Recension: Revolutionary Road

Förstora

RRR
Revolutionary Road
Regissör: Sam Mendes
Medverkande: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio och Kathy Bates.

”Revolutionary Road” är en film , som så många filmer före den, vill måla upp bilden av hur syrelöst det är i de amerikanska förorterna. Det är en film som vill säga oss att rummen i de där fina pastellfärgade villorna perfekt uppradade efter varandra är de minsta av rum. De må hända vara fysiskt stora, men för människor med drömmar är de för tok för små. Men trots en heroisk insats av Kate Winslet så känner jag det inte.

Filmen handlar om det unga paret April och Frank Wheeler som med stora hopp och drömmar flyttade till förorten, men som allt mer finner sig fastfjädrade i sitt lilla gulliga hus. Frank (Leonardo DiCaprio) knegar på med sitt tråkiga kontorsjobb och är ganska så nöjd så trots allt. April (Kate Winslet) däremot känner sig fångad i hemmafrurollen, och ser sina skådespelardrömmar gå i kras i en förfärlig teaterpjäs uppsatt av det lokala teatersällskapet. Hon börjar smida flyktplaner och får Frank med sig. Men det visar sig snart att de har olika syn på vad som utgör ett bra liv och bråken avlöser varandra.

”Revolutionary Road” är regisserad av Kate Winslets make Sam Mendes, som gjorde, den i mina ögon förfärliga, ”American beauty” för några år sedan. I den var det också det korrumperande förortslivet som stod i centrum. Tematiken verkar ligga Mendes varmt om hjärtat med andra ord. Men ”Revolutionary Road” faller ändå på just regin. Den är baserad på den utmärkta boken ”Revolutionary Road” av Richard Yates, men bokens kvaliteter har slarvats bort. Problemet är inte paret i centrum, utan att allt annat runt som påverkar dem inte behandlas som just det. Det är som om Mendes har gjort sig blind inför hur viktiga karaktärerna runt om DiCaprio och Winslet är. Det blir ekande tomt. Och just det, syrelöst.

Att jag ändå tycker filmen är hyfsad beror enbart på Kate Winslet. Hon laddar sin svikna hemmafru med så mycket svärta blandat med hopp att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är en av hennes bästa insatser någonsin. Jag kan inte förstå att hon blev Oscarsnominerad för ”The Reader”, som i mitt tycke är en mycket sämre film (dock inte mycket sämre skådisinsats), och inte för ”Revolutionary Road”. Jag vill så gärna att hon äntligen ska få vinna en Oscar och med den här rollen skulle det ha varit en självklarhet. Nu är det mer ovisst.

Tyvärr är det på Kate Winslets axlar filmen vilar. Leonardo DiCaprio gör inte bort sig, Kathy Bates är alltid kul att se och Michael Shannon (den enda skådis som fick Oscarsnominering) är övertygande. Men det räcker inte. Jag lämnar filmen utan några tankar på själva filmen. Jag minns bara scenen i slutet av filmen där Kate Winslets April står framför panoramafönstret och tittar ut på en värld som inte längre är hennes.

Det är en hjärtskärande scen. Tyvärr är resten av filmen inte lika hjärtskärande.