Han öppnar i bara ben och morgonrock. Författaren, kriminologen och mediepersonligheten tar emot i sin lägenhet i Huvudsta som vätter mot Bällstaviken. Lägenheten fungerar som kontor och ligger vägg i vägg med den Stockholmsbostad han delar med hustrun Kim. Han har precis haft redaktionsmöte med Veckans Brott som drar igång en ny säsong i oktober i SVT. För att slå undan tid har han avverkat några partier soduku på datorn.

Leif GW Persson har blivit en man för löpsedlarna med sina rubrikvänliga citat och underfundiga formuleringar. Resumé har jobbat i ett år på att få en intervju med citatmaskinen om media och bilden av honom själv i offentligheten. För han har haft en lång historia av offentlighet. Hans första tv-framträdande gjordes vid 17 års ålder 1962 som finalist i kunskapstävlingen "Vi som vet mest". Kriminalprofessorn har sparat gamla löpsedlar på sig själv från Dagens Nyheter från tonåren då han också deltog i kunskapstävlingar. Vi vandrar bort till en byrå där Leif GW Persson tar fram ett album där hans första löpsedel från tidigt 1960-tal finns synligt


En ung och välklädd Leif GW Persson på DN:s löpsedel tidigt 1960-tal

– Det var väldigt ovanligt att vara på löpsedeln i Sveriges största tidning. Inte en gång, utan flera gånger. Sen började jag tidigt etablera mig i krimonolgin och började skriva debattartiklar i DN i 23-24 årsåldern. Det var då jag lade till GW. De illustrerade mig med bild på världsmästaren i motorcross. En annan gång fick jag ett arvode som var avsett en Kvällsposten-reporter som var min namne.

Hur skiljer sig din syn på dig själv som offentlig person nu jämfört med när du var ung?
– Jag vet faktiskt inte. Det som jag reagerar mot är att de framställer mig som en väldigt bufflig människa. Det grundar sig på att jag kan vara butter. Men det handlar inte om att jag försöker köra ner någon. Det är snarare ett uttryck för blyghet. Det har gått slentrian i beskrivningen av mig som bufflig. Många har redan bestämt sig innan de intervjuar.

Att man bara får ögonkontakt med honom glimtvis kanske är ett tecken på blyghet. Eller så är han bara en tänkande människa. Leif GW Persson har inte alltid haft ett oproblematiskt förhållande till journalister. En gång höll det på att kosta honom livet. När han 1977 som anonym källa berättade om en promemoria där dåvarande justitieministern Lennart Geijer utpekades som sexköpare tillsammans med andra politiker för DN:s reporter Peter Bratt slutade allt med att Leif GW Persson hängdes ut som källa. I sin biografi "Gustavs grabb" berättar han hur han var på vippen att ta livet av sig. Han hade bestämt sig för att begå självmord, men klarade inte av att genomföra det.

I samband med Geijer-affären blev du uthängd som källa. Hur påverkade det din syn på hur journalistik fungerar?
– Om det var något jag tyckte om kollektivet, för det fanns undantag och journalister som inte hoppade på vagnen, så var det att jag tyckte de var ena jävla fegisar framförallt på Dagens Nyheter där de inte kunde skydda sin källa. Det var de grundlagsenligt förpliktigade att göra.

– De ställde till det för sig själva, inte jag. Det var inte jag som ringde och försökte sälja in något, de var de som ringde mig och fick något bekräftat. Men de skyller ifrån sig på mig. Det är för mig fortfarande fullkomligt häpnadsväckande. Det fanns andra hederliga journalister Göran Elwin och Erik Eriksson på SVT, Erik Fichtelius på Ekot.

Blev du mer försiktig efter det som hände?
– Det höll på att ta kål på mig så det är klart att jag blev mer eftertänksam. Jag blev slugare helt enkelt. Efteråt trodde jag inte på meddelarskyddet, men sen har jag förstått att det är journalister som hellre skulle skära av sig tungan än att babbla om sådant här.

Du fick sparken och hade bestämt dig för att ta ditt liv. Vad gjorde det med dig som människa?  
– Det var väldigt sorgsamt. Om du har gjort någonting på grund av din moraliska övertygelse att det är gott och sen råkar ut för allt helvete mellan himmel och jord. En före detta statsminister beskriver dig som "en kloakråtta med sina långa gula betar och sin nakna svans". Det är så drabbande att du börjar frukta för ditt eget förstånd. Att jag sedan inte blev bästa kompis med Olof Palme behöver ju knappast sägas. Jag har kallat honom för en "jävla orm" både i tv och radio och gått i land med det med hänvisning till Geijer-affären. Han förtjänar det epitetet. Ingen människa ska behöva uppleva det jag fick. Sedan hämtade jag mig. Det är som Nietzsche säger: "Det som inte tar kål på dig gör dig bara starkare". Samtidigt blir du en annan människa. Du blir slug och förhärdad, när du kanske hellre vill vara hederlig och god. Det var en sorglig tid, men jag kom över den.

Telefonen ringer flera gånger under intervjun. Leif GW väntar på ett samtal från en gammal polis. Det handlar om ett 21 år gammalt fall som professorn har grubblat på. Plötsligt trillade polletten ner. Ett spår säkrades i samband med en mordutredning. De har suttit med varsin pusselbit och snart ska allt falla på plats. I snitt får Leif GW Persson tre samtal per dag från journalister som vill intervjua honom. Har det hänt något exceptionellt som när Lisa Holm försvann i somras handlar det om 100 samtal i veckan.

– Jag försöker alltid svara så gott jag kan. Och sådana där allmänna upplysningar går bra. Det spar ju tid från dem och gör att de gillar mig i den meningen eftersom de slipper sitta och googla. När de vill ha konkreta svar är jag väldigt försiktig. Det är inte alla. Ta den där Sven-Erik Alhem exempelvis, han är ute och kommenterar allt mellan himmel och jord från receptet på bouillabaisse till brott. Sånt stör mig lite, det är spekulativt och han kan omöjligtvis veta alla gånger. Men folk har så kort minne, de vill bara fylla sin spalt. Om det så är fel är det glömt i morgon. Men om jag gör bort mig blir det hallå. Jag måste tänka mig för. Jag har ett varumärke som jag måste vårda.

Ja hur ser du på ditt varumärke?
– Det är viktigt för mig att vara seriös och det kan ibland vara jobbigt i och med att svaren då kanske inte alltid blir anpassade efter tidsandan.

Hur många löpsedlar med dig själv har du sett genom åren?
– Det är hundratals.

Hur ofta blir det fel?
– Det händer och ofta när det gäller personliga utsagor "GW käkar 80 tabletter i veckan" – ja det är i och för sig sant. Man läser löpsedlarna med ytterst blandade känslor.

Har det hänt att du blivit upprörd över hur du framställs i media?
– Ibland tycker de inte om mig. Det får jag ju leva med, men upprörd är att ta i. Man blir mer eller mindre glad av det man läser. Man kan bli upprörd på andras vägnar. Jag känner ju massa folk som också är offentliga personer och ibland kan jag tycka att den mediala beskrivningen inte är särskilt lik den människa jag känner.

Är du mån om den mediala bilden av dig?
– Jag försöker inte göra mig till. Jag är den jag är och jag kan inte spela en roll. Jag är lite gammaldags och vill kunna stå för det jag säger. Ibland blir det knepigt. Kriminologi är kontroversiellt för det innehåller många sanningar som inte får sägas. Det kan vara knepigt att föra ut dem. Då får jag fel kompisar om jag ska uttrycka mig kryptiskt.



Du kan ju ofta uttrycka dig i citat. Är det en medveten strategi?
– Jag vet att det finns ett pedagogiskt problem. Ibland är det så enkelt att det går att sammanfatta i en mening. Jag jobbar efter den strategin. Lyckas du med det så är du i princip hemma. Det tycker jag är viktigt, det borde fler ägna sig åt. Att sammanfatta det väsentliga.

Har det gjort dig extra tacksam att använda som intervjuobjekt?
– Det vet jag. Dessutom har det gjort mig uppskattad bland mordutredare.

Du är ju folkkär. Varför tror du att det är så?
– Det tror jag att jag vet. De tycker att jag är en helt vanlig snubbe. Han pratar vanligt. De tycker jag ser vanligt ut, uttrycker mig vanligt och uttrycker vanliga saker. Jag är en man av vanligt folk. De känner igen sig själva. Jag försöker inte att hitta på saker och undviker att ljuga. Det är nästan aldrig nödvändigt.

– Får jag knepiga frågor brukar jag tänka efter och säga som det är. När jag har fel brukar jag be om ursäkt. När jag får frågor i Veckans Brott som jag inte vet svaret på säger jag att jag inte har en aning och att jag kan ta reda på det till nästa gång. Det gillar folk. En politiker som sade att den inte hade någon aning skulle gå rakt upp i opinionen.

Hur tror du att ett liv utanför offentligheten skulle te sig?
– Det skulle jag inte ha något problem med. Jag trivs bra med mitt.

Så du är inte rädd för att lamporna skulle slockna?
– Om de skulle slockna i den meningen att jag skulle bli blind, då skulle jag bli orolig. Men har jag något bra att läsa och göra så är jag lugn. Att det sedan ska redovisas inför offentligheten, det är inte lika viktigt för mig. Jag jobbar utav lust.

Eftersom du är ganska ärlig, emellanåt hård. Har du dragit på dig många fiender?
– Det är min ambition att vara ärlig. Jag skrev något i en kolumn om en av mina bästa vänner som hade gått ut med ett uttalande. Då skrev jag en text på temat "hur dum får man bli?". Han kunde ganska lätt lista ut att det var honom jag menade. Han ringde och gapade och skrek. Då sa jag: "Det som skiljer vänner från vanliga bekanta är att du inför vänner har en ärlighetsplikt". Det tog en månad så lugnade han ner sig.

– Så sent som i våras bad jag en mycket uppburen man i det svenska samhället att fara åt helvete efter att han hade uttryckt sig väldigt konstigt. Senast i dag fick jag ett sms där det stod att vi kunde träffas.

Hur är din och Jan Guillous relation i dag?
– Det framställs som att vi är osams, men det är vi nog inte. Jag är i alla fall inte osams med honom. Däremot träffas vi aldrig, vi har glidit ifrån varandra. Några år tillbringade vi mer tid med varandra än med våra familjer. Det är klart att det blir skillnad, men jag går inte omkring och hatar. Han skriver ibland konstiga saker om mig som jag inte riktigt förstår. Men då brukar jag skicka mejl där jag berömmer honom. Då blir han tyst ett tag. Senast vi sågs i samband med att vår agent firade 15 år så kramade jag om honom och berömde honom för att han hade blivit så fet. Då sa han: "jag väger i alla fall inte över hundra". Då svarade jag: "Det är inte så jävla konstigt du är ju 20 centimeter kortare än jag". Det tog han.

Men Leif GW Persson undviker vissa debatter. I samband med dubbelmordet på Ikea i Västerås uppstod en intensiv diskussion huruvida etablerade medier ska skriva ut etnicitet på brottslingar. Han är glad att han undvek debatten.

Hur tycker du att media ska förhålla sig till etnicitet när det kommer till brott?
– Jag vet faktiskt inte. Om jag får en rak fråga kan jag inte sitta och ljuga eftersom jag vet hur det är. Vissa frågor är jag glad att jag inte får. Man kan bli professor på mycket men nu håller jag på med något som många faktiskt är intresserade av nämligen crime. Det finns enorm efterfråga både kring faction och fiction. Där har vi förklaringen till min höga exponeringsgrad. Jag har ett ämne som folk är väldigt intresserade av.

Varför blev du inte journalist?
– Jag ska inte såra dig, men den vanliga journalistiken är ganska ytlig. Du har kort om tid när du ska göra något och det är inte riktigt min grej. Jag behöver obegränsat med tid för att sitta och grotta ner mig. Jag gjorde ett ganska bra val. Jag är fri att skriva och jag kan hålla på med det så länge jag vill.

Mordet i motionsslingan i Upplands Väsby i somras. Leif GW Persson vill att polisen ska publicera uppgifter om mordet. Senare på kvällen sprids 21-åriga Ida Johanssons foto i svenska medier. Professorn anser att offentligheten kan vara till stor hjälp i utredningar.

– Jag tror att offentlighet kan ha ett stort värde. Efterlyst-tiden präglade mig. Om det var något som Hasse Aro och jag åstadkom så var det att sätta folk i fängelset i hundratals år. En kväll klarade vi upp brott som gav 20 års fängelse. Efterlyst har klarat upp i storleksordningen 10 000 grova brott som annars inte skulle bli uppklarade.

Varför slutade du?
– Det var så oerhört repetitivt. Samma frågor, samma snubbar ofta av utländsk extraktion. Fångade på övervakningskameror. Man tänkte; "vem fan har sagt det här förut?" ja, det var du för fem minuter sedan. Då blir det knepigt att stå ut med sig själv, så jag lade ned. Då gick programmet åt helvete.

Snart går Hasse Aros program "Brottsplats Sverige" upp i TV4. Kanalen försökte locka över Leif GW Persson och para ihop honom med den förra tv-kollegan.

– De försökte köpa över mig från SVT, men det tackade jag nej till. Trots att det var ett väldigt generöst erbjudande. Men jag ville ha över Camilla Kvartoft också, men henne ville de inte ha.

– Det var generösa ramar för programmet. Jag har väldigt bra betalt på SVT också, men de är väldigt kinkiga med vad du får säga. De har inga konstruktiva förslag med hur man ska bygga program, men väldigt många förslag på vad du inte får säga. Fick de göra som de ville skulle det inte bli så mycket programvara kvar. Men vi har bara blivit fällda en gång på tio säsonger. Men svensk statstelevision har ibland vissa nordkoreanska karaktäristika.

Vad skulle du vilja åstadkomma som du inte får göra?
– Ibland känner man sig lite sugen på att säga saker. Om vi tar kobonden som blev friad. Det som stod i kuvertet var inte särskilt likt tingsrättens friande dom. Jag vet att jag har rätt och de har fel. Då kliar det i fingrarna att säga det och leda det i bevis inför tv-tittarna. Nu får jag i stället hålla käften och säga: "Jag har aldrig haft så fel i hela mitt liv". Gör du det på rätt sätt så förstår folk budskapet ändå hoppas jag. Det tror jag inte att TV4 hade haft några problem med. De hade nog tagit debatten och eventuella rättegångar.

I höst är det premiär för Veckans Brotts elfte säsong i SVT. Leif GW Persson har varit nära att hoppa av succén. Han hade ont och satt i rullstol, men opererade höften och sitter fortfarande kvar i rutan. Han har försökt få SVT att ordna en ersättare, men de har inte varit alltför pigga.
– Man ska inte gifta sig med tv-program.

Vad är din drivkraft att ändå fortsätta?
– Det kanske låter högtidligt, men jag tycker det är ganska kul. Pengarna behöver jag ju inte, men det är ett ämne som intresserar mig. Man måste fylla sin tillvaro med lite innehåll, inte bara sitta och mata duvorna.

Vem skulle ersätta dig?
– Det är en bra fråga och jag har sagt åt dem att de får hitta någon. Men då kanske de får byta Camilla också. Vi funkar ju så bra ihop. Men det är väl inte ett olösligt problem, det är ju klart att SVT måste ha ett kriminalprogram.

Men det är dig som journalister ringer ofta när det är brottsmål. Finns det någon som kan axla den rollen?
– Du ska veta att det är jävligt ofta de ringer, men sju gånger av tio får de inget svar. De ringer så tidigt när man inte har en susning om vad det handlar om. Jag vill inte gärna uttala mig om jag har noll på fötterna.

Du förhåller dig med en viss försiktighet?
– Jag det vill jag påstå att jag gör. Folk säger: "fan du är ju i tv jämt". Jag hör vad de säger, men om jag hade tackat ja alla gånger jag blivit tillfrågad, då hade jag verkligen varit med jämt. Men det vill jag inte.

Har kriminaljournalistiken blivit bättre eller sämre?
– Tidigare var den hemsk. De visade bilder som är ovärdiga. När de rapporterade om träskmorden där tre utslagna människor blir mördade av samma gäringsman publicerades bilder på en naken kvinna som blir uppdragen ur Djurgårdsbrunnskanalen. Det visades i nyhetsinslag på bästa sändningstid. Den typen av journalistik är lyckligtvis borta.

– Jämfört med i England är kriminaljournalistiken anständig, där kör man med det gamla stuket. Samtidigt har det sina risker. Har folk inte uppgifter får de tänka själva. Det lämnar tolkningsföreträde för spekulationer. Är det en ung tjej som blivit mördad tänker man sex. Här i sommar har vi två fall, Lisa Holm och motionsslingan. I åtminstone ett av fallen är det helt fel.

Vad är det som är speciellt med Veckans Brott?
– Det är väldigt blandad komplott. Man kan gå på djupet och vara folkbildande, trots att det handlar om brott kan vi också vara lättsamma.

Vilket fall gäckar dig mest?
– Palme, goes without saying.

Blir du aldrig trött på Palmemordet?
– Nej, jag blir inte det. Jag ältar saker. Om de är bra köper Leif GW Persson konstmotiv med sig själv.

På väggen hänger tre originalstrippar från Martin Kellermans serie Rocky. Vi befinner oss på den halvan av året då professorn dricker alkohol.

– Jag blir tokig av att jobba. Det är därför jag krökar. Jag dricker för att få tyst i huvudet. Det är någon slags självmedicinering. Fast nu kör jag 5:2 då kan jag inte supa två dagar i veckan. Vid nyårsafton går jag från två flaskor vin om dagen till total avhållsamhet. Det innebär att du är ganska skakig i några dagar, men sedan är det bra. I maj är jag så neurotiserad att det trotsar all beskrivning. I juni korkar jag upp igen.



Hur är det med din hälsa?
– Det är dåligt. Jag har förstört mitt hjärta. Jag skulle behöva byta det, men det har jag ingen tanke på. Vissa nätter är hemsla. Jag har en säng som man kan resa för ibland kan jag inte andas när jag ligger ner. Då sitter jag där och sover. Det är en resa. Det är jätteobbigt när du inte kan få någon luft. Men jag pratar ogärna om det. För min morsa var döden det enda hon hade på agendan. Fast hon var ju kärnfrisk och levde tills hon var 94 bast. Men hon var döende varenda dag i livet. Vad är det för liv? Jag försöker vara glad var eviga dag. Jag gläds av att höften funkar, att jag slipper sitta i rullstol.

– Men undvik att gå upp i vikt. Det är ett snorsäkert sätt att slita ut höfterna. Allt som jag har hittat på med min hälsa är självförvållat. Jag käkar för mycket, jag krökar för mycket, jag har sovit för lite. Jag har helt enkelt vanvårdat mig själv. Jag har tränat för lite. Ett tag tränade jag som en idiot, men då höll jag på att ta kål på mig själv eftersom jag tränade för mycket.

Skulle du kunna leva utan att arbeta. En vanlig pensionärstillvaro?
– Då fick jag nog ta väldigt djupa tag i medicinburken. Jag stoppar i mig små vita tabletter ganska punktligt, psykofarmaka. Vad händer då? – ja det är som att du tittar på dig själv och det inte längre handlar om dig. Du stänger av skallen. Det kallas ju för torrsprit. I den meningen slår det ju sprit. Problemet är att du inte kan hålla på hela tiden. För då blir du fast.

Du håller kontroll?
– Ja, men ibland längtar jag efter att peta i mig allt så jag slipper vara med. När då? – Ibland blir det för jävla påtagligt. Men jag vill helst inte prata om det.

Leif GW Persson drar in omkring tio miljoner kronor om året. Han har tre företag som hustrun Kim, civilekonom och tidigare administrativ chef på Eniro är vd för. Ett företag ägnar sig åt böcker, ett åt film och tv ett åt kapitalförvaltning. I höst har han många projekt på gång. 

– Dels ska de göra "den döende detektiven" på SVT sen har jag folk som vill ta över "Bäckström" från Fox i USA. Jag har ytterligare två projekt, ett åt TV4 och ett åt SVT. Jag är ganska övertygad om att tre av dem kommer bli av. Allt jag har skrivit har blivit filmatiserats. De håller på att filmatisera "Gustavs grabb" som ska gå upp i jul. Det är princip klart. Det är en dokumentär.

Vad har du för förväntningar på det?
– Jag har inga.

Men det måste betyda något speciellt den boken?
– Det är klart, det handlar ju om mig. Att hitta på en skröna är inte hela världen. Det som var kusligt när jag skrev den boken var att många saker som jag hade trott inte stämde när jag borrade i dem. Bara en sån sak som att mamma alltid tjatade om att jag var född på en söndag. Nästan 70 år senare plockar jag upp en DN från min födelsedag och ser att det var en måndag. Det är läskigt när bit för bit faller sönder från saker som man har bestämda minnen av som inte stämmer.



Fakta/Leif GW Persson
Ålder: 71 år
Bor: Övernattningslägenhet i Huvudsta och gård i Sörmland
Växte upp: På Gärdet i Stockholm
Familj: Hustrun Kim, sex barn och nio barnbarn.
Karriär: Anställd som rådgivare vid Rikspolisstyrelsen 1967-1977. Romandebuterade året efter med "Grisfesten". Har sammanlagt gett ut elva romaner Professor i kriminologi sedan 1991.
Tv-program i urval: "Grabbarna på Fagerhult", "Efterlyst" och "Veckans Brott"

Leif GW Persson om...

Bokmässan:
"Bokmässan är ett dårhus. Dit åker jag ytterst motvilligt. Det är skitjobbigt. Du får inte vara ifred och du sitter och skriver ditt namn i böcker. Men jag tycker att jag har en förpliktelse i förhållande till läsarna. Det är ingen som har tvingat mig att skriva en bok.

Sitt författarskap:
"Alla böcker jag skriver toksäljer. De trycker ut hundratusentals exemplar i första upplagan. Det blir lite problematiskt eftersom jag känner många författare. En bok jag skriver kan sälja mer än deras sammanlagda försäljning. Det blir en märklig samvaro."

Inspiratörer:
"När du skriver kan du inte läsa andras böcker. I värsta fall kommer du över en bok som är så bra att du funderar på att skära halsen av dig och lägga ner." Kriminologi "Jag kommer inte runt min fascination för brott. Jag är fortfarande mästerdetektiv. Det intellektuella problemet griper tag i människor. Just att komma på var? när? hur? varför? och vem? som gjorde det är oslagbart. Det kan inte mätas med pengar."

Sommaren på Expressens kulturredaktion tidigt 1980-tal:
"Där hade man inte den där vanliga leveransplikten som nyhetsreportrarna hade. Där hade man en massa tid. Det kryllade av skönandar där som inte gjorde så jävla mycket om man ska vara ärlig. Det var en kul tid, men nyhetsreportrarna hade häcken full."