7 augusti
Hejdå, nu läggs denna blogg ner!
Efter två år, över 500 blogginlägg och säkert 1000 artiklar är jag framme vid slutet.
Min sista dag på denna redaktion. En redaktion som består av fantastiska människor. Råduktiga och fina människor.
Det är alla mina kollegor som har gjort mina två år på Resumé så minnevärda. Tack!
Och alla de jag har lärt känna i branschen. Alla de mejl, telefonsamtal och kommentarer jag har fått sedan det blev känt att jag slutar har värmt så oerhört. Det känns underbart att veta att det är så många som har uppskattat mitt arbete.
Ni är darlings, allihopa.
Det är konstigt att lämna. Det är alltid sorgligt. Städa sitt skrivbord och gå ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka. I alla fall inte som en del av redaktionen igen.
Men varje slut är en ny början.
Jag ska låta mig själv vara ledig, för första gången i år. Permanent semester är ett annat ord för arbetslöshet. Sedan, har jag ingen riktig aning.
Jag ska inreda min lägenhet. Jag ska skriva klart en bok. Jag ska bita på naglarna över om något av bokförlagen tycker om diktsamlingen jag har skickat till dem. Jag ska försöka blåsa liv i min journalistiska karriär.
Jag är så glad och tacksam över att det är så många som har läst min blogg. Vare sig ni har gillat den eller inte.
Jag hoppas att ni fortsätter läsa mig på min nya blogg. Jag lovar att publicera alla kommentarer där ni liknar mitt utseende med en bulle.
Kanske ses vi i vimlet, på socialen eller i helvetet. Ta hand om er!
-
Här är min nya blogg: http://linusfremin.wordpress.com/
6 augusti
Jag satsar mina pengar på Martin Schori
Martin Schori på Dagens Media är konspiratorisk. Eller väldigt klarsynt. Eller väldigt erfaren. Jag vet inte.
Men han tror i alla fall att den här nyheten är gerillamarknadsföring för Tele2. Om ett får som fastnade med hornet i en vajer i Norge.
Så här tror de att det gick till:
”Stålvajern som fåret hänger i är fäst i en elledning. Vajern är också fäst i själva berget och stabiliserar elledning. Fåret har antagligen gått och betat med resten av sina vänner i fårflocken uppe på sluttningen. Då fastnade fåret med ena hornet i stålvajern. Och kunde inte ta sig loss. Fåret fick då panik och började kämpa för att få loss hornet från vajern. Men ju mer fåret krängde och slängde desto längre ut på vajern gled fåret.. Till slut lämnade klövarna marken och fåret gled ut längs med vajern, som en linbana, hela vägen fram till elstolpen. Swoosh.”
Det är en osannolik historia. Inte omöjlig, men osannolik. Men skulle Tele2 och deras jävligt irriterande reklamfår Frank vara upphovsmännen?
Jag vet inte. Men om det vore så känns det fruktansvärt dumt. På vilket sätt gynnar det Tele2? Att de plågar djur genom att hänga upp dem på elledningar?
På vilka sätt skulle det positivt stärka Tele2:s varumärke?
Men å andra sidan känns ju hela Frank-konceptet så dumt överhuvudtaget, så jag skulle inte bli förvånad.
Jag satsar därmed mina pengar på att Martin Schori har rätt.
6 augusti
Åh nej, terapi kan inte bota mig!
Breaking news: jag kan inte bli kvitt min homosexualitet genom terapi.
Damn!
Jag som hade hoppats så på det gifta livet med barn, hund och ful tysk bil. But wait, jag kan ju få allt det trots att jag föredrar kuk. Galet eller hur?
Vilket som är det American Psychological Association som i dagarna kom med en 138-sidig rapport som deklarerar att det inte finns några belägg för att homosexualitet kan ”botas” med hjälp av hjärnskrynklare.
Utredarna har gått igenom de senaste 40 årens forskning i ämnet och råder psykologer:
”Mental health professionals should not tell patients that they can change their sexual orientation and instead should help them "explore possible life paths that address the reality of their sexual orientation"”
Det är ju fantastiskt. Men what about God?
Gud kanske kan bota sjuka sexuella böjningar som homosexualitet? Det vill ju så många i härliga USA tro. Med Guds hjälp ska alla bli likadana med precis likadana tankar med precis likadana liv med precis likadana sexuella preferenser.
Men om Gud har den makten, varför gjorde han inte rätt från början? Han verkar mest vara en stor jävla klant.
Nedan är ett klipp på en intervju med en psykolog som borde tänka om. Och troligtvis börja suga kuk igen.
-
Ps. Jag gör min sista vecka på Resume. Från och med lördag bloggar jag här: http://linusfremin.wordpress.com/
6 augusti
Mod, högerradikaler och Victoria Beckham
Lite morgonreflektioner:
1) Victoria Beckham ersätter Paula Abdul som domare i American Idol. Det är ju skithärligt om det är sant. Eftersom det är så skruvat. Hon var visserligen medlem i ett av tidernas största tjejband, men hon kan ju varken sjunga eller dansa. Eller prata förståeligt. Perfekt för American Idol med andra ord.
2) Johan Norberg blir ny krönikör i Metro. Åh no. Alla mina varningsampor blinkar varje gång jag läser något av honom. Han har en syn på samhället som jag inte delar överhuvudtaget. Men skapa reaktioner kan han ju, eftersom det är få som är så högerradikala som honom. Och Metro kan ju inte direkt skryta med att ha några skarpa krönikörer direkt.
3) De amerikanska journalisterna Euna Lee och Laura Ling satt fängslade i Nordkorea i flera månader. Nu blev de frisläppta efter lite diplomati av Bill Clinton. Under bordet. Han åkte dit privat som Barack Obama påpekade.
Det är omöjligt att inte beröras av scenerna då de stiger av planet och omfamnas av sina familjer. Bilden av Euna Lees dotter fastklistrad runt sin mamma som en koalaunge, det är så fint.
Det får mig att tänka på vilket jävla mod som krävs. Vilket jävla mod alla dessa journalister besitter. Det är de som får oss i omvärlden att få en susning om vad som egentligen händer i slutna diktaturer.
Keep up the good work.
-
Ps. Jag gör min sista vecka på Resume. Från och med lördag bloggar jag här: http://linusfremin.wordpress.com/
5 augusti
Bloggarna jag har försökt undvika
Jag vet inte, men jag tror det är Linna Johanssons fel. Hon har så många toppbloggare i sin bloggroll och det har gjort att jag har klickat in på alla de bloggar jag har försökt undvika i flera år.
Blondinbella. Jag har kommit till insikten och försöker acceptera att hon kommer att stanna ett bra tag till på toppen. För hon vet bäst hur hon ska förvalta sitt varumärke. Respekt.
Elin Kling. Hon är duktig. Bra varumärkesvårdare, bäst bland modebloggerskorna. Men detta eviga posande, hur orkar hon? Iofs är det ju en och samma pose på varenda bild, men ändå.
Kissie. Åh, jag känner mig som 100 år när jag läser hennes blogg. Om hur hon ska operera brösten. Om hur hon målar naglarna. Om hur hon letar efter en ny BFF precis som Paris Hilton. Jag blir bara så ledsen när jag läser den. Den känns så sorglig.
Carolina Gynning. Hon byter hårfärg. Jaha. Men det är när hon skriver om annat än utseende som hon faktiskt kan glimra till. Kul.
Kenza. Känner mig gammal igen.
Stina-Lee. Hon är tydligen gravid. Verkar vara ung. Hon gick på Harry Potter häromdagen. Jag vet inte hur det ska förgylla min dag.
Paow. 15 år bara. Som i sitt senaste inlägg skriver om hur dåligt hon mår. Verkar festa mycket. Ajabaja, inte dricka alkohol när man är under 18!
Foki. En tjej som gillar Japan. Jag blir glad när jag går in på bloggen. Sedan inser jag att jag bara har bländats av alla färger.
Engla. Kul med en morsa som modebloggar. Verkar inte ha så bra smak dock. Men vad vet tantmannen?
Storstadspojken. Blondinbellas pojkvän verkar vara en sansad person. Norrlänning. Alltid kul att läsa mäns kärleksförklaringar. De känns så sällsynta från andras tangentbord än Marcus Birros.
Frida Fahrman. Systern till hon med tidningen. Har läst två veckors inlägg och vet fortfarande inte vem hon är. Fina bilder dock.
Anna Hibbs. Har så roligt att en tand går sönder. Sedan orkar jag inget mer.
Jag kommer aldrig riktigt att förstå varför folk läser alla dessa bloggar. Kanske är det för att drömma sig bort lite, känna gemenskap med någon de inte känner eller bara för att släppa ut alla sina aggressioner i kommentarsfältet.
Men något rätt gör alla dessa tjejer och kille. Ett rätt jag aldrig kommer att göra.
Och nej, jag länkar inte till dem. De har redan tillräckligt med läsare. Stanna här hos mig istället.
-
Eller från och med lördag här: http://linusfremin.wordpress.com/
5 augusti
Nej, lämna mig inte Paula Abdul!
Åh, nej! Paula Abdul får inte lämna Idol-juryn. Kicka ut den menlösa nya bruden eller Randy Jackson som bara kan ordet ”dog”.
Paula Abdul ser ju alltid så där härligt packad ut. Lite lullig som man själv måste vara för att kunna njuta av programmet.
Och hennes uttalanden om deltagarna är alltid så snälla. Hon är som en Carola där bibeln har bytts ut mot vad det nu är som får henne lullig.
Jag tänker på den svenska Idol-juryn. Den gamla juryn hade åtminstone personligheter. Jag saknar Kishti och hennes halelujah. Jag saknar till och med han den skalliga som blev ihop med en av deltagarna.
Den nya svenska juryn är ju så grå. Blaha, blaha. Nä, jurys i tv-program kräver personligheter. Inte nödvändigtvis elaka och plumpa personligheter. Men annorlunda.
Jag vill sitta i Idol-juryn. Jag skulle vara jättearg och supersur och säkert snäll ibland. Jag skulle låtsas få utbrott. Sedan skulle jag gråta som bara Anna Book kan om fredagarna när folk blir hemröstade. När drömmarna går om intet.
Sedan skulle jag gå ut i tidningarna och påstå att Idol bara skapar artister som passar på Finlandsfärjor.
Fan.
-
Ps. Jag gör min sista vecka på Resume. Från och med lördag bloggar jag här: http://linusfremin.wordpress.com/
5 augusti
Horsaft och hallickjuice
Picture this: en kvinna är ute och går med sin lilla hund. Helt plötsligt kommer en stadsjeep och kör över den lilla jycken. Bilrutan vevas ner och en leende svart man med blingbling runt halsen räcker ut en energidryck.
Det här är en trevlig reklamfilm för ”Pimpjuice”. En energidryck som nu lanseras i Sverige.
Alltså hallickjuice lanseras i Sverige.
Bakom den amerikanska drycken står rapparen Nelly. Namnet kommer från en av hans härliga dängor. När den lanserades i USA anklagades den för att reproducera en stereotyp negativ bild av afro-amerikanska män och att den förhärligade bilden av hallicken.
Nelly försvarade sig med att begreppet hallick numera har en annan betydelse än tidigare. Han sa:
”Basically... Pimp Juice is anything that attracts the opposite sex; it could be money, fame, or straight intellect; it don't matter! Pimp Juice is color blind; you find it works on all colors, creeds and kinds; from ages 50 right down to nine”
Bullshit säger jag. Hallickjuice, hur kan det ha någon annan betydelse än en negativ? Unga kids som ser den här reklamen, hur kan de få en annan bild än att männen ska få styra och ställa som de vill då kvinnor är noll värda?
Fint budskap.
Vad är nästa grej, horsaft? Whorelemonade. Jag ska patentera namnet. Budskapet i den skulle vara: kvinnor som gör vad du än behagar oavsett om de vill eller inte. Nu i 1,5-liters flaska.
Fy fan.
Tyvärr hittar jag inte reklamfilmen på nätet. Men jag såg den på Comedy Central. Hoppas ni slipper se den. Här är deras hemsida vilket i alla fall ger er en idé om idiotin.
-
Ps. Jag gör min sista vecka på Resume. Från och med lördag bloggar jag här: http://linusfremin.wordpress.com/
4 augusti
Dagens sorgliga citat
”Jag kräver inte att världen ska anpassa sig efter mig, jag kräver inte att världen ska acceptera mig. Jag kräver bara att den ska låta mig vara den jag är.”
Så säger Mikael Modigh. Han menar att han som ”feminin bög” möter de största fördomarna innefrån hbt-rörelsen.
Och det är ju så. Könsmaktordningen där det manliga överordnas det kvinnliga lever lika frodigt inom hbt-världen som i resten av samhället. Alla hbt-gruppens kamper för rättigheter har gjort rörelsen hemmablind. Det är dags att rensa upp sin egen skit.
”It's official: we are going to have to fight to protect marriage equality in Maine on November's ballot.”
Jesse Connolly, ledare för kampanjen No on 1/Protect Maine Equality, som har startats då den amerikanska delstaten tyvärr måste genomgå en liknande omröstning som Prop 8 i Kalifornien. Det handlar om högeridioter som precis som i Kalifornien vill beröva människor av samma köns redan lagliga rätt att gifta sig med varandra.
-
Ps. Jag gör min sista vecka på Resume. Från och med lördag bloggar jag här: http://linusfremin.wordpress.com/
4 augusti
Min nya blogg!
Ok. Det här är min sista vecka på Resumés redaktion. Och sista veckan för den här bloggen.
Jag kollade häromdagen och jag har skrivit över 500 blogginlägg i den här bloggen och Klara & Linus-bloggen sedan jag började blogga förra hösten. Vad fan har jag skrivit om? Hur har jag hittat stoff till 500 inlägg?
För let’s face it, jag har inte en enda gång skrivit om vad jag har ätit till lunch.
Att blogga är jobbigt. Krävande. Slitigt när jag samtidigt har jobbat heltid som reporter dessutom.
Men det är också det bästa sättet för att hålla mig vaken. Utveckla mitt skrivande. Hänga med i världens snurrande.
Så därför fortsätter jag att blogga. Jag vet inte vad jag kommer att skriva i en blogg utan tidningslogga. Troligtvis alldeles för privata saker. Jag har nämligen få gränser.
Jag är inget mysterium. Alls.
Men det blir en massa med åsikter. Om fler saker än de som berör medie- och reklamvärlden. Jag har ju liksom inte svårt att tycka till.
Jag vet inte hur många som har följt mig just för att jag har bloggat på Resume.se och hur många som skulle ha följt mig i annat fall också. Det får vi ju se nu om inte annat.
Ni hittar min nya blogg här: http://linusfremin.wordpress.com/
Den kommer ju dock att uppdateras på riktigt först när Resumétiden är över, for real. Tills dess kör jag den här bloggen in i väggen.
Ps. Nej, jag är inte utslagen på bloggbilden. Jag har bara snurrat ner för en lövig backe.
3 augusti
Lite av ett dreamteam är det ju faktiskt
Bonnier var riktigt pissiga när de sparkade Stockholm Citys hela redaktion och ersatte den med en ny billigare. Så fult och uppenbart att de ville kringgå las.
Men frågan nu är: Hur kommer nya Stockholm City att se ut? När jag läser listan över personerna som kommer att ratta den nya tidningen blir jag smått imponerad.
Malena Rydell har jag gillat ända sedan hon och Karin Eder-Ekman styrde bang. Hon har sedan dess varit en av DN:s bästa skribenter.
Agnes af Geijerstam har varit en av DN Kulturs bästa journalister och Natalia Kazmierska har jag saknat som skribent. Dessutom är Marit Bergmans kille Emil Arvidson en av Sveriges bästa musikskribenter.
Det känns som att Stockholm City har all potential till att bli bra. Eller åtminstone annorlunda. För det känns ju på pappret som att de kommer att bli en mycket mer kulturig och DN-aktig tidning än innan.
Snälla bli det.
Den andra frågan är dock: Hur länge dröjer det innan man drar ut respiratorssladden? För hur fan ska det gå?
3 augusti
Världens bästa porrskådisar
Sedan jag tvingades skaffa digitalbox har jag fått 30 kanaler till jag aldrig kollar på. Förutom en. Nämligen TV7. Det var ju Aftonbladets fiasko tills den såldes till Nonstop för att göras om till ”kvinnokanal”.
Suck och shit. Men jag har kollat på den ibland och har fastnat för världens sämsta serie.
Den heter ”Pedros ande” och är en telenovela från Sydamerika. Den handlar om någon gubbe som dör och återföds i en yngre hunks kropp.
”Under sin resa som den unga och vackra Salavador upptäcker före detta Pedro oväntade saker om sitt förra äktenskap och dem han litade på."
Så skriver TV7 själva. Och det är så fantastiskt dåligt alltihopa att jag inte kan sluta kolla på skiten.
Alla skådisar ser ut som att de är med i en porrfilm och de spelar på samma nivå. Det enda problemet är ju att det aldrig blir någon inzooming på penetreringar.
Men självklart innehåller den slow motion-sekvenser på när Salvador duschar utomhus och när brudarna stiger upp i små bikinis ur poolen.
Och handlingen? Well, jag vet fortfarande inte vem som är vem. Jag vet bara att folk är upprörda konstant, hela tiden. Och när de gråter ser man att någon har varit framme med ögondropparna. Det är en enda lång uppvisning i porrfilmsskådespeleri.
Åh, snälla kolla in Pedros ande. Helt plötsligt kommer ni att uppskatta era egna liv betydligt mer.
3 augusti
Varför är folk rädda för Apoliva-bruden?
Över 80 000 personer har gått med i Facebook-gruppen ”Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Förhoppningsvis är det en sån där vara-med-i-så-många-konstiga-klubbar-grej som många ägnar sig åt.
För inte fan är hon läskig. Eller är en lättsminkad brud med mörkt hår läskig? Det är ju skitsnack.
Jag tycker att Forsman & Bodenfors har gjort något annorlunda. Finns det tråkigare reklam än skönhetsproduktreklam?
Så jävla boring och okreativ. De flesta är utländska filmer med supermodeller och snygga brudar från någon hipp tv-serie.
Reklamen för svenska skönhetsvarumärken brukar vara lika tråkig, fast minus den snygga bruden från någon hipp tv-serie.
F&B har med Apoliva-reklamen skapat något nytt, inte direkt revolutionerande, men ändå något nytt.
Vad händer? Jo då blir folk skraja för att de istället för den snygga bruden från någon hipp tv-serien eller den blonda modellen, ser en mörk skönhet i motvind.
Stå på er Apoteket, skönhetsidealen måste breddas. Låt folk skapa dumma klubbar. Låt dem joina dumma klubbar.
De kommer att vänja sig. Annars är de ännu dummare än vad jag hade trott.
31 juli
Reklamlåten som räddar min helg
Reklamlåtar blir bara bra reklamlåtar om de lyckas pricka in precis rätt känsla. Den här ”Jesus walk with me” av Club 8 används i Apollo-reklamen och det är ju den som gör den.
Den skapar den känsla jag behöver nu inför helgen. Sol, vila och kanske några glas rosé.
För inte blir det några charterresor för min del. Då får man se tunnelbanefärden hem som sin charter.
Det är ju nästan, men bara nästan, samma sak.
31 juli
Därför stannade jag med våldet
Det här är hyllningarnas dag. Jag kräver härmed att Expressens vikarierande ledarskribent Johanna Nylander får fast jobb på ledarsidan. Hon skriver mer initierat och klokt än de flesta på de liberala ledarsidorna.
I dag skriver hon en fullständigt lysande, och livsviktig, ledare om våld i samkönade relationer.
”Mäns våld mot kvinnor är ett vanligt begrepp för att beteckna det våld som sker i nära relationer. Män som slår sin fru, sambo, flickvän eller annan närstående kvinna dominerar statistiken av förövare. Att det är just män som slår kvinnor har ansetts så viktigt att betona, att de fall som faller utanför mallen har osynliggjorts och bagatelliserats.”
Hon tar upp hur vanligt det är med våld i samkönade relationer, men att det är så få som pratar om det. Och det nedslående faktumet att det är så få drabbade som söker hjälp. För att man inte vill riskera att inte bli trodd.
För även här blir könsrollerna så tydliga. Hur vi ser på kvinnor, män och våld. Kvinnor kan inte slå, de pratar. Om en man slår sin pojkvän är det ju bara för pojkvännen att slå tillbaka. Det är ju så män gör.
Det är de här föreställningarna om kön som hindrar många från att söka efter hjälp, eftersom de tror att de inte kommer att bli trodda och väl behandlade. Och där i skuggan får våldet fortsätta.
Vården har helt enkelt inte kompetensen och resurserna för att handskas med våld i samkönade relationer på bästa sätt. Och just därför är mörkertalet så stort, och frågan så tyst.
”Det finns ingen vård för de kvinnor som slår kvinnor. Det finns inget jourboende för en man som blir slagen. Vi måste börja tala om relationsvåld som en förekomst i alla typer av förhållanden. För att fler skall få makt att bryta kassa relationer innan isoleringen och det första slaget kommer. Alla kan drabbas.”
Jag har varit helt öppen med att jag var i en parrelation där jag både blev slagen och våldtagen. Jag sökte aldrig hjälp från vården. Jag ville inte utsätta mig själv för att inte bli trodd.
Så jag stannade.
Jag visste helt enkelt inte hur läkaren eller sjuksyrran skulle hantera det faktum att jag som kille blev slagen av min pojkvän. Jag ville inte riskera att de skulle behandla mig med misstänksamhet.
Så jag stannade.
Det är dags att vi börjar diskutera frågan, utbilda personalen inom vården och, som Johanna Nylander skriver, ge fler makten att lämna dåliga relationer, oavsett sexuell läggning.
31 juli
Den som döljer sina fel bäst vinner
Annika.
Jag vet en sak. Världen är inte rättvis. Inte livet heller. För om det fanns någon sorts rättvisa skulle Annika Marklund vara varenda ung tjejs förebild.
För hon är så klok. Hon vet om sitt ansvar, och tar det. Hennes ord är vad alla unga människor behöver.
Även om jag tycker Blondinbella har mognat så är hon och de andra bloggbrudarna på läsartoppen av en helt annan sort. Där är kläder, utseende och yta det enda som egentligen betyder något.
Den som framställer sitt liv som mest glamoröst vinner. Och allt detta följer unga tjejer slaviskt. Det är de värdena de får veta är de som gäller.
Den som döljer sina fel bäst vinner. Ett liv i olycka.
Men Annika. Hon talar om det så många behöver höra. Om självbild, ideal, tillkortakommanden.
Hon ställer sig på sina läsares sida och försöker lyfta upp deras självkänsla från marken. Lyfta fram den ur kräkset i toaletten. Lyfta fram den ur de elaka blickarna mot den egna spegelbilden.
Som i dagens utmärkta krönika om pro-ana-sajter:
”Tonårstjejer som lever i en förvirrad och motsägelsefull värld. Medan de skriver matdagbok och räknar kalorier gör deras föräldrar samma sak. På sajter med andra adresser och dyrare design. Men med precis samma syfte: Att gå ner i vikt. Tillsammans. På de respekterade viktsajterna och i teverutan tävlas det om vilken deltagare som går ner mest. När pro ana-sajterna följer efter blir rubrikerna svarta och hårda: De tävlar i självsvält.”
Det verkar som att Aftonbladet har insett vilken stjärna Annika Marklund är, då hon skriver allt oftare. Nu hoppas jag bara att alla de som verkligen behöver henne hittar dit.
31 juli
Sorgligt att sorgen krävs för större öppenhet
Jag bor i ett liknande hus, i en liknande förort. Det kunde ha varit jag som när det började brinna på en våning under mig kastade mig ut i trapphuset. Och dog där.
Tragedin i Rinkeby. Varje gång jag tänker och läser om den tåras mina ögon. Mamman som dog med sina fem små döttrar. Och den överlevande pappan med de två kvarvarande sönerna i famnen.
Som tidningarna intervjuar bara några timmar efter tragedin. Och jag tänker att det är fel. Låt de med sorg sörja. I fred.
Men sedan ser jag en större bild. Att när sorgen drabbar, när tragedin är ett faktum, då närmar vi oss varandra.
Det här var en muslimsk familj ursprungligen från Somalia. På begravningen i går i Råcksta kom 2000 personer. Från hela världen. Kvinnorna stod i skogen bredvid, medan männen stod framför kistorna. För att det är så de gör på begravningar.
Svårförståeligt, visst, men ett annat sätt att leva, att tro. Och handskas med saker. Som sorg.
Det är den större bilden jag ser, och upplever i folks reaktioner till tragedin. En större förståelse för våra olikheter i det här landet. Men också vetskapen om att i sorgen är vi lika, oavsett hur vi visar den.
Som imamen Bashir Aman säger i DN:
”Vi är alla människor. Om vi öppet visar varandra hur vi hanterar olika situationer blir det inte längre så farligt. Jag har mött mycket samförstånd och respekt under de här dagarna, det är fantastiskt.”
Och det är nog det som är ljusglimten i allt det svarta. Att det sedan är sorgligt att sorg krävs för en större öppenhet, det ställer bara krav på att vi måste hitta andra sätt att möta varandra.
Äldre nyheter
Nominerad till prestigefyllt pris
