Jag heter Josephine, är 34 år, en vanlig människa som bor i förorten med min familj och som precis som alla andra försöker få mitt liv att gå ihop. Eller om man ska tro Katrin Zytomierska så är jag "en best, en överviktig brud som är osminkad med stripigt hår och svettiga kläder."

Orsaken till detta är att jag för ett år sedan ställde upp på bild i en kampanj för SATS. Jag insåg att det inte var någon fashion styling som det skulle vara tal om men det var okej för mig. Att jag var i sämre form än på över tio år var också okej för jag hade mina skäl till det.

Jag tänkte att det är bra att andra kan se att det är okej och att man kan komma igång med träningen igen även efter ett uppehåll. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle göra mig till måltavla för verbal spya från en bloggare som jag knappt vet vem det är, än mindre har något otalt med. Eller att det finns företag som Finest som tjänar sina pengar på att ge personer som denna utrymme.

Jag är ingen samhällsdebattör, jag har ingen blogg eller tidning eller annan medial plattform där jag kan försvara mig mot det angrepp som har riktats mot mig. För det är ett personligt påhopp på en privatperson i sin renaste form, inget annat. Och spekulationerna och analyserna som detta påhopp har genererat är många. Är jag fet, är jag osund, mullig eller "normal"? Är jag stark eller svag, har jag gått ner trettio kilo, eller kanske upp? Vet jag ens hur man tränar eller lallar jag mest bara omkring bland maskiner och hantlar? Är det eller är det inte okej att se ut som jag? Jag tycker det är jättejobbigt och jag känner mig oerhört utsatt, en rätt rimlig reaktion.

Jag är stor vän av att folk får se ut hur de vill. Jag har med min medverkan i kampanjen bara gått med på att stå för att jag är medlem på SATS och tränar där. Och ja, jag har varit medlem i över ett årtionde. I långa perioder har jag tränat mycket och varit i jättebra form. I andra perioder har jag inte tränat alls eller bara sporadiskt beroende på allt från skador, graviditeter, motivationssvackor och att livet ibland bara fullkomligt jävlas och träning och kosthållning hamnar långt ner på prioriteringslistan. Sånt är livet.

Jag har inte heller valt kläder, frisyr, smink, styrt hur mycket "svett" som ska synas på mig eller valt det klatschiga citatet till annonsen. Det får marknadsavdelningen på SATS stå för vilket jag vet att de gör. Ur ett personligt och fåfängt perspektiv hade jag såklart gärna velat framställas på ett annat sätt men ur marknadsföringssynpunkt, med tanke på det SATS vill förmedla, har jag full förståelse för att annonsen såg ut som den gjorde.

Dessutom ser jag sannolikt ännu värre ut när jag faktiskt är på gymmet och inte i en fotostudio. För på gymmet är jag i regel osminkad, oftast i ännu bylsigare kläder än på bilden och mitt stripiga hår i lilla My-frisyr. Jag struntar liksom i om folk tycker jag är ”snygg” på gymmet, jag är där för att träna.

För övrigt är jag 180 cm lång, en riktig "best" med andra ord antar jag att Katrin skulle kalla det. Jag kommer aldrig väga 55 kg. Och sannolikt inte 70 kg heller. Jag tycker att det är skrämmande att en person som utger sig för att jobba med att hjälpa kvinnor till ett hälsosammare liv tror att alla ska väga lika mycket oavsett längd och andra förutsättningar.

I blogginlägget för Katrin fram fem punkter som jag vill ge min syn på:

1. Hon har problem med SATS marknadsföring. Helt ok med mig, men hon får ta det direkt med SATS och utan att blanda in mig.

2. Jag vet inte om någon vill identifiera sig med bilden eller vill se ut så men det har nog aldrig varit syftet tror jag. Men att kampanjen funkar är helt klart. SATS är ett kommersiellt företag, de marknadsför sig för att tjäna pengar som alla kommersiella företag.

3. Då det gäller kopplingen mellan hur människor svettas och vad de äter blir det ju lite svårare att bemöta. Jag vet inte om Katrin styrketränar själv men jag svettas som fasen när jag styrketränar och det har jag alltid gjort. I synnerhet när jag kör stora muskelgrupper. Oavsett om jag gör det på pass eller med fria vikter. Jag svettas dessutom mer ju bättre form jag är i. Mig veterligen finns det ingen känd koppling mellan hur man äter och hur man svettas.

4. Det här med feministpropaganda gör mig bara förvirrad. Kan inte låta bli att undra vilken typ av propaganda hon hade uppfattat detta som om det hade varit en man i samma form på bilden? Eller är det för att jag är kvinna som jag inte får framställas på detta "hiskeliga" sätt?

5. Då det gäller att kampanjen skulle ge SATS färre medlemar så är jag rätt övertygad om att det inte stämmer. Och jag hoppas faktiskt att de och andra träningskedjor får fler medlemmar för ju fler som tränar, desto fler mår bättre.

I slutänden är det dock inte åsikterna i blogginlägget eller spekulationerna kring min träning, kost, fysik, hår eller hur jag ser ut som gör mig riktigt ledsen med hela den här grejen. Det som gör mig riktigt ledsen är att jag har två små döttrar som ska växa upp i en värld där personer som Katrin Zytomierska får så stort genomslag för sina smaklösa angrepp. Det är mitt ansvar att se till att mina döttrar får självkänsla nog att hantera den här typen av människor när de växer upp och det gör det extra viktigt för mig att visa att jag står upp för den jag är och det jag gör. Det är mitt ansvar att de ska kunna hantera vuxna kvinnor som utvecklat nätmobbning till en konstform bara för att dra in några slantar och få några minuter i rampljuset. Det är ett stort ansvar för verkligheten just nu är riktigt, riktigt deprimerande.