En mänskligare internetindustri är möjlig: Gustav Martner guidar oss bland fejknyheter och Frankensteinfantasier

resume_bgb_8_bild_2
“Great minds”, “synkronisering”, “slump”, händelserna som får oss att misstänka att vi lever i the Matrix. En sådan händelse skedde nyligen då Gustav Martner, vars digitala entreprenörskap och allmänna awesomeness du kanske har hört talas om, lade upp en skiss på hur ett Facebook-varningssystem för fejknyheter skulle kunna se ut. Någon dag senare släpptes nämligen en officiell Facebook-skiss. Gustavs driv för att stå upp för mänskliga rättigheter genom digitala lösningar i en internetterräng som fortfarande känns som ett vilda västern (eller till om med ett Westworld?) verkar bara växla upp. En mission som känns mer akut än någonsin. Som tur är ger han oss här en gedigen guidad tur genom cybersnåren, och tipsar om hur vi som kommunikatörer kan göra denna värld mer navigerbar för alla.

Din skiss är väldigt lik FBs egna planer, som offentliggjordes tätt inpå. Hur tänker du kring detta?
– Ja, väldigt kul var det iallafall, oavsett hur det gick till! Väldigt bra om Facebook implementerar en sån här funktion. Vi lever i en värld där designen av de systemen vi använder i vardagen formar vår verklighet. Att göra sån här spekulativ design är ett sätt för mig att bidra i debatten. Det var enda syftet med skissen, att inspirera folk till nya lösningar och diskussioner.

Frankensteinberättelser där människan skapar maskiner och maskinerna tar över finns det gott om. När det pratas om algoritmer känns det nästan som om “algoritmerna” har blivit som egna väsen, att de liksom blivit lite… onda? Även om vi vet att de styrs av människor. Men hur exakt algoritmer funkar hålls ofta hemligt, så hur ska vi kunna se rationellt på detta?
– Alltså, jag har svårt att se på algoritmer som varken goda eller onda, såvida de inte blir självmedvetna som i ett science fiction-scenario. De är ju skrivna av människor av kött och blod. Det är människorna som har ett motiv till att konstruera algoritmen på ett visst sätt. Och det motivet kan naturligtvis vara hotfullt eller positivt. Algoritmer är ju helt enkelt instruktioner som används för att sortera och plocka fram innehåll ur databaser. I det avseendet är de ganska lika lagar som reglerar hur samhället ska organiseras eller instruktioner som ett företag ger sina medarbetare. Om någon då äger en jättestor databas som används av samhällsmedborgarna varje dag, så måste samhället rimligen få veta ungefär hur algoritmerna fungerar, på samma sätt som till exempel aktiebolag måste redovisa huvuddragen i sin bokföring. Algoritmer i kombination med att man är väldigt dominerande på en marknad leder ofta till lagbrott, vilket vi ser att plattformsbolagen medvetet eller omedvetet gör sig skyldiga till. Man kanske hindrar fri konkurrens, man kanske bryter mot diskrimineringslagstiftning, mot marknadsföringslagar och så vidare. Viktiga algoritmer borde därför alltid granskas av en tredje part. Det är egentligen inte konstigare än att vi en gång i tiden kom på att det är rätt vettigt att alla aktiebolag måste ha en revisor. Jag tror och hoppas att vi kommer få en sådan ordning inom några år.

I din debattartikel till Alice Bah Kuhnke nämner du FBs “trivselregler”. Med tanke på att “trivsel” är en högst subjektiv upplevelse, hur kan vi förhålla oss till dessa “trivselregler”?
– Jag var kanske lite raljant när jag använde ordet “trivselregler” i den där debattartikeln. Jag tror inte Facebook har använt den termen på ett tag nu. Men de använder väldigt många olika underliga begrepp. Ibland är det “community policies” och ibland “gemensskapsstandarder”. Både det senare ordet och “trivselregel”-termen blir sådana tydliga bevis på hur mycket subjektiva motiv och juridiskt oklara begrepp som ligger bakom deras systemdesign. Typ “du får säga vad du vill här, så länge du inte hotar trivseln”. Eller “du bryter mot vår gemenskapsstandard, ditt konto måste stängas ner”. Det är så Orwellskt.

Du nämner ofta att en industrialisering av internet sker just nu, och pekar på att de digitala industriledarna är samma demografi som förr, alltså främst vita män. Hur ser du på detta och hur kan vi arbeta för ett mer jämställt och jämlikt industrilandskap?
– Människor verkar starta bolag utifrån en växelverkan mellan entreprenöriellt motiv, tillgång till kapital och domänkunskap. Det entreprenöriella motivet är kulturellt, det handlar om saker som identitet. Tillgången på kapital handlar inte sällan om vilka släktingar och vänner du har, men även om hur van du är att söka pengar på annat sätt. Domänkunskapen handlar om vad du intresserar dig för och utbildar dig inom. Alltså måste man arbeta mot stereotyper i kulturen, parallellt med att demokratisera tillgången på kapital och utbildning, för att få mer mångfald bland industriledare och entreprenörer. Det är ett politiskt projekt och det handlar om rättvisa.

Du tilhör själv denna demografi, hur tänker du kring din egen roll i ditt arbete för jämställdhet och jämlikhet?
– Ja, jag är kanske ett typiskt exempel på en plattformsbyggare och en digital industrialist. Enda skillnaden mot många andra sådana är kanske att jag lite oftare problematiserar fenomenet jag är en del av, och jobbar en del ideellt med det jag problematiserar. Jag försöker i den mån jag kan att vara en del i det politiska projektet, till exempel via innehållet i mina föreläsningar och i Digital Reliance olika projekt.

Ditt ideella projekt Digital Reliance har nu gjort ett antal uppmärksammade projekt, som Refugee Phones. Hur det går till hos er?
– Vi är ett löst sammansatt nätverk av människor som tror på digitala mediers möjlighet att bidra till ett bra samhällsbygge utifrån de fastslagna mänskliga rättigheterna. I vårt nätverk passerar mängder av idéer och vi försöker hitta sätt att realisera dessa.

Hur kan man engagera sig i Digital Reliance?
– Vi välkomnar alla som vill engagera sig. Hör av er bara! Det vanligaste är att någon har en projektidé och kommer med den till oss. Då försöker vi hitta vägar att finansiera den, eller realisera den på andra sätt. Att vi är en ideell organisation som dessutom har ett helägt AB och ett stort nätverk av kunniga personer är såklart till stor hjälp då man till exempel söker bidrag eller samarbetspartners. Vi samarbetar bland annat med några som heter Digidem Guide som arbetar med digital demokratisering. Sjukt spännande projekt! Och Blank Spot Project känner vi också samhörighet med. Sen är vi en del av Brunnen som är än så länge är främst en fysisk plats i Göteborg, där vi nätverkar kring massor av frågor, som digitalisering och demokrati. Det är en slags öppen scen för samtal, möten och evenemang.

Att “göra gott” har börjat bli som ett motto i kommunikationsbranschen. Hur ser du på denna utveckling?
– Att göra gott är ju ett rörligt mål. När jag varit i Ryssland och jobbat med såna här frågor inser man ju snabbt att en viktigt rättvisefråga där är att skapa ett bättre system för digitala entreprenörer, fritt från korruption och med fungerande konkurrens. Det är ju mindre av en brinnande fråga i Sverige, eftersom just sånt fungerar rätt bra här. Här kanske rättvisefrågor handlar mer om att stärka den idéburna och offentliga sektorn, som ligger efter i digitaliseringen. Sånt ser ju smarta människor, och kommunikationsbranschen är ju full av sådana. Därför tror jag många känner instinktivt att det vore bra om det idéburna och det offentliga fick ta del av all spännande och positiv teknisk utveckling som sker nu, och att alla de framstegen inte bara kommer till gagn för de med kapital.

Har kommunikatörer något särskilt ansvar i byggandet av vårt digitala samhälle?
– Nej, något särskilt ansvar har inte någon. Alla har ansvar för att bygga samhället. Ju större och starkare man är desto mer kan man dock förväntas göra. Det gäller både i en familj och i ett samhälle. På en arbetsplats och på dagis. Allt annat är omoraliskt och nihilistiskt. Därför är det ju så beklämmande att se hur några av de absolut största vinnarna på digitaliseringen totalt smiter från samhällskontraktet. Sådant beteende tvingar ju fram lagar som man helst hade velat slippa ha.

I denna klickonomi, hur tror du vi som marknadsförare kan hitta en ton som inte går ut på att skapa sensation?
– Klickonomin är en konsekvens av vissa beslut, eller brist på beslut. Dessa har lett till en viss metod för att få läsare och annonsintäkter. Klickonomin känns mer som en oväntad och oönskad biverkning av massa ogenomtänkta beslut än en naturlig konsekvens av digitaliseringen. Man kan till exempel fundera på hur ett företag som Spotify skulle ha utvecklat sitt gränssnitt och maskineri om de valt att ta betalt per låt? Hur hade det påverkat vårt musiklyssnande? Jag tror att det hade varit en god idé för publicisterna att utveckla en “mjuk” betalzon som inte kräver inloggning, utan går på till exempel IP-nummer, och sen samarbeta med varandra och även bredbandsleverantörerna för att få denna betalzon att sträcka sig över en stor mängd publicistiska plattformar så läsare får massor av kvalitetsjournalistisk för pengarna, liknande vad Spotify är för musik. Det hade förvisso uppstått nätneutralitetsproblem med den lösningen, men kanske är det ett betydligt intressantare problem att tackla för samhället än att vi alla dras runt i clickbait-träsket. Det fanns ju en tid då vi hade motsvarande problem med upplagespiraler som hotade den goda konkurrensen mellan dagstidningar, men då löste vi det med olika åtgärder och fick därmed ett rätt vettigt nyhetsmediaklimat som höll sig hyfsat fram till digitaliseringen. Vi behöver arbeta igenom många olika politiska och teknologiska idéer för att få ett välfungerande medialandskap där man kan tjäna pengar på kvalitetsjournalistik.

Devisen “det personliga är politiskt” känns himlans relevant fortfarande då vi sprider politiska nyheter på privata plattformar och samtidigt mer eller mindre representerar våra jobb. Hur tänker du kring dessa gränsdragningar?
– Det är väl bara bra när människor känner en stark personlig koppling till det politiska! Motsatsen är ju inte bra alls. Och därför är sociala medier i grunden väldigt bra för samhället, tycker jag. Barnsjukdomarna är såklart problematiska, men potentialen är så enormt mycket större. Problemet är att vissa aktörer vill styra människors engagemang på ett manipulativt sätt, och därför måste samhället skapa ett vettigt offentligt rum även i digitala medier. Sådana destruktiva aktörer är till exempel kapitalister som inte tror på samhällskontraktet, politiska rörelser som inte tror på den demokratiska modellen och utländsk makt som inte respekterar andra nationers rätt. Och där är ju tre typiska aktörer som hotar de sociala mediernas positiva potential. Sådana aktörer måste det offentliga intensifiera sitt arbete mot. Sen är ju barnen ett särskilt kapitel. Barn är särskilt skyddsvärda, och det är inget att kompromissa om i ett civiliserat samhälle. Om barn är inblandade i marknadsföring eller på sociala medier måste lagar och regler tolkas mycket hårdare till barnets fördel, och kraven på alla inblandade vuxna måste vara stenhårda.

Du var ju på Burning Man härom året. Denna festival som är välbesökt av techeliten är både hyllad och kritiserad. Vad tyckte du?
– Bra konst får oss att tänka nytt. Burning Man är en extremt stark konstupplevelse, som man dessutom träder in i som medskapare. Därför tar man lätt med sig många nya tankar och insikter därifrån. Det känns rätt självklart att rekommendera alla att ha en stark konstupplevelse, liksom. För i slutändan är ju du ansvarig för ditt tänkande själv. Din tolkning av konsten är din egen. Och inga tankar är farliga, det enda farliga är tänka för få tankar. Så ja, jag rekommenderar alla att försöka uppleva Burning Man eller någon av de andra evenemang som festivalen har inspirerat, som Borderland. Däremot blir ju alla fenomen i regel inverterade i takt med att de expanderar, och jag håller med om i princip all kritik mot Burning Man. Det är som det mesta viktiga i livet: det är flera saker samtidigt.

Du har så många bra grejer på gång, och därför är det svårt att placera dig i ett “fack”, som många ofta vill göra. Ibland känns du som en filantrop, ibland reklamare, ibland företagsledare, ibland som om du skulle kunna starta ett politiskt parti. Du börjar till och med bli allmänt känd som digispecialist genom din medverkan i Kobra! Har du någon master plan?
– Tack, det var snällt sagt. Om man är svår att placera i ett fack är det ett bra tecken. Ens identitet står alltför ofta i vägen för ens tänkande. Jag har inget bra svar på det här men jag finner ofta att jag, precis som bob hund sjunger, ”gillar sånt som ingen bryr sig om”. Det är mitt sätt att se på världen. Gilla sånt som ingen bryr sig om. Förr eller senare fattar fler varför det man gör är viktigt, då börjar saker rulla av sig självt. Och då kan man hitta nästa sak som folk bryr sig för lite om.

Ok, sorry, men jag måste fråga. Ibland känns verkligen vår alltmer digitala tillvaro som the Matrix, eller att vi människor är på väg att skapa ett Matrix. Lever vi i the Matrix?!
– Vi lever ju helt klart som i en science fiction-film numera. Dystopiskt och utopiskt på samma gång. Samtidigt är vissa saker löjligt lite science fiction och inte alls som de trodde på 50-talet. Det finns ju rätt genomtänkta teorier om sannolikheten att vi lever i en simulation. Det är inte omöjligt att det är så. Och jag kan älska att läsa om sådant för mitt eget nöjes skull, men det gör ingen skillnad i min livsföring. Om vi lever i en simulering så får vi väl skapa en så bra simulerad värld som möjligt, då?

Internetgudars skymning, sicken guidad tur! Tack Gustav!

Jag känner mig i alla fall lite klokare, till och med kanske lite lugnare i mina paranoida Matrix/Westworldtankar.
Så! Nu kan ni… bring yourselves back online, kära bloggläsare.

Foto: Simon Martner