LedareVi börjar med en historia från förr. För elva år sedan befann sig ett stort antal journalister i Helsingborg för att ta reda på vem som ska bli landets nästa statsminister. Ut ur en Volvobil hoppar finansminister Göran Persson. Han möts av bland annat Lars Adaktusson och en mikrofon. Han och alla andra får veta att svaret är nej, Göran Persson ska INTE bli statsminister.

Adaktusson klipper ihop sitt reportage och ringer till hemmaredaktionen i Stockholm och meddelar att Persson inte blir Sveriges nästa statsminister. Tre timmar senare sätter sig Adaktusson framför apparaten och tittar på Aktuellts 21-sändning. Den toppas med nyheten att Persson ska bli Sveriges nästa statsminister. Det ERFAR Aktuellt och reportern som ERFAR detta är Erik Fichtelius.

Elva år senare sitter jag och Claes de Faire och tittar på tv i SVT:s direktionskorridorer. Vi tittar på ett utdrag ur Erik Fichtelius dokumentär del 4 om Göran Persson och hör statsministern såga Henrik Brors och DN vid fotknölarna.

Enligt Erik Fichtelius är dokumentären ”Ordförande Persson” ett unikt projekt. Det måste man hålla med om. Fast syftet är än mer unikt. Jag är övertygad om att anledningen till att dokumentären blev till är för att de två huvudrollsinnehavarna behövde en anledning att träffas regelbundet och läcka till varandra. Syftet med dokumentären var inte att i efterhand berätta, utan att i realtid läcka. Hur många scoop fick inte Fichtelus av Persson under inspelningar?
Min gissning är minst 100.
Hur många gånger fick Persson genast ut den bild han vill förmedla av medarbetare, förhandlingar och förslag? Jag gissar på minst 100. Att detta skett i den fria statliga televisionen är mycket allvarligt.
Erik Fichtelius och SVT ställde lydigt upp på att bli maktens megafon.

Alla vi som arbetar med journalistik vet att källskyddet används i nittionio fall av hundra inte med ädla motiv utan med de allra lägsta. Skvaller, rykten och halvsanningar får en finare fasad om de berättas av en konsekvensneutral reporter. Det som skiljer Erik Fichtelius dokumentär från riktig journalistik är att de som anklagas inte har någon möjlighet att försvara sig. Jag tycker faktiskt att Henrik Brors borde ha fått möjlighet att svara på påståendet att han inte vågat ställa en enda fråga till Persson på sex år. Jag vet att replikrätten inte är inskriven i grundlagen såsom källskyddet, men det finns något som heter anständighet. Den tappade Fichtelius och Persson bort i Helsingborg för elva år sedan.