Alex Schulman.
I förra veckan anmäldes Alex Schulman för olovlig körning i
TV4:s ”När och Fjärran”. Någon dag senare JK-anmäldes hans bror, Calle, för
hets mot folkgrupp efter en krönika i tidningen Vårt Kungsholmen.
Nu anmäls Alex Schulman igen - den här gången till
Handikappombudsmannen.
Orsaken är ett blogginlägg på Stureplan.se.
I inlägget som
har rubriken ”Hälleflundra, rullstol och geléhallon” skriver Alex Schulman om
sin lunch på Grand Hotels veranda i Stockholm. En rullstolsburen person kom in
på restaurangen och Schulman beskriver händelsen så här:
”Han satt i en avancerad rullstol, med knappar överallt. Han
hade slangar i varenda kroppsöppning och såg ut som gamle Superman just innan
han dog. En vacker kvinna matade honom och log. Det var vackert och jag tänkte
på döden. Jag var alldeles övertygad om att han skulle dö under måltiden, rakt
framför mig. Att han skulle falla ihop och att den avancerade rullstolen skulle
pipa av larm. Till slut ville jag bara därifrån för att undvika vara med om
tumultet med skrikande familjemedlemmar, ambulanspersonal och kaos”.
Blogginlägget har väckt starka reaktioner. Enligt Lars Andersson
på DHR är texten en ”jäkla snyting” mot fuktionshindrade
som försöker leva som vanliga människor.
- Folk får tycka vad som helst. Men frågan är hur mycket
människor med funktionshinder ska behöva utstå. Vi anmäler tidningen Stureplan
och dess chefredaktör till Handikappombudsmannen. Anmälan gäller diskriminering
alternativt hets mot folkgrupp, säger Lars Andersson.
Alex Schulman är förvånad över anmälan.
- Det är väldigt
tråkigt om handikappade tagit illa vid sig av texten. Det var självfallet inte
meningen. Jag måste dock säga att jag inte riktigt förstår anmälan. Min
text berättar om hur jag konfronteras med mina egna rädslor. Jag ser
ärligt talat inte hur den på något sätt kan utgöra hets mot
folkgrupp, säger Alex Schulman.
Här är Alex Shulmans blogginlägg på Stureplan.se
Hälleflundra, rullstol och geléhallon
söndag 15 oktober 2006 17:17:46
Tog en lunch med resterna av min familj på Grands veranda. Jag åt hälleflundra med kaviar till förrätt, rödingfilé till huvudrätt och avslutade med en äppelpaj och en kopp kaffe. Det gick inte att klaga på maten, det gjorde det inte, men den var heller inte exceptionell. Jag tänker ofta på det, att det är sällan maten på svenska krogar är exceptionell. Den kan vara gedigen och stabil, men det är inte ofta jag kommer ut från en krog och tänker "helvete och satan, vilken måltid!". Medan jag satt där och petade i maten rullades en kille in i lokalen. Han satt i en avancerad rullstol, med knappar överallt. Han hade slangar i varenda kroppsöppning och såg ut som gamle Superman just innan han dog. En vacker kvinna matade honom och log. Det var vackert och jag tänkte på döden. Jag var alldeles övertygad om att han skulle dö under måltiden, rakt framför mig. Att han skulle falla ihop och att den avancerade rullstolen skulle pipa av larm. Till slut ville jag bara därifrån för att undvika vara med om tumultet med skrikande familjemedlemmar, ambulanspersonal och kaos.
Med kaffet fick vi överraskande in en skål med geléhallon. Helt utan kommentarer placerades den mitt på bordet. Jag tyckte det var underbart, den där lilla skålen med geléhallon gjorde att den icke exceptionella maten var ursäktad. "Det här var ju fantastiskt", sa mamma och alla andra nickade, hummade och höll med.