Förstora

Tarik Saleh. Foto: Mona Bensafiddine.

Tarik Saleh blev känd för den breda allmänheten som programledare för SVT:s Elbyl på 90-talet.

Han började dock som graffittikonstnär, något som ledde till reklamjobb i slutet av 80-talet, bland annat hos byråerna Hallstedt & Hvid och ARE.

2006 hoppade han av ett reklamfilmsprojekt som ingick i en kampanj mot narkotika.

– Samtidigt som man vet att narkotikaberoende har svårt att få vård satsade man enormt mycket pengar på en skitkampanj där man pratar till unga människor som om de vore idioter – risken är ju att den snarare får folk att vilja testa knark.

Sedan dess har han inte jobbat med reklamfilm. Han tycker att reklambranschen är korrumperad där man snor uttryck och idéer utan att blinka.

Som ung talang var han imponerad av branschen. Han inspirerades av alla begåvade människor, men med åren kom han att omvärdera synen på reklamindustrin.

– Ett jobb som blev vändpunkten var när byrån jag jobbade med – jag minns inte vilken det var – i en kampanj skulle projicera något på Camilla Henemark. Fotografen som var med hade nyligen fotat indianer,han var otroligt skicklig. Men det de snackade om på byrån var ”vad skulle man kunna använda de där bilderna till? Kanske något naturläkemedel”.

Tarik Saleh menar att man i branschen ”horar ut saker” och han stör sig på att bolagen tar över och monopoliserar konstnärliga uttryck.

– Man tar intressanta uttryck och vulgariserar dem, jag gillar inte det. Kolla Spike Lees kampanj för Air Jordan, han tog hela sitt konstärliga uttryck och gjorde det till Nikes grej. Nästan varje reklamfilm har bra musik och bilder och sen associerar man det med ett bredbandsbolag eller något liknande. Det är hemskt, säger han.

–  Jag tror att du blir mer kritisk till reklambranschen om du har jobbat med reklam än om du bara är konsument. Det appellerar hela tiden på människors begär och deras rädslor. Reklamen håller på att ta över så jäkla mycket i våra liv. Jag tror att det är mätbart hur vi förändrats sedan tv-monopolet avskaffades.

Tarik Saleh – som tillsammans med Erik Gandini gjort filmerna ”Sacrificio - Vem förrådde Che Guevara?”, Gitmo och nu senast Metropia – menar att det blir svårt med integriteten om man varvar reklamjobb med annat.

– Kolla på Ridley Scott som gjort en serie värvningsfilmer till amerikanska armén och sedan gjort långfilmer som är kritiska till kriget mot terrorismen. Gränser suddas ut. Han är ju indirekt ansvarig till att unga amerikaner tagit värvning i armen, nu dör de i ett krig som ingen riktigt längre kan försvara.

Tarik Saleh säger att han får jobbförfrågningar från reklambranschen 2-3 gånger om året.

Men tro inte att han säger blankt nej direkt.

– Jag har i grunden svårt att tacka nej till jobb, det går emot så mycket jag lärt mig under min uppväxt. Min instinkt säger att blir du erbjuden ett jobb så tackar du ja. Och jag kan inte gå blodsed på att jag aldrig mer kommer att jobba med reklam. Det är jättesvårt varje gång man får ett erbjudande.

Senast i augusti tackade han nej till ett fett reklamkontrakt som skulle ha gett honom 9 000 dollar om dagen.

– De skämdes nästan för att säga vad jag skulle få eftersom det är ekonomiska kristider. Det är så sjukt mycket pengar. Om jag hade haft fru och barn kanske jag inte hade kunnat tacka nej. Nu är jag inte i den situationen, men det är komplicerat – man kanske borde ha tagit det och inte funderat så himla mycket. Folk som säger att pengar inte har något värde ljuger. Men min erfarenhet är att jag alltid känner mig smutsig efter att jag jobbat med reklam.

– Hela min film Metropia handlar om det här, om en person som blivit besatt ”possessed”, av ett bolag, och min favoritkaratkär jobbar på det här bolaget med att invadera folks medvetanden med budskap, ha ha.