnämningen.”
De kvinnor som faktiskt har fått ta plats i juryn ska aldrig känna att de är där bara för att de är kvinnor. De är där för sin kompetens.
Det som stör mig är när strukturer och invanda tankesätt gör att kompetenta kvinnor alltid förbises i förmån för kompetenta män. Och helt plötsligt är bara en tredjedel kvinnor. Igen.
Jag vet att Digge och Pia på Reklamförbundet har ett stort engagemang i jämställdhetsfrågor. De försöker så gott de kan att skapa en mångfald i sina jurys. Det tackar jag för och jag tycker de har gjort ett hyfsat jobb i år.
Absolut könsbalans är svårt som fan att få till alltid och varenda gång. Det som betyder något är att man har ett tankesätt som gör att man ser förbi de strukturer som råder och verkligen vill få till en mångfald.
Och att man sedan realiserar det.
5 februari
Gubbigheten i Månadens kampanj
I dagens nummer av Resumé har vi del ett av vår årssammanfattning av Månadens kampanj 2008. Nytt för i år är att vi har räknat ut vilka kreatörer som har varit bäst i varje kategori.
Det gör vi för att vi vill lyfta fram de hjärnor som har skapat den bästa reklamen 2008.
När man ser den statistiken blir ett redan känt och sorgligt faktum ännu mer påtagligt.
Männen dominerar.
Av alla 248 kreatörer som har varit med i någon arbetsgrupp vars bidrag har tagit poäng under 2008 så är endast 45 kvinnor.
Det är 18 procent. Det är en fruktansvärt låg siffra, men stämmer tyvärr överens med liknande statistik från bland annat Reklamförbundet.
Det ligger kanske något i det som TU:s Anna Serner sa i Resuméartikeln ”Var e brudarna?” från i höstas:
”Så länge man är ung och cool brud funkar det bra. När du sedan blir äldre och får barn och kanske börjar ställa krav, då är det inte lika lätt längre”
Det är ett problem att så många kvinnliga kreatörer slutar i förtid, inte kommer fram eller tilldelas andra sysslor. Det beror på strukturerna.
Självklart finns det de som inser att de inte längre vill vara kreatörer, men att bara en femtedel av alla kreatörer är kvinnor, och endast ett fåtal har högre befattningar på reklambyråer, talar ett annat språk.
Reklambranschen är uppbyggd av och kring män. Det styr, precis som i resten av samhället, hur den lever och frodas.
Kanske kan vi trösta oss med det faktum att det är lika många tjejer som killar som pluggar på reklamskolorna just nu? Det kan, om vi tänker snällt, leda till att branschen blir lite mindre gubbig på sikt.
Den som lever får se, och den som bryr sig kan fortsätta uppmärksamma frågan.
För det är där förändringen kan komma, i diskussionen kring den.
4 februari
Att ha mod att förmänskliga en sjukdom
Jag har tidigare skrivit om kulturjournalisten och författaren Ann Heberlein. Om hur hon försvann efter att hennes bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” kom ut i bokaffärerna.
Boken handlar om hennes dagliga kamp mot självmordstankar, orsakade av den bipolära sjukdom som förut kallades manodepressivitet.
Jag kände ett stort obehag kring den diskussion som då pågick på Flashback och olika bloggar om att hennes försvinnande skulle vara ett pr-stunt för att kränga lite fler böcker.
Nu berättar hon i dagens Svenska Dagbladet om hur det egentligen var:
”Mitt liv blev plötsligt övermäktigt, och jag befann mig återigen på den där mentala motorvägen, när man bara rusar rakt fram utan att se avtagsvägarna. Propparna gick, kan man säga, och autopiloten slog på. Och den är iskallt rationell. Jag vet hur jag ska göra, jag lade ut villospår så att man inte skulle kunna hitta mig."
Tydligen var det tanken på barnen som så småningom fick henne att återvända hem.
”Jag hörde deras röster i tystnaden. Men det var en mycket skrämmande upplevelse, både för mig och mina närstående. Sjukhuset hade begärt polishandräckning när de hämtade mig hemma, och det satt pressfotografer i buskarna i trädgården, det var hemskt. Men alltsammans har gett mig insikt om att jag måste ändra på mitt liv, jag måste jobba mindre, måste dra ner på tempot.”
Jag vet inte hur det är att leva med den sortens sjukdom som Ann Heberlein har. Jag har visserligen haft riktigt becksvarta perioder i mitt liv, men mina självmordstankar har varit få.
Jag vet dock hur viktigt det är att det finns människor som ger sjukdomar, psykiska och fysiska, ett ansikte. Någon som förmänskligar det som är abstrakt för många. Det gör att människor får lättare att förstå och därmed acceptera varandra.
Att ha modet som Ann Heberlein har. Det beundrar jag. Och jag hoppas att hennes öppenhet hjälper alla som behöver den.
4 februari
När unga bloggkroppar ska köpas
Det är inget nytt att företag försöker köpa blogginlägg. Men det känns sådär att de försöker köpa unga människors kroppar.
Ett företag som erbjuder olika sorters skönhetsingrepp mejlar ut till bloggare och erbjuder dem vad de vill så länge de skriver om det i sina bloggar.
Vissa har nappat, utan tvekan. Och jag kan på ett sätt förstå att gratis är gott. Även om det ”goda” sprutas in i läpparna.
Expressens Beatrice Birkeldh fick mejlet och svarade nej tack på sin blogg:
”Jag är starkt emot att unga ska uppmuntras till alla sorters skönhetsoperationer/sprutinjektioner och jag tycker jag är vacker som jag är. Tack”
Bra skrivet.
Fenomenet att köpa blogginlägg kommer att fortsätta existera helt enkelt för att företag ser det som en ny sorts kommunikationskanal. En kommunikationskanal som når den målgrupp de är efter
Unga, osäkra människor som tror att skönhetsingrepp är a ticket to paradise.
Förstå mig rätt, jag är inte emot skönhetsingrepp i sig. Folk får göra vad de vill. Men jag kan inte tycka det är superduper att unga tjejer och killar gör om hela sina kroppar och ansikten bara för att de tror att det är det enda som kan skapa lycka.
Det känns mest sorgligt.
Jag vet precis hur den där hetsen, besattheten ser ut. Jag har ju haft den själv. Jag lät dock ingen stoppa en spruta i mitt ansikte, utan stoppade själv två fingrar i halsen.
I tron att det skulle göra mig snyggare och därmed lyckligare.
Att det är dumt att vissa bloggare nappar på företags erbjudanden, ja det tycker jag är problematiskt. Men den största problematiken är att unga människors kroppar aldrig får vara ifred.
De ska målas, sprutas, opereras om.
Och lyckan, ja den kommer inte ändå. Tro mig.
3 februari
Om jag ändå vore mer som Skarsgård
Jag är lite fånigt förtjust i Gustaf Skarsgård. Han är klok, eftertänksam och har självdistans.
Han har alla de kvaliteter jag önskar att jag hade. Eller i alla fall lite mer av.
Han fick igår den ”hedersfulla” utmärkelsen ”Årets hetero” och hans tacktal var utmärkt:
”Men vadå? Jag har aldrig sagt att jag är hetero! Jag har aldrig haft sex med en man, men om jag skulle ha det i framtiden skulle det kännas lite knäppt att ha tagit emot ett sånt här pris. Men nu är det ju inte därför jag får det utan för att jag i media gått ut och sagt att alla ska få knulla, kramas och gifta sig med vem man vill. Tack så mycket!”
Det är så en smart man tackar för ett konstigt pris. Genom att tacka och ifrågasätta på en och samma gång.
Jag är oförmögen till sådana konststycken. Jag dissar, kissar och går och lägger mig varje dag.
En vacker dag kanske jag är mer än så.
3 februari
Ta bort stora ur Stora Bloggpriset
Jaha. Det sammanfattar min reaktion till vilka som vann Aftonbladets Stora Bloggpris.
40 000 röster känns för det första ganska lite. Om man slår ihop alla de nominerade bloggarnas besökssiffror kommer vi upp i minst tio gånger så många.
Och speciellt med tanke på att man kunde rösta en gång per dag. Så ta bort "stora" ur Stora Bloggpriset.
Men självklart ska Elin Kling vinna så att man får höra hennes ödmjuka kommentarer som: ”Med tanke på att min blogg är störst i Sverige inom just mode så skulle man ju kunna tro att jag tog vinsten för givet men långt därifrån” som hon sa till Aftonbladet efter vinsten.
Det är rätta takter. Blyghet bekommer ingen.
Om jag vann skulle jag ha sagt som Kathy Griffin gjorde när hon vann en Emmy för ”My life on the D-list”:
”Everybody thanks Jesus for their awards, but no one had less to do with me winning than Jesus”
2 februari
Äntligen har Gringo fattat galoppen
Gamla Gringo...
När jag var runt 20 år hade jag ett hatobjekt över alla andra. Det var tidningen Gringo. Jag tyckte den var förfärligt pubertal och sinnesförvirrad.
Den gjorde nämligen det den inte ville göra. Den ville bekämpa fördomar om människor med utländsk härkomst och ta den gruppen av människor på allvar.
Men resultatet blev istället att de på ett klumpigt sätt befäste fördomar genom att INTE ta människor på allvar.
Sedan lades tidningen ner, men återuppstod med ny chefredaktör i en ny stad. Den versionen var må hända bättre, men kändes totalt orelevant.
Under hela den här tiden undrade jag stilla för mig själv: varför är detta inte ett webbprojekt? Varför några sidor i tunnelbanepress och sedan i sladdrigt A5-format?
Den här typen av välmenande och viktiga projekt måste förstå var deras målgrupp befinner sig. Och det är först nu de har gjort det. Webben.
Gringo skrotar pappersupplagen och gör en storsatsning på nätet där bland annat de gamla grundarna Carlos Ejemyr Rojas och Zanyar Adami startar en debattblogg.
Det är på tiden.
De frågor som Gringo sjabblade bort för några år sedan är om möjligt ännu mer brinnande nu. Speciellt när Sverigedemokraterna snart är inne i riksdagen och undersökningar visar att främlingsfientligheten växer och växer.
Jag får hoppas att det är tredje gången gillt.
2 februari
Hur man effektivt plockar en gås
Gåsplockarna plockar gåsar lite hur som helst. Det visade ”Kalla fakta” i går och jag ville mest bara spy.
Tur att jag då av någon vänlig pr-byrå hade fått hela säsong två av ”Mia & Klara” på dvd. Jag sträcksåg hela säsongen utan kisspaus istället.
Jag kan säga att jag blir imponerad över att duon klarar av att göra en nästan lika bra säsong som ettan. För det är ju så svårt. Jag vet inte hur många serier som har lyckats med första säsongen och totalt havererat i den andra.
Men ”Mia & Klara” lyckas att ta sina karaktärer vidare. Mias alteregos relation med den triste jeansförsäljaren är helt underbar. Jeansförsäljare är ju en jävligt tacksam grupp att driva med.
Varje gång en sådan närmar sig mig i en affär så lämnar jag den. För jag pallar inte att de ska kränga någon hipp hiphopbyxa till mig varenda gång.
Men den främsta anledningen till att jag älskar serien är för att de överdriver alla de fel man gör i relationer. Fast sedan inser jag efter ett tag att de inte överdriver, egentligen. Det är då det gör lite ont.
För de beskriver bara hur pass lätt det är att tappa bort sig själv. Och hur jobbig resan tillbaka kan vara.
De plockar den gåsen så effektivt att jag faktiskt står ut med att ha det lite ont.
2 februari
Jag kommer aldrig att bli årets homo
Jag kommer aldrig att utses till årets homo. Jag är visserligen homo, vilket konstigt nog är det enda kravet för att vinna skiten, men jag är inte en aktiv deltagare i homovärlden.
Det finns liksom ingen som vet vem jag är. Förutom de jag har varit ihop med kanske.
Varje år delar tidningen QX ut priser till ”Årets homo/bi” och ”Årets hetero”. Och ikväll är det dags igen. Jag har aldrig förstått varför. Det är priser som går till den mest populära med en viss sexualitet.
Det känns ju progressivt 2009.
Det finns tack och lov ett ”Årets kämpe”-pris som går till någon eller några som faktiskt har försökt bryta barriärer och försökt kämpa för hbt-rättigheter.
Men that’s it. Resten är själlöst partajande.
I USA delar hbt-organisationen GLAAD ut priser till olika medier, allt från nyhetsartiklar till tv-serieavsnitt, som på något sätt har synliggjort hbt-människors problem. Det är ett utmärkt initiativ för att ständigt hylla de bra exemplen på porträttering av hbt-personer.
Men i Sverige så vill man bara glamourifiera det hela. Jag kan inte tänka mig något mer ointressant.
Om jag någonsin skulle bli nominerad och vinna skulle jag kasta priset i sopnedkastet. Jag behöver nämligen inget pris för min sexualitet. Den finns liksom där ändå.
30 januari
Den frånvarande pappans svar
Min fina vän Hanna Hellquist skrev en oerhört träffande debattartikel på Newsmill i veckan om sin relation till sin pappa. Hanna har ju gjort en karriär på att dissekera sina relationer till människor i sin omgivning.
Och hon gör det så ohämmat och stilistiskt säkert att jag bara vill gråta ibland.
Hon skriver:
" Jag har aldrig känt mig tvungen att analysera min och mammas relation. Den är där. Pappa däremot, han har aldrig varit självklar. Trots det älskar jag honom och jag vill älska honom ännu mer. Jag vill förstå honom och jag vill att han ska förstå mig, innan det är för sent, innan pappa har rökt ihjäl sig eller flyttat till Thailand eller vad han nu ska göra av sin pension. Jag vill prata till punkt, utan rädsla för vad han ska säga.”
Nu i dag så har hennes käre far svarat sin dotter i ett eget debattinlägg på Newsmill. Han skriver:
”Jag är en naken människa. Jag tar vilka smällar som helst. Jag har inget behov av att upprätthålla en fasad mot omvärlden. Hanna har haft modet att skildra ett förhållande som fortfarande pågår, ett förhållande jag kan dra lärdom av, och som jag fortfarande kan påverka.”
Det är något speciellt att få ta del av två människors relation till varandra. Så öppet, så blottat, så ärligt. Det är upplyftande att människor kan hitta tillbaka till varandra. Även om alla inte behöver skriva spaltmeter efter spaltmeter för att uppnå det.
30 januari
När pr får magen att vända på sig
Jag får en massa med inbjudningar till saker och ting. För det mesta fattar jag inte varför. Why me? Jag går på de grejer jag tycker verkar kul. En chans att träffa lite kul folk i branschen.
Igår kväll var jag på någon sorts kockduell där de hade gjort maten med Baileys som grundbas. Ja, Baileys. Chokladlikören.
Det lät så crazy att jag var tvungen att kolla in det. Och det var crazy. Allt var gjort med den jävla likören. Dessutom var inte ett dyft vegetariskt, så jag drack drinkarna och åt salladen bredvid pilgrimsmusslorna och hjortsteken.
Jesus.
Jag undrar lite hur denna pr-byrå tänkte. De ville uppmärksamma bloggare och journalister på att Baileys kan användas till mycket. Men efter att ha smällt i mig sex olika rätter (nåja) med chokladskiten i plus lika många drinkar så vill jag ju inte dricka Baileys mer. Ever.
Jag är absolut för kreativa pr-idéer och det var proffsigt utfört. Men målet med det hela försvann liksom när magen långsamt började vända på sig.
Den enda sammanfattning jag kan göra är: laga aldrig mat med Baileys.
30 januari
Recension: Revolutionary Road
RRR
Revolutionary Road
Regissör: Sam Mendes
Medverkande: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio och Kathy Bates.
”Revolutionary Road” är en film , som så många filmer före den, vill måla upp bilden av hur syrelöst det är i de amerikanska förorterna. Det är en film som vill säga oss att rummen i de där fina pastellfärgade villorna perfekt uppradade efter varandra är de minsta av rum. De må hända vara fysiskt stora, men för människor med drömmar är de för tok för små. Men trots en heroisk insats av Kate Winslet så känner jag det inte.
Filmen handlar om det unga paret April och Frank Wheeler som med stora hopp och drömmar flyttade till förorten, men som allt mer finner sig fastfjädrade i sitt lilla gulliga hus. Frank (Leonardo DiCaprio) knegar på med sitt tråkiga kontorsjobb och är ganska så nöjd så trots allt. April (Kate Winslet) däremot känner sig fångad i hemmafrurollen, och ser sina skådespelardrömmar gå i kras i en förfärlig teaterpjäs uppsatt av det lokala teatersällskapet. Hon börjar smida flyktplaner och får Frank med sig. Men det visar sig snart att de har olika syn på vad som utgör ett bra liv och bråken avlöser varandra.
”Revolutionary Road” är regisserad av Kate Winslets make Sam Mendes, som gjorde, den i mina ögon förfärliga, ”American beauty” för några år sedan. I den var det också det korrumperande förortslivet som stod i centrum. Tematiken verkar ligga Mendes varmt om hjärtat med andra ord. Men ”Revolutionary Road” faller ändå på just regin. Den är baserad på den utmärkta boken ”Revolutionary Road” av Richard Yates, men bokens kvaliteter har slarvats bort. Problemet är inte paret i centrum, utan att allt annat runt som påverkar dem inte behandlas som just det. Det är som om Mendes har gjort sig blind inför hur viktiga karaktärerna runt om DiCaprio och Winslet är. Det blir ekande tomt. Och just det, syrelöst.
Att jag ändå tycker filmen är hyfsad beror enbart på Kate Winslet. Hon laddar sin svikna hemmafru med så mycket svärta blandat med hopp att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är en av hennes bästa insatser någonsin. Jag kan inte förstå att hon blev Oscarsnominerad för ”The Reader”, som i mitt tycke är en mycket sämre film (dock inte mycket sämre skådisinsats), och inte för ”Revolutionary Road”. Jag vill så gärna att hon äntligen ska få vinna en Oscar och med den här rollen skulle det ha varit en självklarhet. Nu är det mer ovisst.
Tyvärr är det på Kate Winslets axlar filmen vilar. Leonardo DiCaprio gör inte bort sig, Kathy Bates är alltid kul att se och Michael Shannon (den enda skådis som fick Oscarsnominering) är övertygande. Men det räcker inte. Jag lämnar filmen utan några tankar på själva filmen. Jag minns bara scenen i slutet av filmen där Kate Winslets April står framför panoramafönstret och tittar ut på en värld som inte längre är hennes.
Det är en hjärtskärande scen. Tyvärr är resten av filmen inte lika hjärtskärande.
29 januari
Döda alla reklamsåpor förutom Pernillas!
Den bästa reklamsåpan.
Jag kan tycka att alla de här reklamsåporna är ett grepp som har förlorat sin kraft. I alla fall ur kreativ synpunkt. Precis som att reklambyråer ofta använder tomtar och troll i sin kommunikation, så känns reklamsåpor som ett A4.
Platt och blekt.
ICA:s reklamsåpa slutade vara rolig för några år sedan och varje gång jag ser Stig i rutan får jag hybris. King, snälla tänk om, tänk nytt, skrota.
Den nya reklamsåpan för 3 signerad Scholz & Friends är troligtvis den sämsta jag har sett de senaste åren. Den är förbluffande usel på alla sätt och vis. Jag vill inte vara elak, men hur tänkte man?
Och hur fan kan den hjälpa 3 att kränga mobiler och stärka varumärket? I don’t get it.
SEB-såpan signerad Storåkers McCann fattar jag inte överhuvudtaget. Det är en humor som går förbi mig. Men trots det kan jag tycka att den är lite trevlig just för att den inte försöker ta för sig allt för mycket. Men hur den hjälper SEB vette katten.
Och sedan har vi då Teliafamiljen som kanske eller kanske inte kickas ut nu när DDB Stockholm tar över rodret från Storåkers McCann. Jag gillar faktiskt den. Jag tycker den ofta är småkul.
Men jag gillar ungarna bättre än pappan. Han framstår mest som världens sämsta pappa. Och det är ju inte så kul. Så låt barnen få sköta det där själva eller kom på något nytt nu när den har harvat runt i ett par år.
Men den absolut bästa reklamsåpan av dem alla är ju den med Pernilla Wahlgren och Christina Schollin för något hårfärgningsmedel jag har glömt namnet på.
Det är den sjukaste reklamen någonsin. Pernilla som pratar med sin morsa som om hon är fyra år och som har så spejsade ögon att man undrar över hårfärgens bieffekter.
Reklamen skriker: köp inte det här!
Det är så fantastiskt dålig reklam att den blir enbart fantastisk.
Jag ville ha klippet här men det går inte att lägga ut från YouTube. Undra varför? Men klicka här istället och tryck på repeat.
29 januari
Konstfack vs Khemiri
Igår kväll var jag på ”Konstfack vs Khemiri” som är ett projekt där Konstfackselever har gjort filmtolkningar av två av Jonas Hassen Khemiris noveller.
Det var spännande att se texter visualiseras. Men mest är det spännande då Jonas Hassen Khemiri har förstått hur man borde marknadsföra sig som författare.
Han har redan en utmärkt hemsida som ständigt uppdateras och projektet med Konstfack är ytterligare ett sätt att kommunicera med sin publik. Så att den förhoppningsvis aldrig tröttnar.
Det är smart och det är roligt och det går i linje med hans varumärke.
När det gäller Konstfackfilmerna som jag såg igår så var det skiftande kvalitet. Det var de som hade styckat upp Khemiris noveller och gjort orden till sina som lyckades bäst.
De som fattade att de var tvungna att vara skoningslösa mot texterna. Och självklart de som hade ett eget visuellt språk.
Det som är bra med det här projektet är att de också har lagt ut det på YouTube. Så nedan är min favoritfilm.
På löpet...
| 03-18 | Nu jobbar han med hemlösa |
|---|---|
| 03-18 | TV4 polisanmält |
| 03-18 | Expressens typsnittschock |
| 03-18 | Patientjournaler på vift |
| 03-18 | Mobilkampanjer till extrapris |
| 03-18 | Utmanar tv-monopol i Sydafrika |
| 03-18 | Redaktionen som sprängdes |
| 03-18 | De har en Plahn |
| 03-18 | Adidas nya globala reklamfilm |
| 03-18 | 12 nya kunder i år |
Äldre nyheter
Hans Wiklund: Jag har mognat
