I onsdags klubbade riksdagen igenom ytterligare skattesänkningar för mig och min familj.  Den här gången blev det inte fullt så mycket. Det förstärkta jobbskatteavdraget blir en nätt förstärkning på cirka 600 kronor till familjekassan.

Vore samhället i sin helhet i gott skick skulle jag gladeligen skicka ett tackkort till Anders Borg som med sådan skicklighet omfördelar resurserna så att varje medborgare får mer av egna pengar i plånboken.

Men nu upplever jag inte att läget är på det sättet. För att travestera statsminister Fredrik Reinfeldt: När jag ser mig om i landet så tycker jag inte att vi drunknar i välfärd.

Värst tycker jag att det är när politiker efter politiker nysminkade och skinande glada kliver in i tv-studio efter tv-studio och tävlar om att deklarera hur dålig skolan är.

Ändå får jag och min familj ytterligare skattelättnader på 600 kronor.

Det finns få saker som gör så ont i min kropp som när jag läser om barnfattigdom. Självklart har det blossat upp än värre sedan jag blev pappa själv. Varje förälder vill skämma bort och omhulda sina barn. Ge dem det stora äventyret och den givna tryggheten. Enligt Rädda barnen lever 242 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet.

Ändå får jag och min familj ytterligare skattelättnader på 600 kronor.

Det här är bara två exempel från det Sverige som ständigt beskrivs på så olika sätt. Här är ett till: I går kväll kunde Aktuellts tittare följa infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) och hennes meningsmotståndare Anders Ygeman (S). På agendan stod järnvägens förfall.

Ändå får jag och min familj ytterligare skattelättnader på 600 kronor.

Nu vänder jag mig direkt till statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Borg:

Jag vill inte ha de här 600 kronorna. Jag vill att ni ger dem till någon annan. Någon som behöver dem mer än vad jag gör.

Jag tror att vi är en allt växande skara som är beredda att kliva fram och säga tack, men nej tack. Som redan är mätta och som har fått nog av att hela tiden få lite till medan de svagare runt omkring blir utan.

Jag vill att regeringen återkallar de 600 kronor som jag fick i onsdags och upprättar en fond. Pengarna behövs mer på annat håll.

I skolan som får allt tuffare att hjälpa våra barn.

De barn som växer upp under fattigdom.

Till järnvägen.

Inte till Claes de Faire.

Jag har tidigare skrivit om den nymoralism som växer fram allt mer lavinartat. Hand i hand med den går nygirigheten. Det är samma mekanism i människans hjärna. Nymoralismen i form av att vi blir mindre tillåtande och förlåtande. Vi blir intresserade av att missförstå och feltolka.

Nygirigheten att vi inte ser oss omkring och funderar på vad som egentligen är bäst för oss, våra nära och våra medmänniskor. Istället låter vi ljudslingan jag, jag, jag fylla vår samtid.

Den här senaste skattelättnaden är den rike mannen som ber om ytterligare en förmån, en lunchbiljett, ett gymkort eller bara en läsk till.

För den som inte är nöjd.

Eller – vårt samtidssymptom – kanske aldrig kan bli nöjd.

Bara. Lite. Till. Av. Precis. Allt.

Läs mer här.