Det händer att Kjell Häglund gråter på mornarna. Sist det hände var när han läste en tv-recension i Dagens Nyheter. I sin blogg skriver Häglund: ”Ulrika Kärnborg uppvisade i Dagens Nyheter all den brist på kvalitet och yrkesheder som är den kulturjournalistiska genres stora problem i Sverige, och jag fick en tår i ögat av uppgivenhet”.
Vidare: ”Jag skäms å en kollegas och mitt yrkes vägnar, och lider med alla läsare som tror att detta är riktig tv-kritik.”

Kjell Häglund är redaktionschef på tidningen Residence och bedriver tv-kritik på bloggen weirdscience.com.

Vilken klass håller svensk tv-kritik?
– Katastrofalt låg. Det finns inte en enda dagspressverksam tv-kritiker som ens är intresserad av sitt ämne på en så seriös nivå att det går att jämställa med andra former av kulturkritik.

Vad är bra och vad är dåligt?
– Några få är spännande att läsa ur rent stilistisk,  
argumentationsteknisk eller samhällsanalytisk synpunkt, exempelvis Johan Croneman och Linna Johansson. Men även dessa famlar i blindo vad gäller specialkunskaper och yrkesmässigt omdöme.

Utveckla det resonemanget.
– Att de sällan har förmågan att bli riktigt initierade eftersom de vet för lite om tv – om produktionsbolag, serieskapare, regissörer, manusförfattare, affärsstrukturer, trender och tendenser.

Påverkar recensionerna tittandet?
– Inte ett skit.

Vem är Sveriges bästa tv-kritiker?
– Det är ju jag – trots att jag gör det helt ideellt och nästan uteslutande i bloggform. Jag klagar inte, det ger mig ett tusental bloggläsare om dagen, men dagspressjournalistiskt sett är det ju sorgligt.

Det finns mer tv än någonsin nu. Hänger inte medierna, tidningarna och kritikerna med i utvecklingen?
– Inte det minsta. De har inte ens ambitionen att hänga med. De vet inte ens vad det är för nåt de borde ha ambitionen att hänga med i. Leif Furhammar på DN är det dråpligaste exemplet – en fnöskig filmprofessor som tolkar tidens internationella tv-trender utifrån vad svenskkanaler råkat importera för dagen. Hans specialare är att, efter att ha sett en sen länge nedlagd USA-serie om låt säga en klärvoajant kanin, skriva att ”trenden i amerikansk tv verkar just nu vara klärvoajanta kaniner”.

Dagens Nyheters Johan Croneman ställer inte upp på att tv-kritiken befinner sig i en kris.
Johan Croneman menar att tv-kritiken mår bättre än någonsin.
– Att säga något annat är löjeväckande. Jag tror att tv-kritiken är det som har utvecklats mest på många tidningssidor de senaste åren. Den ges med vissa undantag bättre utrymme än någonsin. Kritiken är bättre formulerad och tas på större allvar på redaktionerna nuförtiden. Förr såg man på tv och skrev lite om vad man såg kvällen före…

Du skrev i en krönika att många har drömt om att få se Kerstin Hallert falla. Vill många se dig falla?
– Säkert. Man skaffar sig många fiender i det här jobbet. Man skriver inte tv-kritik för att få kompisar. Det finns säkert många människor som
känner sig sårade och orättvist behandlade.

Vad tycker du om Kjell Häglunds tv-kritik?
– Han är kunnig och modig. Skriver bra. Men jag har inte läst så mycket.

Johan Croneman blir irriterad när han får veta att Kjell Häglund tycker att han ibland ”famlar i blindo vad gäller specialkunskaper och yrkesmässigt omdöme”. Angreppen på DN-kollegan Leif Furhammar gillar han inte heller.
– Kjell Häglund är en bra, provokativ skribent, jag gillar ofta det han skriver, men ibland har han kanske lite väl höga tankar om sig själv, och inga tankar alls om sina kollegor. Det blir för mycket tabellbiteri och för lite kritik. Det är också lite konstigt att han efterlyser mer kunskap bland tv-kritikerna och samtidigt ger sig på den som har absolut mest kunskap om svensk television, Leif Furhammar. Tv-historien börjar ju inte med ”Sopranos” och ”Vita huset” som Kjell Häglund ibland tycks tro.

Läs mer om rankingen av landets bästa tv-krönikörer i senaste pappersutgåvan Resumé.