I skrivande stund framstår det som mycket osannolikt att Hillary Clinton åstadkommer de tydliga vinster i primärvalen i Texas och Ohio som alla – även hennes man – öppet anser att hon behöver för att fortsätta kampanjen.
Därmed skulle inget mindre än en sensation vara ett faktum. Den som så sent som för några månader sedan hade framhållit att USA:s presidentval 2008 skulle stå mellan John McCain och Barack Obama skulle i bästa fall ha betraktats som totalt okunnig.
John McCain låg sist inom sitt parti och Barack Obama långt efter Hillary Clinton i sitt. Men politik, debatt och kampanjer är extremt dynamiska, vilket illustrerar opinionsmätningarnas tydliga begränsningar. Även bedömare av svensk politik förtjänar att påminnas om det.

Politik, i synnerhet med dagens medier och i ett så stort land som USA, är som en orkan av ämnen, utspel, aktörer och händelser. Inga rådgivare eller klyftiga strategier i världen kan förutse allt detta – ofta är det till slut upp till kandidaten, vars karaktär sätts på prov.
Skillnaderna mellan Barack Obamas och Hillary Clintons politiska program är små. Ändå har deras tävlan engagerat fler än vad någon verkar kunna minnas. Förklaringen är att debatten inte handlar så mycket om sakfrågorna.
Hillary Clinton är en partiföreträdare. Hon vill att hennes parti ska ta över presidentmakten, i strid med motståndarpartiet republikanerna. Barack Obama vill bli USA:s president, en samlande gestalt som är mer öppen – och som i det avseendet vill gå i Ronald Reagans fotspår.
Det är fundamentalt skilda ambitioner. Barack Obama har självklart också positionerat sig som uppstickaren mot den etablerade Hillary Clinton. Detta, liksom appellerna till ”hopp”, har bidragit till att han har blivit svår att angripa – en teflonpolitiker, innan han ens har blivit vald.

Eftersom president George W Bush och republikanerna av olika skäl är impopulära säger konventionell visdom att en demokrat sannolikt blir president. Detta är nästa punkt där relativt samfällda bedömare kan få fel.
John McCain är känd som George W Bushs interna kritiker och motståndare. På så sätt kan han framstå som en ny kraft lika mycket som en demokrat. Till detta kommer hans starka integritet och förmåga att tala rakt på sak.
Debatter mellan John McCain och Barack Obama – om de till slut blir kandidaterna – lär bli stor underhållning. Enorma kontraster. En ärrad, tuff, erfaren och frispråkig veteran mot en ung, vältalig, karismatisk och entusiasmerande nykomling.

När svenska politiker fick välja vilken kandidat som de sympatiserade mest med framhöll Mona Sahlin Hillary Clinton och Fredrik Reinfeldt Barack Obama. Sveriges politiska spektrum skulle således rymmas inom demokraterna – utom Maud Olofsson, som valde John McCain.
Det är missvisande, och möjligen främst en följd av att medier ofta beskriver det så. I själva verket står demokraterna för ett lägre skattetryck än något svenskt parti. Men de står också för mer protektionism än både alliansen och socialdemokraterna. 
Åtta månader återstår till valdagen. Debattens dynamik kommer att förändras, men knappast minska. Fler överraskningar lär följa.


Johnny Munkhammar
Strategirådgivare och just nu i Washington DC och talar om nya boken ”The guide to reform”.