Höstterminen är här och det betyder högsäsong för oss i rekryteringsbranschen. Efter sommarlivet i hängmattan vill många ta ett nytt kliv i karriären och företagen ser sig om efter nya medarbetare. Men alla är tyvärr inte välkomna i leken. Vi som jobbar med rekrytering ser varje dag vilka snäva normer som styr företag när de letar nya medarbetare. Absolut snävast är de som gäller åldern.

Nyligen fick vi vår kompetens ifrågasatt av ett internationellt bolag som sökte en kommunikationschef. Vi presenterade två ytterst lämpliga kandidater för jobbet. Felet var bara att den ena närmade sig 50 och den andra hade passerat 50. Förslagen vi gav äventyrade faktiskt vår relation med kunden.

Det är bara ett exempel i raden. I princip alla företag vill rekrytera unga personer. Upp till 38 går för sig, efter 40 sjunker attraktiviteten stadigt på arbetsmarknaden och vid 45 – då kan man hälsa hem, som Hasse o Tage en gång formulerade det.

Ändå vet alla att gruppen 35- till 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända alla kategorier. De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.

Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. Stressdoktorn Tomas Danielsson lär ha sagt: "Varje vecka träffar jag 37-åringar som brister i gråt bara jag frågar hur de mår. Om vi inte gör något åt detta snarast, så riskerar en hel generation att drabbas av ohälsa om några år".

Så varför är vi då så rädda för att anställa äldre arbetskraft? Jag tror att det finns flera skäl.

Ett är att arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss. Ett annat är föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt. Ett tredje är att äldre är dyrare att anställa än yngre.

Men synar man argumenten så håller de faktiskt inte måttet. Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet.

Nej, den verkliga anledningen till att gruppen många gånger ratas tror jag dessvärre är irrationell. Jag tror att det handlar om vår djupt rotade svenska rädsla för att sticka ut och bryta mot normer. Vi vill följa flocken och göra som alla andra, för då kan det i alla fall inte bli fel.

Ibland får jag känslan när jag träffar HR-personer att de drivs just av detta: att inte göra fel, snarare än att rekrytera en fantastisk person till en viss roll. De vill vara säkra på att de checkar alla rätta rutor, och om rutan (verklig eller outtalad) säger att personen ska vara max 38, ja då blir det så.

Enligt olika undersökningar är svenska arbetsgivare sämst i klassen när det gäller att rekrytera och behålla senior arbetskraft. En global undersökning från 2012 visar att endast fyra procent av svenska arbetsgivare jobbar aktivt med frågorna. I USA och Kina jobbar 18 procent av arbetsgivarna aktivt för att rekrytera seniora medarbetare. I Hongkong 24 och Singapore 48 procent.

Notera att vi pratar om några av de allra mest dynamiska ekonomierna i världen. När samtidigt Svenskt Näringsliv klagar på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft, när vi står inför stora pensionsavgångar och vi pratar om att höja pensionsåldern till 67 eller till och med 75, blir situationen än mer uppenbart skev.

I USA, individualismens förlovade land, är det straffbart att fråga efter en persons ålder vid en anställningsintervju. Där handlar det om att anställa den som kan leverera, inget annat.

Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.

Erik Haglöf
Rekryterare och vd, Bohmans Nätverk