Förstora

De tre reportrar som får lämna Veckans Affärer är Gunnar Lindstedt, Richard Björnelid och Åsa Ekelund, samtliga tillhör både tidningens och svensk ekonomijournalistiks mest profilerade skribenter.
Gunnar Lindstedt belönades till exempel 1998 med Stora Journalistpriset för sitt avslöjande om Trustorhärvan.
– Vi tre tillhör dem som protesterat mest högljutt mot den nya inriktningen på tidningen; en form av sponsrad journalistik, uppbyggd kring sex så kallade events, säger han till Resume.se.

Den typen av journalistik förekommer enligt Lindstedt redan på tidningen.
– Till exempel avsattes en reporter på heltid under en månad enbart för att skriva om EON:s sponsrade kampanj.

Vilken är förklaring har du fått till varför du förlorar jobbet?
– Pontus Schultz har sagt att han inte har råd med den typen av journalistik som jag står för, större reportage. Jag förstår att det kan vara ekonomiskt pressat. Samtidigt ger reportagen tidningen en profil. Det är uppenbart att han vill prioritera ned den delen för att satsa på börsen och nätet.

Gunnar Lindstedt är inte nådig i sin kritik.
Han har själv skrivit ett öppet brev där han ger sin syn på saken:

” Pontus Schultz har nu bestämt sig för att köra Veckans Affärer i graven. Under fredagen meddelades att tre av tidningens mest erfarna reportrar, Richard Björnelid, Åsa Ekelund och Gunnar Lindstedt fått sparken. Under lång tid har tidningens långsiktiga existensberättigande eroderats genom en allt slafsigare och svassande journalistik.
Idag när den ekonomiska krisen blir allt allvarligare och granskning av den ekonomiska och politiska makten är viktigare än någonsin, väljer Veckans Affärer ett affärsupplägg som bygger på sponsorjournalistik. Tidningens reportrar ska inte längre koncentrera sig på oberoende granskning utan istället fylla tidningen med material som dikteras av sponsrande storföretag. Senast har energibolaget Eon köpt sig ett ”energipris” och stort utrymme i Veckans Affärers pappers- och nättidning. En reporter sattes att under flera månader ägna sig åt att skriva artiklar till Eonkampanjen (och sa därefter upp sig). Pontus Schultz uttalade målsättning är nu att alla tidningens reportrar på samma sätt ska koncentrera sig på att producera material runt de ”event” som företagen sponsrar. Kortsiktigt kan detta ge tidningen en del pengar, men långsiktigt innebär det Veckans Affärers säkra död. Samtidigt som Pontus Schultz tvingar alla att arbeta på dessa villkor, och själv bättrar på sitt omättliga ego genom att vara den enda som får synas och debattera (medan reportrarna ska serva honom med uppgifter), deklarerar han nu att tidningen inte längre har råd med den traditionella undersökande journalistiken. Några längre granskande reportage kan det inte längre bli frågan om, allt ska produceras på dagsbasis. Detta i en tid då korruption och oegentligheter är vanligare än någonsin, i en tid då den internationella finanskrisen kräver djuplodande bevakning och undersökande journalistik. Om någonsin är det nu som den tredje statsmakten behövs.
Istället blir Veckans Affärer nu en tidning och en webb som till 90 procent innehåller returinformation. Veckans Affärer förlorar därmed sitt existensberättigande. Läsarna får inte längre någon unik kunskap eller fördjupad information genom att prenumerera på tidningen, i synnerhet som allt görs tillgängligt på nätet. Materialet på nätet är gratis men annonsintäkterna krymper nu till en rännil, vilket gör att Pontus Schultz nätsatsning snabbt eroderar tidningens ekonomi.
Under många år har tidningens fasta prenumeranter varit fundamentet för tidningens överlevnad. Pontus Schultz riskerar nu att denna fasta bas som är tidningens hjärta försvinner när prenumeranterna inte längre förnyar sin prenumeration.
Under de två år jag jobbat ihop med Pontus Schultz har han tillåtit olika röster i tidningen – vilket han ska heder av – men nu har bestämt sig för att tysta alla som inte följer hans pipa. Vi andra ska ut ur huset så snabbt som möjligt oavsett vilka övertramp mot arbetsmarknadens lagar det än innebär. Men när korthuset rasar kommer Pontus Schultz i alla falla kunna stoltsera med ett svårslaget rekord i att köra tidningar i graven; FinansVision, Attention, Veckans Affärer…”