Andrev Walden är journalist på bland annat Café, Aftonbladet, DN Kultur och SVT. Han är även skapare av hyllade bloggen Rymdslottet. I lördags skrev han en kolumn i Aftonbladet med rubriken ”Fascismen är underbar”.

I texten jämför han barnfilmen Lejonkungen med fascism. ”Lejonkungen är som en grundkurs i fascistisk propaganda”, skriver Andrev Walden och fortsätter: ”Filmen är kliniskt befriad från perspektiv”. I slutet kopplar Andrev Walden filmen till hur läget är i Sverige just nu, med främlingsfientlighet och så kallade "alternativa medier" som sprider en enögd världsbild.

Kolumnen har nu delats flitigt i sociala medier – på gott och ont – något som Andrev Walden själv berättar på Twitter. ”Begrep ju att den här texten var perfekt för avsiktliga missförstånd men är ändå tagen av omfattningen. Och vreden i min inkorg”, skriver han i en tweet.

Vi frågade Andrev Walden hur allt började.

Hur kom du på idén till texten? Hur länge har du tänkt på det här?
– Jag ville mest peka hur en hårdvinklad filmisk dramaturgi kan användas av en ideologisk rörelse ute i verkligheten. Och jag hade väl inte behövt just Lejonkungen för att förklara vad bristen på perspektiv gör med publiken, det finns många filmer med liknande mekanismer, men Lejonkungen är särskilt tacksam som exempel eftersom den är så populär och älskad. Ingen reflekterar över att samtliga hyenor är vuxna. Men det gäller ju filmskurkar i allmänhet. Har du sett en enda Bondskurk med barn?

Texten har retweetats över 250 gånger och har nära 300 likes på Andrev Waldens egna Twitter. Den har samtidigt tagits upp av bland annat Fria Tider.

– Den negativa uppståndelse jag sett har väl mest kommit från människor som jag befarar inte läst texten utan snarare läst alternativa mediers texter om min text. Med tillhörande avsiktliga missförstånd om vad den egentligen handlar om. En del vill ju gärna placera texten i något slags Tintin-debatt-kontext och låtsas att jag vill förbjuda Lejonkungen. Det är naturligtvis nonsens, jag tycker att Lejonkungen är en utmärkt film och ser den med mina egna barn. Film är film. Det farliga är när filmisk dramaturgi används i verkligheten för att piska upp stämningar mot grupper i samhället.

Vad har du fått för typ av reaktioner då?
– Det roligaste är när norrmän, danskar och britter delar texten och menar att den säger allt om samtalsklimatet i Sverige. Vi har ju en benägenhet att tolka en enskild människas analys som tillståndet i landet när vi läser utländska tidningar. Det gäller oss alla. Jag har ju ertappat mig själv med att tänka att Danmark består av 5,6 miljoner polismän som vill dra ut guldtänder ur flyktingar och slå ihjäl kaninungar med cykelpump.

I efterhand anser Andrev Walden att han kanske borde undvikit begreppet fascism eftersom det så ofta mynnar ut i en konflikt som begraver poängen.

– De glada är glada för att jag med viss konsekvens försöker uppmuntra människor att tänka ett extra varv och kanske till och med hålla två tankar i huvudet samtidigt. De arga är oftast arga för att jag är efterbliven och för att jag använder ordet fascism. Vilket kanske var onödigt för begreppet är så oerhört laddat att det förgör alla möjligheter att föra ett samtal med de som känner sig utpekade. Samtidigt måste vi våga prata om att fascismen rör på sig här och nu. Jag är kluven där.

Kan du förstå om folk har invändningar mot texten?
– Ja, jag har sett helt rimliga och kloka resonemang med invändningar mot tolkningen av dramaturgin i Lejonkungen. Dessa har jag också obekymrat länkat till och uppmuntrat mina följare att läsa.

Reaktioner på texten: