David Orlic är född och uppvuxen i Hammarby, ett miljonprogramsområde i utkanten av Västerås. Båda föräldrarna kommer från Kroatien och flyttade till Sverige för att arbeta och bilda familj. När det var dags att börja i skolan blev David Orlic placerad i Svenska som andraspråk – en särskild grupp elever som antogs ha svårt med språket eftersom de kom från andra länder. Problemet var bara att han inte alls hade några problem med svenskan. Han hade ju bott här hela sitt liv.

– Jag sattes jag i "Svenska två" för att jag hade ett utländskt efternamn. Väldigt länge gick jag runt och trodde att det var ett enskilt misstag, tills att jag pratade med andra 80-talister med invandrarbakgrund. Det är så många som har råkat ut för samma sak. Så många som hamnade i Svenska två, trots att de kunde språket lika bra som de svenska barnen, berättar David Orlic.

Under hela lågstadietiden fick han lära sig svenska tillsammans med nyanlända barn som flytt kriget i det forna Jugoslavien.
– Det är väldigt surrealistiskt så här i efterhand. Att det pågick så länge, trots att jag inte hade några problem med språket. Jag minns att klassen skulle göra en skoltidning i tredje klass. Jag såg verkligen fram emot det eftersom jag ville bli journalist – men tidningen gjordes ju på svensklektionerna. Så varje gång tidningen skulle göras, sa läraren "David, nu får du gå till ett annat hus och ha svenska två" vilket betydde att jag inte fick vara med. Den där orättvisan präglade mig väldigt mycket.

Båda föräldrarna arbetade hårt under David Orlics uppväxt. Mamman jobbade tidiga morgnar i en skola och hans pappa körde sena pass på restaurang.
– Jag fick tidigt lära mig att vara självständig och klara mig på egen hand, säger han.

En vanlig sysselsättning efter plugget var att vistas i biblioteket som låg i centrum. Där sprang lille David omkring bland bokhyllorna och förkovrade sig i litteraturen.
– Jag sög i mig så mycket kunskap jag kunde. När jag ser tillbaka på det är jag fortfarande den där åttaåringen i biblioteket: nyfiken och kunskapstörstig.

Alla timmar i biblioteket blev också ett sätt för honom att ta igen för det faktum att han inte fick läsa svenska med sina vanliga klasskompisar i lågstadiet.
– När jag började fyran och bytte skola fick jag göra ett diagnostiskt test. Jag fick alla rätt. Efter det fick jag läsa vanlig svenska. Då överkompenserade jag genom att skriva som en galning. Jag skrev berättelser och noveller som jag läste upp från katedern och tråkade ut klassen med.

Hur har Svenska två påverkat dig - har det gett en revanschlusta?
– Ja, definitivt. På ett sätt är jag tacksam för det. Det skapade en enorm drivkraft att visa vad jag går för. Dessutom blev språk och berättande centralt för mig. Man ska inte underskatta arbetarungar och vad de kan åstadkomma i världen. De tar aldrig något för givet. De anstränger sig.

Att växa upp i en tvåspråkig familj har också gett ett annat perspektiv. I hemmet pratades både kroatiska och italienska (Davids pappa hade arbetat som tolk) och varje sommarlov spenderades i deras hemland.
– Precis som så många andra invandrarfamiljer sparade mina föräldrar alla pengar och semesterdagar under året för att kunna åka hem till fiskebyn som vi kommer ifrån varje sommar. Sedan var vi där i åtta veckor. I det avseendet hade jag två hem. Dels Västerås, dels Banjole i mina morföräldrars hus som var paradiset, säger han och fortsätter:

– Det skapade ett mellanförskap. Jag kände mig kluven och visste inte riktigt var jag hörde hemma. I dag ser jag det som en dubbel rikedom.

Vändpunkten i självkänslan tillskriver han sin fru Maja Bredberg, pr-strateg på Forsman & Bodenfors.
– Under en väldigt lång tid lät mig att definieras av andra och inte äga min egen berättelse. Under halva mitt liv hade jag fått höra att jag inte var svensk, eftersom jag hade utländskt efternamn och kom från ett miljonområde. Under den andra halvan fick jag höra att jag inte var invandrare, eftersom jag pratade perfekt svenska och levde privilegierat. Båda påståendena är förfärliga. Samtidigt var det mitt eget fel eftersom jag inte sa emot. Men mycket förändrades när jag och Maja träffades. Hon är en person med oerhört stor integritet som alltid står upp för sig själv och vad som är rätt. Jag beundrar och inspireras av det.

Samtidigt som hans uppväxt skiljer sig från många andras i reklambranschen är han mån om att lägga till den självmedvetna brasklappen:
– Svenska två och miljonområde åsido. Se på mig: jag är man, jag har ljus hy, jag är född i Sverige. Jag har massor med medfödda privilegier som underlättat mitt liv och karriär.

I högstadiet fick David Orlic till slut göra skoltidning och efter nian fick han sommarjobb på Västmanlands Läns Tidning. Där jobbade han sedan varje sommar under gymnasietiden. Trots att språk hela tiden låg honom varmt om hjärtat var det först vid 20 års ålder som någon berättade att Berghs fanns. Att arbeta med kommunikation skulle passa honom som handen i handsken, och han sökte in direkt.

Efter examen som copywriter började David Orlic jobba på Garbergs. Han fick ärva Lotta Lundgrens jobb, skrivbord och kunder, samtidigt som hon blev hans mentor. Men efter tre år kände han att förändringens vindar hade blåst upp till orkanstyrka. Därför bestämde han sig i slutet av 2008 för att säga upp sig och ge sig ut på okänd mark – att starta en helt ny byrå för den nya tiden.

Den 15 januari 2009 presenterade sig ett hungrigt gäng på nio personer som Volontaire i Resumé. Sju av dem kom från dåvarande Publicis Stockholm. De andra två var Philip Ahlqwist, som nyligen lämnade byrån, och David Orlic. Bågarna hade spänts rejält och de pratade om att omdefiniera vad en reklambyrå sysslar med. Som namnet antyder handlar det om kommunikation som folk frivilligt vill ta del av och inte bli påtvingade mitt i långfilmen.
– Det handlar om att förtjäna människors tid. Men det här är lätt och kul att prata om, nu vill vi börja jobba med detta och bevisa oss, slog David Orlic fast.


Gänget som grundade Volontaire (bakre raden från vänster): Philip Ahlqwist (slutat), Patrick Kampmann, David Orlic, Andreas Hård af Segerstad, Klaus Hahn, Carl Unger. Främre raden från vänster: Sanna Tidbeck, Malin Åkersten-Triumf (slutat), Rasmus Nilsson. Foto: Björn Elgstrand.

Men det skulle visa sig vara svårare än väntat. Utanför fönstret befann sig Sverige mitt i den brinnande finanskrisen, med efterföljande lågkonjunktur, och mycket av det som vi i dag tar för givet låg knappt i sin linda. Följaktligen hade byrån svårt att växa och nå en stabil lönsamhet.
– Sett till våra nyckeltal var Volontaires erbjudande tre år före sin tid. Men man måste komma ihåg att det var en väldigt turbulent tid när vi startade, med finanskris och stora omvärldsförändringar. Vi tog "svar på tal-positionen" och ville förändra vår bransch i grunden, men det här var länge sedan. Man hade knappt börjat prata om köpta, egna och förtjänade medier, påminner han i dag.

Hur var de där åren?
– Väldigt roliga. Alla i vår bransch borde prova att starta en byrå. Jag trodde på fullaste allvar att det jättemånga nya byråer skulle etablera sig. Jag var övertygad om att den strukturella förändringen var så stor inom media, kommunikation och bolagsstyrning att det skulle startas minst 10 nya innovativa byråer om året. Så blev det inte. Det handlar dels om att Sverige är en så liten marknad, dels om att de stora byråerna har varit så pass bra på att förändras i takt med omvärlden och utveckla sina erbjudanden.

I sammanhanget nämner David Orlic Forsman & Bodenfors som en stor inspirationskälla. Han imponeras av deras förmåga att hela tiden förnya sig och behålla sin position i världstoppen.

Under intervjun sitter vi i ett konferensrum på Volontaires kontor. Bakom honom står en bokhylla fullproppad med diverse statyetter från olika reklamtävlingar. Han sneglar över axeln och säger:
– Vi har pratat om att smälta ner allt till en oformlig koloss och ställa någonstans för att börja om.

År 2012 turnerade byrån land och rike runt och inkasserade priser för projektet "Curators of Sweden" som gjordes i samarbete med Visit Sweden och Svenska Institutet. Det handlar om Sveriges officiella Twitterkonto som varje vecka styrs av en ny användare. David Orlic lyfter ned Grand Prix-statyetten från Cannes Lions det året.
– Det största hotet mot Volontaire, efter denna, blev Volontaire självt. Många som sökte sig till oss hade en väldigt tydlig bild av vad vi var och vad vi gjorde. Man kunde höra människor säga saker i stil med "Är det här en Volontaire-idé?". Jag blev vansinnig av det. Så fort vi kan sätta fingret på vad som är en Volontaire-lösning kan vi lägga ner. Då har vi slutat utvecklas och förlorat vår nyfikenhet.

Därför har byrån genomgått en professionalisering de senaste åren. Det har skett ett generationsskifte och kundansvaret har tryckts nedåt i organisationen, som i dag består av cirka 30 personer, för att undvika likriktning.
– Vi sprider ut ledarskap och ansvar mycket mer för att inte behöva höra "Är det här en Volontaire-lösning?". Sett till våra jobb tycker jag inte att det finns någon sådan. Vi gör väldigt olika jobb för olika uppdragsgivare, och så måste det vara. En byrå ska lösa sina uppdragsgivares problem, inte sina egna.

Att byrån fått uppleva en baksmälla efter succén vill han inte skriva under på.
– Det var ett stort bevis på att vår metodik och sätt att se på kommunikation faktiskt fungerade. Inte för att det vann priser utan för att det blev så uppmärksammat globalt och byggde Sveriges varumärke på ett helt nytt sätt. Det finaste är att projektet pågår än i dag – snart fem år senare.

Det senaste jobbet som rönt stor uppmärksamhet är Libero BabyBuzz – världens första armband som kopplar samman gravida par. När mamman känner barnet sparka eller göra sig påmint i magen kan hon med ett knapptryck skicka en vibration till sin partner. På så sätt ska båda föräldrarna alltid känna sig delaktiga i graviditeten.



Projektet presenterades redan för ett år sedan och befann sig då i protoypstadiet. För en dryg månad stod det klart att Libero beställt 10 000 exemplar som kommer att delas ut via Liberoklubben. David Orlic har kallat det "peak Volontaire" och ett bra exempel på vad de vill vara.
– Den moderna huvudbyrån är inte nödvändigtvis 100 personer som gör allt själva. Man kan vara 30 personer och bäst på samarbeta: med uppdragsgivarna, internt mellan strateger och kreatörer, externt med andra byråer, företag och leverantörer. Dagens medielandskap och kommunikationsaktiviteter är i många fall alltför komplexa för att en enda byrå ska kunna leverera allting. Många säger att den här branschen är hårt arbete. Men vi tror på hårt samarbete, och jag vill tro att Volontaire är bäst på det.

I fallet med Libero BabyBuzz har byrån fungerat som en samlande kraft mellan olika leverantörer som sett till att produkten blivit verklighet.
– Den moderna huvudbyrån är bred snarare än djup. I Volontaires fall har vi ingen intern produktion, utan skräddarsyr produktionslösningar åt varje enskild uppdragsgivare i ett separat bolag som passar deras behov, inte byråns. För oss är det ett sätt att skapa största möjliga trovärdighet i våra rekommendationer. Vi är här för att skapa värde och lösa uppdragsgivarens problem, säger David Orlic och fortsätter:

– Många byråer är bättre än oss på att ta fram reklamkoncept till köpta kanaler, även om vi också gör det ibland. Volontaires styrka har alltid varit att ta fram starka företagskoncept som fungerar både internt och externt – oavsett om det handlar om reklam, pr eller digital utveckling. I grunden handlar det om att se kommunikation som en affärskritisk kompetens och att vi kan skapa ett annat värde än exempelvis managementkonsulter, eftersom kommunikatörer har en djupare förståelse för mänskliga attityder, beteenden och värderingar.

Det är här som hans kärlek till det osexiga begreppet bolagsstyrning kommer in i bilden.
– Jag tror att kommunikation och bolagsstyrning kommer allt närmare varandra. I en transparent tid handlar kommunikation alltmer om ett företags policyarbete och produktutveckling. Hur väl lyckas man synka de två till ett övergripande företagskoncept eller högre syfte? Hur väl lyckas man berätta om det på ett engagerande och trovärdigt sätt? Det handlar både om att rekrytera och behålla talang internt och att skapa lojalitet hos kunder externt. Inte minst handlar det om goda medierelationer: journalister älskar att förstå varför ett företag finns till.

Vår pratstund börjar lida mot sitt slut och David Orlic sitter tyst för ett ögonblick. Som så ofta tidigare gör han en konstpaus och tar sats för att sedan leverera ett välformulerat svar. Men denna gång dröjer det lite extra. Jag har nämligen antytt att han är en "tänkare" och "debattör" som drivs av att förbättra branschen och samhället i stort. Han knackar några gånger i bordet och säger:
– Jag är ingen debattör. För mig är det viktigt att göra saker, inte prata om dem. Det du säger betyder ingenting förrän du omsätter åsikterna i handling. Värderingar är fina att bära på, men det är inte förrän de utmanas som du måste stå upp för dem på riktigt. Jag försöker alltid omsätta ord i konkreta projekt.

Han säger sig drivas av konstant utveckling och känslan av att själv inte sitta på alla svar.
– Du vet, jag är från Västerås. Jantelagen är stark. Man ska inte förhäva sig och ta plats i onödan. Men jag är också otroligt tacksam över att komma därifrån och ha flyttat till Stockholm i vuxen ålder. Jag försöker hålla i den utifrån-positionen och förtjäna en plats vid bordet. Jag söker mig alltid till nya sammanhang och att vill aldrig vara den smartaste människan i rummet.

Som exempel nämner David Orlic sitt "sabbatshalvår" hos Socialdemokraterna under valrörelsen, och det faktum att han vid flera tillfällen bytt roll på byrån. 
– Vi har en väldigt destruktiv genikult i vårt samhälle. En dyrkan av det – tyvärr oftast manliga – geniet som har svar på allt. Det är inte så det funkar. Allt handlar om hårt samarbete. Människor med olika kunskaper och erfarenheter som möts och lär sig av varandra. Samtidigt är vi genetiskt kopplade att tolka och förstå världen genom enskilda personer. Ett företag får inte plats i en morgonsoffa. Det är som det är. Jag tror på att bygga strategier och processer som inte är beroende av en enda person. Det är enda sättet att få saker gjorda och att bygga en hållbar kultur.

Han tillägger:
– Det är därför jag blir så frustrerad över den manliga byråledarkulten i vår egen bransch. Sedan sitter jag här och blir intervjuad. Och du kallar mig för debattör och "en tänkare". Vi måste checka oss själva lite här Fredrik.

FAKTA/David Orlic

Ålder: 33 år
Uppväxt: Västerås och byn Banjole utanför staden Pula i Kroatien.
Bor: Midsommarkransen, Hägersten.
Gör: Vice vd och strateg på Volontaire.
Familj: Gift med Maja Bredberg, PR-strateg på Forsman & Bodenfors. Malcolm (13) och Aldo (2).
Utbildning: Media Communications på Berghs. Idéhistoria och konstvetenskap vid Stockholms UniversitetKandidatkurs i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet. 
Karriär: Journalist på Vestmanlands Läns Tidning vid 15 års ålder. Copywriter på Garbergs vid 22. Grundade Volontaire vid 26. Ordförande i Komm vid 32. 
Senast lästa bok: ”Husmoderns död och andra texter” av Sara Danius.
Senast sedda film: Aldos favoritfilm ”Pingvinerna från Madagaskar” för kanske 500:e gången, utan överdrift.
Motto: Allt går. Och det som inte går, det går det med.
Medievanor: Dagens Nyheter, Fokus, Omni, Quartz, Medium, Pocket, podcasten Det politiska spelet.
Nätverk i branschen: 
Lotta Lundgren, författare och programledare
Lamin Sonko, medgrundare till Stockholm Open och PR-rådgivare på Jung Relations
Lina Thomsgård, programledare för Kobra
Alfred Malmros, Head of Marketing på Jigsaw (fd Google Ideas)
Digge Zetterberg, Head of Talent & PR på NoA
Mohamed El-Abed, journalist och radioprogramledare
Elizabeth Walentin, vd på Crimson Clarke och expert på amerikansk politik
Tom Beckman, ECD på Prime och Global Chair of Creative Collective på Weber Shandwick
Förebilder: Maja Bredberg. Silvana Orlic. Ivan Orlic.
På nattduksbordet: Febertermometer – det är fortfarande influensatider på förskolan.

David Orlic om...

...Stockholm Open:
”Lamin fick idén och pratade med Lina Thomsgård, som i sin tur hänvisade till mig och Maja. När vi träffades slogs vi av hur liknande erfarenheter vi har. Ingen av oss visste om att man kunde jobba med kommunikation när vi växte upp. Vi kände ingen vars föräldrar gjorde det. Vi visste inte att skolor som Berghs fanns.”

...Ordföranderollen i KOMM:
”Att leda styrelsens arbete med förbundets strategi är utmanande och roligt. Samtidigt är jag bortskämd med en styrelse och ledning som är full av fantastiska kommunikatörer. Människor som kan kommunikation är ju de perfekta styrelseledamöterna när man tänker på det. Det borde fler svenska valberedningar förstå".

...Att HR-frågor står högt på dagordningen:
”Vi som driver företag och är arbetsgivare ser på nära håll hur det ställs helt andra krav från många unga som söker jobb i dag: på kulturen, ledarskapet och arbetsförhållandena. Samtidigt måste våra arbetsplatser spegla en större del av samhället för att vi ska fortsätta vara relevanta. Såna här frågor är affärskritiska och måste genomsyra hela verksamheten.”