TV-debatten i USA lockar fram klockren reklam

Ikväll är det dags för debatternas debatt. Två hoppfulla presidentkandidater ska mötas i en TV-sändning som förväntas locka över 100 miljoner tittare enligt The Hill. 90 minuter reklamfri TV som förhoppningsvis ska ge väljarna en klarare bild över var de bägge kandidaterna står i olika sakfrågor och vilken kvinna som bör bli USAs nästa president. Oj, förlåt, jag menade naturligtvis att skriva något mer könsneutralt.

Men även om debatten i sig är reklamfri har den ändå inspirerat många reklammakare. En som gör det väldigt snyggt är Audi. Reklamfilmen föreställer en tillbakaspolad kamp mellan en man och en kvinna, som i det här fallet slåss om vem som får köra fram en Audi (valley parking). Slutrepliken är en blinkning till väljarkåren: ”Beautiful things are worth fighting for. Choose the next driver wisely.”

För den som är vaken sent går det bra att se debatten live på NyTimes.com. 
Har ni fler intressanta exempel på där politik inspirerar reklam?

Efter explosionen i New York

Filmen var slut och klockan var 23.30. Det var lördag. Jag sträckte mig efter mobilen och efter att ha läst några bloggar gick jag in på nytimes.com. Och läste om bomben som precis detonerats på 23:e gatan i New York. Rädsla blandades med lättnad varje gång mobilen pep till och en vän gav sig till känna. Obehag. Ovisshet.

För er som vill så går det bra att läsa mer om händelseutvecklingen här.

Alla reagerar olika vid en sådan här händelse. Söndagen i New York var lågmäld. Ett företag, hotellet The Standard som ligger tio gator söderut från detonationen, ställde sig dock upp. Det här var deras reaktion:

The Standard

Kalla det marknadsföring eller medmänsklighet. Oavsett så är det ett initiativ som glädjer mig. Vi har alla möjligheten att sträcka ut en hand. När företag instinktivt gör det tror jag att den goodwill, välviljan, som uppstår är något som håller länge.

Ta hand om varandra.

Därför är Nikes nya kampanj klockren

Runt om i New York kan man nu se Nikes senaste reklamkampanj. Den består av en bild – nej, ett ansikte – fyra ord och en logga. “Greatest female athlete ever.” Och så Nike-loggan som genast får det att skandera Just Do It i mitt huvud.

Serena Williams Nike

Stortavlorna refererar så klart till Serena Williams och hennes berömda intervjusvar under en Wimbledon-presskonferens då hon fick frågan om hon ansåg sig vara en av de bästa kvinnliga idrottarna någonsin. Svaret kom blixtsnabbt:
”I prefer the words ‘one of the greatest athletes of all time'”.

Och med rätta. Jag tycker Nike gör det snyggt när de lyfter idrottsstjärnan de länge samarbetat på det här sättet. Det blev ingen vinst för Serena Williams i natt under US Open, men hon är fortsatt älskad. Fråga bara Twitter, där kommentarerna strömmar in.

Nike vinner på sin avskalade reklam där betraktaren blir medskapare av budskapet. Det är ett varumärke som samarbetar med ett känt namn – men det är så mycket mer.

Och långt bättre än den här sjukt märkliga reklamen där Usain Bolt sitter på ett flygplan.

Usain Bolt Ana

Väldigt märkligt utförande. Är det någon som vet vad den kan ha kostat? Jag känner att om man lägger, vad jag gissar är, en rätt stor summa pengar. Då måste man faktiskt göra det bättre.

Nej, hatten av till Nike och hatten till Serena Williams.

Greatest athlete ever.

Vad händer med ett folk som växer upp i rädsla?

“Sometimes a bag isn’t just a bag”

“Stay alert. Stay alive”

Budskapen som ber mig vara alert och anmäla allt misstänksamt är många och hårda. De omger mig från reklampelare på stan, befaller mig från högtalaren i tunnelbanan och blickar ner mot mig när jag närmar mig turistattraktionens topp.

Varning i New York

Varning i New York

Jag möter nya bekantskaper som gömt vapen i nattduksbordet. För att kunna skydda sig. Våldsstatistiken visar en nedåtgående trend och trots det gror oron och politiker skor sig på detta. Som i det här klippet (från cirka 6 minuter in) när republikanska politikern Newt Gingrich bemöter faktan om det lägre våldet med “det känns inte så för mig”. Nej, men det är precis så.

Men det får mig verkligen att fundera. Vem hade jag varit om dessa budskap följt mig varje dag? Vad händer med ett folk som växer upp i rädsla?

En fisketur med Dixie Chicks?

Härom veckan satt jag och jobbade i businessrummet i mitt hus. Det är en gemensam lokal i huset där man kan sitta och jobba. Där flockas alla frilansare, hoppfulla blivande musiker och journalister så att vi inte vandrar runt i staden och dricker alldeles för många Starbucks-kaffe. Dagen till ära spelades det country på radion och jag skrev vidare till tonerna av underbart smäktande, lätt nasala kärlekshistorier med hemska slut.

När de sista bluegrass-tonerna hade ebbat ut tog radiopresentatören vid, med den underbaraste av tjocka sydstatsdialekter. Han berättade om dagens tävling för att engagera lyssnarna och den var på samma linje som alla sådana tävlingarna. Men priset var fantastiskt. De lottade ut en fisketur med din favorit-countrystjärna. Vilken underbar sak!

Att artister gör “meet-and-greet” till höger och vänster är ju inget ovanligt, men jag gillade verkligen att just den här artisten skulle träffa sitt hardcore fan i en liten eka.

Men det kändes som om radiokanalen verkligen funderat ett varv på vad deras lyssnare skulle tycka var härligt. De kände sin målgrupp och vågade mixa ihop ett erbjudande som skulle passa dem extra väl. Det kan ju vara fördomar från radiokanalens sida – jag gillar ju också country, men känner mig tveksam till att äta fisken jag kan få upp i East River. Men förmodligen passar det mitt i prick!

Det är inget pris jag någonsin förväntat mig att vinna. Men jag skulle nog gärna ta en fisketur med Natalie Maines från Dixie Chicks.