Platt fall

Mellandagar är guldålder för den som vill bli sondmatad med linjär torrfoder-TV. Dock skapas inte särskilt mycket nytt utan man får glatt ta emot repriser, årsbästalistor och långfilmer från förr. Jag har skrattat mig igenom ”Ett päron till farsa”. Lidit mig igenom lååååånga sändningar av nyårskarameller, sportkrönikor och knasiga felsäg från Rapport. Dokumentären ”Den unge Zlatan”, den om Ingrid Bergman och en om det för mig relativt ointressanta bandet Kent. ”Kan du vissla Johanna?”, ”Best of Bråvalla”, ”Årets Retro”. Listan kan göras lång över televiserad utzooning jag har skickat in i ögonen och in i hjärnan där det sedan långsamt brunnit lika hett som Sundsvall gjorde den varma sommaren 1888. Bristen på någonting nytt har gjort att min hjärna blivit rymdskeppet i ”Aniara” som långsamt seglat iväg ut i rymden för att sedan försvinna likt Horace väderballong.

Av nyss nämnda anledning blev jag därför mycket glad när jag såg att Colin Nutley har gjort en E-X-K-L-U-S-I-V serie för Cmore. En serie som även verkar vara någon slags familjefilm från klanen Nutley/Bergström då både Helena Bergström och Molly Nutley i bärande roller. Intressant och nyskapande kan tyckas då Colin mig veterligen aldrig har gjort en TV-serie innan!

Jag tänkte viga detta inlägg åt serien. Men döm av min förvåning när jag bara kunde se halva första avsnittet på Cmore. När jag efter att ha brett några mackor för att åter sjunka ner i Colins värld var det stopp. Serien kräver nämligen en uppgradering av det baskonto jag besitter (snyltar på är väl den vetenskapliga termen jag söker). Jag vet inte ens hur jag lyckades få se tjugo minuter av elä..skapelsen. Så det blev inget med det! Jag är dessutom en laglydig medborgare, så några suspekta nedladdningssidor är det såklart inte tal om. Jag får helt enkelt vänta med recensionen tills Cmore fattar att alla bara väntar på att TV4 ska sända det hela.

Vad ska vi nu göra? JO! Här kommer mina egna ytterst slappa nyårskarameller:

Roligaste klippet
Samma varje år, nämligen detta:

Roligaste klippet i år (eller när det nu släpptes):

 

Roligaste instagramkontot just nu:

Min vän Jimmy.

https://www.instagram.com/djgimmyberlin/

Plottrigaste nyhetssidan:

www.expressen.se

Roligaste skvallertidningen:

www.gp.se

Så. Det blev någonting även av detta. Till nästa gång: jag har funderat en del på att intervjua folk här i bloggen. Ge mig tips på människor som gillar antingen tramsig TV, roliga klipp eller dumma hundar som äter tårta. Allt är av intresse. Obs – icke ironi!

Väl mött

Glömde en sak: Serien heter ”Saknad”.

Ett ärligt (nåja) försök

Jag har verkligen försökt.
Alltså VERKLIGEN försökt ta mig an det hela.
Det går bara inte.

När jag gick i högstadiet försökte jag likt många pretentiösa små äckelpottor läsa Röda Rummet. Det gick som ni förstår sådär. Varje gång jag plockade upp boken var det som att den bara ramlade ur händerna på mig som av någon magnetisk kraft. Exakt så känner jag inför ”Juicebaren”. En vän som vi kan kalla Aftonbladet-Marcus (för han heter så) sa redan efter första avsnitten åt mig att titta på serien för att skriva om spektaklet. Jag kände lite som när det var dags att städa rummet i barndomen. Man stod där med tanken i huvudet och ett par snobbenboxers i handen och skulle precis göra slag i saken. DÅ sa mamma åt en att man borde ”röja upp lite”. Lusten försvann som av ett trollslag. När jag nu pinat mig igenom alla avsnitt känner jag ingenting. ”Tomhet, idel tomhet” hette ett fantastiskt album av den nu relativt insomnade popgruppen ”Ingenting”. Exakt så känner jag efter att ha tittat på detta sju avsnitt långa vykort adresserat från Limbovägen 38 i det lilla samhället Styx. Jag har liksom noll input att ge. Det har många gånger slutat i att jag slagit över till en annan serie som följer lite samma lobotomikoncept: ”Syrror” på TV4.

”Syrror” är en serie som är exakt lika intetsägande som ”Juicebaren”. Men ändå inte. I det här haveriet finns det nämligen någonting jag älskar: menlöshet som underhåller. Jag fascineras av de billiga manusgreppen, de extremt förutsägbara dialogerna och de stundom roliga lösningarna på olika problem som känns så osannolika att de får mig att skratta högre än Börje Ahlstedt på jazztobak. Här finns inga pretentioner. I ”Syrrors” syrefattiga värld existerar endast en miljö som ser ut som åttiotalets TV-teater uppsminkat med bakljuset från Gomorra och kameravinklarna från Sodom.

I övrigt har jag inte sett på så mycket TV i dagarna. ”Historieätarna” har aldrig intresserat mig så det lämnar jag där hän. Den senaste veckan har ”Musikhjälpen” rullat på min TV. Jag har legat som Robert De Niro i slutscenen från filmen ”Once Upon A Time In America” och sugit in olika musikframträdanden blandat med skojiga pappor som dansar med sina barn på huvudet utanför buren. Som den mycket underhållande Emilie Ebbis Roslund (följ henne) i egenskap av gammal redaktionsmedarbetare för programmet poängterade: körschemat är identiskt år efter år. Ingenting är nytt under solen. Roligaste klippet under de föregående åren måste ändå vara detta:

Enda gången det verkligen brunnit till i buren.

Om jag har några tips inför dötrista mellandagar? Självklart. Nu finns en massa nya avsnitt av Kanal 5:s serie ”Tunnelbanan” ute. Perfekt TV för den som vill ligga och kasta chilinötter i munnen samtidigt som underhållning på högsta nivå rullar upp. Finns dock bara på Dplay men ni får stå ut.

Den mest uppiggande artikeln de senaste veckorna (kanske månaderna) måste vara denna:
http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/tellus-lagkapten-om-sprackta-pungkulan-alla-vinster-kraver-sina-offer/reppkr!z5MVS6ubHdIaclYHqrRmnA/

Hur kunde rubriksättaren inte infoga ett skämt om att ”ta en kula för laget”?

Väl mött. Nu ska jag läsa Café och äta en chilinöt.

Just det! Slutscenen med De Niro kommer här:

Skamlig konsumtion

Jag har alltid haft en fascination för ungdomsskildringar. Eller rättare sagt de svenska varianterna med ambition att vara socialrealistiska och jordnära. Att se ungdomar och deras problem skildras på svenska är det roligaste och mest plågsamma som finns på samma gång. Det började med Bullens brevfilmer på nittiotalet. Sedan kom ”Eva och Adam”, något skådespelat parti i konsumentprogrammet ”REA” under tidigt 00-tal och sedan har det rullat på. Jag har betat av såväl ”Klassliv” som ”Ebba och Didrik” (även om det väl var mer av en barnserie). Filmer såsom ”Ingen kan älska som vi”, ”Vinterviken” och ”30:e november” har gått varma hemma hos min vän Max under tidig vuxenålder och TV4 Film var länge vår bäste vän. Det är väl en blandning av rent självplågeri, intresse för obskyra D-kändisar och sökandet efter det som är ofrivilligt roligt som får mig att fortsätta denna jakt även när jag närmar mig trettio. Jag tror inte det är så mycket nostalgin – jag ser lika gärna något från sjuttiotalet som ”Portkod 1321″ – bara det är något skrivet av vuxna för ungdomar. Det finns ingenting roligare än den krocken.

Efter att enbart ha konsumerat Knausgård i några veckor (har gett mig fan på att göra slut på serien nu) blev jag glatt överraskad när jag fick någonting nytt norgeproducerat i mitt knä: ungdomsserien ”SKAM”. Serien har spridit sig som en löpeld på Facebook och vanligtvis vettiga människor har talat sig varma om den, så jag var tvungen att kolla. Efter att många gånger ha skruvat mig ur led framför den svenska motsvarigheten ”Portkod” förberedde jag mig på det värsta. Att de bara finns en säsong med svensk text gjorde mig också nervös då jag trettio sekunder in i serien förstod att huvudkaraktären till skillnad från resten av gänget pratar en bergendialekt som jag sedan tidigare vet är helt omöjlig att ta in för undertecknad.

Nu kan det tyckas konstigt att jag ska sitta och rapa upp åsikter om en ungdomsserie och invändningar så som ”du är inte målgruppen” finns nära till hands för många. Men då genomslaget har varit så stort måste jag nästan göra detta. Dessutom – har någonting verkshöjd så har det. Den brittiska ungdomsserien ”Skins” hade till exempel en riktigt bra första säsong innan den höga nivån och hela produktionen rasade som ett korthus.

”Skam” är på det hela en bra serie. Visst, man har pekat tydligt genom att skapa några skrattretande uppmallade karaktärer. Till exempel den glade men ihålige dumbommen som inte går ihop med en annan i det påtvingade gänget som är strikt autistisk och känslokall (men som båda mjukas upp med tidens gång). Den obligatoriske snygge killen som är tjugofem år men spelar femton. Den knasige läraren som inte ”fattar ungdomar” som är någon slags insiktsfullt metaalibi från manusförfattarna. ”Vi fattar, detta är lite vi, men vi driver med det!”.
Det är Instagram, Snapchat och Facebook vilket kommer göra serien extremt daterad och trist om bara tre år samtidigt som det ger det hela autenticitet just nu. Ska man hålla i längden eller vara aktuell för stunden? Det sista är väl att rekommendera i det virala samhället och höga tittarsiffror är få förunnat. Att man lyckats fånga en så pass stor och svårflörtad målgrupp är endast extremt imponerande.

Det är dock inte supersmart att referera till ”de snygga 97:orna” som de äldsta på skolan om man vill ha en serie som kan hålla i längden och inte bli skrattmaterial inom en snar framtid. Svår avvägning som sagt.

Ibland gör dock helt omotiverade klipp tillsammans med musiken att det hela känns som en modern JC-reklam utan några produkter. Solnedgång och loop ackompanjerat av slomopromenad i motljus känns så gjort att det sticker i fingrarna på mig. Zalandoestetik. Dock är karaktärerna för första gången på länge faktiskt trovärdiga och man får ibland en il av sina tonår som smyger sig igenom kroppen då tilltalet och tonen träffar helt rätt. Ensamheten i grupp går som en kall tråd in i mig.
Att en av de unga gymnasisterna år 2015 har en affisch föreställandes Kurt Cobain på sin vägg skänkte mig ett stort skratt. Hello, fellow kids.

”Skam” är och förblir en habil serie för ungdomar men något mästerverk är den definitivt inte. Handbroms tack. Första säsongen finns hos SVT. Resten på Norges dito NRK:s hemsida.

I övrigt har jag kollat in ”Jorden runt på sex steg” då jag har ett Dplay-konto. Det är en jävla pina. Programmet i sig är väldigt underhållande – playtjänsten komplett värdelös. Så: skaffa inte Dplay vad ni än gör. Se hellre programmen linjärt eller någonting sådant.

Sist men inte minst: nu ska jag lyssna på ”Söndagsintervjun” med Mikael Persbrandt.

Allt för Anders

I sex säsonger har ”Allt för Sverige” tuffat på nu, och ja, jag har sett vartenda avsnitt. Det finns någonting extremt invaggande och tillfredsställande med att se folk från USA lalla runt i Sverige. Se dem kyssa marken då de hoppar av en båt i Göteborgs hamn. Se teatraliska gester och ryggdunkningar följda av fraser som ”WE MADE IT, MAAAN!”. Det är ingen ny spaning att vi svenskar älskar att baktala amerikaner men kissar i byxan så fort de riktar kikaren mot oss. Alla som varit på en fest här hemma där en amerikan varit inbjuden känner igen sig i hur vi klappar som sälarna i skavlanpubliken vid minsta försök av gästen att yttra sig på vårt språk. Anders Lundin är klippt och skuren som den lite goofy programledaren med dåligt uttal men välfyllt ordförråd. Sakerna han lär ut i olika skolklass-scener är plågsamt skämskuddiga och helt värdelöst innehåll.
Det redaktionella arbetet måste vara gigantiskt och väldigt rörigt för att få ihop denna långkörare till produktion. Eftersom programmet är uppbyggt på en massa värdelösa tävlingsgrenar i stil med ”memorera Arne Weises jultal från 1994 baklänges” har jag lärt mig att snabbspolning är min bästa vän. Elimineringsfasen är plågsam tortyr i flera kameravinklar. Dessutom ska det tävlas två gånger per avsnitt.  Vissa grenar är dok extremt noga uppbyggda hinderbanor/liknande käbbel och jag avundas inte de produktionsassistenter som stått och staplat navkapslar på hög samtidigt som de sprutat kaviar i en snitslad bana.

Jag kommer denna vecka sparka in dörr så att den ramlar av gångjärnen men häng med mig bara: hur kan deltagarna börja gråta av allt? Priset togs av en man från Utah (lät som början på en limerick) som blev så upprörd över att en släkting under tidigt 1700-tal varit en oärlig person att deltagaren brast i storgråt. Detta sker varje gång en av deltagare får veckla ut sitt familjepergament och sätta sig på en obekväm sten.
Jag kommer vilket som följa detta i mål, både för att det har blivit en tradition och för att det är kul att se en skäggig man från staterna gå på Håkan Hellströms Ullevikonsert.

Nu i veckan ska jag försöka se ”Naken”, någonting SVT lobbat för ett tag och som verkar extremt kasst på förhand. Väl mött!

(Nästa vecka ska jag skriva om något annat än SVT. Lovar!).

Samproduktion eller ursäkta min dåliga franska

I tre veckor har jag nu följt SVT:s nya satsning ”Midnattssol” med intresse. Redan på idéstadiet såg projektet lätt ut att skjuta ner – en thriller som utspelar sig i Lappland med Peter Stormare iklädd rosa keps i huvudrollen. Arbråsonen och svenska TV-serier har knappast gift sig svinbra (Swedish Dicks är ett praktexempel, finns på Viaplay) och projektet kändes lätt att låta en gul stråle flöda över. Det kliade i fingrarna att redan efter första avsnittets öppningsscen skrida till verket och ta fram bågfilen. Men: det här har verkshöjd. Jag kanske låter förvånad och raljerande, men det är väldigt ovanligt. Jag har pinat mig igenom ”Jordskott”, ”Jordskred”, ”Skogsskalv” och ”Skoskav”. Ständig besvikelse. Evigt mörker.

Samproduktioner är ett märkligt ting. Det finns många exempel. Vi minns alla ”Mio min Mio”, den obegripligt dåligt dubbade tysken i Beck eller olika filmer där en polis bara råkar ha en kollega i Nederländerna som svensken är nödgad att åka och träffa för att få en viss livsviktig information som absolut inte kan skickas elektroniskt under några omständigheter. Samma premiss finns till viss del här: en fransk polis ska komma till Sverigedå en fransk medborgare har råkat illa ut och så vidare. Dock känns manuset genomarbetat och man ger faktiskt karaktärer lite tid att utvecklas. Dessutom är det hela snyggt och rent med en scenografi värd att lyfta på hatten för bara den. Drönarporr är en sjukdom vi lärt oss leva med på senare år. Flygbilder upp och ner och hit och dit. Dock har man lagt in en helikopter som en tydlig plotpoint i historien så det fungerar i detta fall. Hus som rasar i slow motion. Svepande landskap. True Detective (säsong ett)-grepp med ödsliga inzoomade hus och hopp mellan kommunhuset och ett utpetat öga i en stearinljusflamma. Jag kan nästan inte låta bli att låta raljerande, men det ÄR snyggt, skarpt och framför allt: logiskt i det ologiska.

Att Gustaf Hammarsten spelar en älskvärd looser är inget nytt grepp men han kan det till perfektion och det fungerar. Att stockholmaren ska spela nordman är dock mindre kul. Stor humor finns i de scener när man måste lyfta fram den franska polisen mer och skohornar in en annan fransk karaktär som lämpligt nog bor i ödemarken. Hammarsten får snällt sitta och titta på samtidigt som två karaktärer rabblar exposition på franska. Men: man köper det. Även bitarna med ren turistinformation för eventuella franska turister fungerar då de sprängts in trovärdigt. Ofta i helikopterscener då inte mycket annat finns att tillägga och som faktiskt för historien framåt. Man försöker även på ett behjärtansvärt sätt bryta upp de ”svåra frågorna” – homofobi, inskränkthet, rasism. Detta på ett sätt som inte blir Jägarna-pajigt (tänk Lennart Jähkel och Bauhausmannen som ser en thailändsk kvinna). Serien tuffar på och jag sitter med en skör positivism i bröstet. Kanske blir jag inte besviken.

I en scen kör en tystlåten man fyrhjuling på fjället i cirka fem sekunder. Detta resulterade i denna ruta under eftertexterna;

midnattssoli

Vad jag ska se i veckan? ”The Knick” säsong två. Tänker nästan konstant på ”The Knick”nu. Vidrigt bra!