Irena Pozar säger att hon är smickrad, men verkar inte sätta alltför stor vikt vid utmärkelsen från TCO. Istället vill hon fokusera på sitt nya jobb som vikarierande chef för sociala medier på Bonniers tidskrifter där hon säger att hon redan känner sig hemma.

LÄS MER: Lista: De är framtidens mäktigaste journalister

– Jag tycker om att gå till jobbet på en arbetsplats där det inte finns en destruktiv patriarkal jargong. Där det är osnubbigt helt enkelt, där fokus ligger på att ta fram vad kvinnor vill läsa för att man brinner för kvinnor. Det gör mig lycklig och när jag är lycklig orkar jag jobba mycket mer och mycket hårdare.

Hur blir man chef för sociala medier för tidskrifter?

– Man växer upp på 90-talet när internet finns, sen hänger du där och sen upptäcker du att shit, de journalister som jag ser i tidningarna finns typ inte på internet och jag vill att de ska finnas på internet. Sen kommer jag på att, men jag kan ju lika gärna skriva eget material och så gör jag det. Och sen hänger man på och försöker lära sig hur till exempel Facebooks algoritmer fungerar. Men det är svårt att lära sig sociala medier för det ändras en gång i veckan.

De ständiga förändringarna gör det också svårt att arbeta fram arbetsstrategier för att kunna maximera sin spridning och räckvidd i sociala medier.

– Vi måste hela tiden ha stenkoll på omvärlden. Vad som händer, nya funktioner och plattformar, men särskilt genom att lära oss analysera målgruppen. Vad är deras nästa steg? Vi kollar på statistik och ser hur saker förändras från minut till minut för att kunna dra slutsatser från det. Allt går ut på att inte hamna efter, men det är skitsvårt.

Irena Pozar berättar att just det stora fokus som läggs på att analysera tidskrifternas olika målgruppers beteenden och beslut förvånade henne när hon tillträdde som chef för sociala medier.

– På Expressen där jag jobbade tidigare hade vi våra läsare under lång tid. Folk blev äldre, men de fortsatte läsa Expressen. Här har vi tydliga ålderssegment bland våra läsare. Mama läser folk medan de är småbarnsföräldrar, Topphälsa när de vill komma i form till exempel. Vi har inte en fast målgrupp vi kan förlita oss på utan måste hela tiden följa efter dem och se vart de ska. Men det är jätteroligt att få jobba på det här sättet och få tänka ut hur jag ska skriva för en publik som är i en specifik ålder.

LÄS MER: Irena Pozar till Bonnier Tidskrifter

Irena Pozar lever och andas digitala media. Hon tillbringar större delen av sin tid på nätet och har tidigare skrivit att utan internet skulle hon ha tappat sitt förstånd. Trots den senaste tidens diskusson kring effekterna av att vara ständigt uppkopplad ser hon inget fel med att människor tillbringar allt mer tid på nätet och i sociala medier. Tvärtom.

– Det är mycket prat om att internet förstör våra liv, att det tar så mycket tid från annat och att sociala media kommer att bli vår död för att vi aldrig mer kommer att titta på varandra. Om det skulle vara så, ja då är jag fine med det. Möten på internet är inte sämre än möten i verkliga livet. Jag tycker att det borde värderas lika högt, om inte högre. På internet får du ett mycket större utbyte av ett möte än vad du får när du går nerför gatan. Och jag tror att om jag skulle tvingas vara lika social i verkligheten som jag är på internet skulle jag nog bli galen.

Hon berättar att hon upptäckte internet tidigt och att det har gett henne möjligheten att diskutera ämnen hon vill veta mer om med människor som befinner sig långt bort.

– Jag kan prata om sånt som jag tycker är intressant, men som mina kompisar tycker är skittråkigt. De vill inte lyssna på mig när jag pratar om saker som Facebook-algoritmer eller vem som är ny vd eller sociala medie-strateg någonstans. I mitt Twitterflöde så är det den typen av personer som jag följer och som följer mig. Det betyder inte att jag inte har relationer i verkligheten. Jag tror att människor kan hantera både och faktiskt.

LÄS MER: Veckorevyn satsar på Snapchat

På nätet väcktes också hennes starka intresse för social rättvisa som många av hennes krönikor handlar om. Det var där hon kom i kontakt med böcker, dikter och musik som ledde rakt in i ämnen som feminism och antirasism.

– Jag var en svår indie-tjej när jag var liten. Jag ville bara hänga på MSN och Lunarstorm och inte med någon i Växjö. Jag var så här nej, ingen förstår mig. Då tar man del av ganska mycket smal populärkultur och i den populärkulturen så fanns det väldigt stora inslag av feminism och antirasism och prat om människans lika värde och att alla inte har samma förutsättningar. Jag tror att alla kvinnor har varit med om de orättvisor som feminismen pratar om, men man kanske inte vet om det förrän man sätter ord på det, särskilt inte som ung tjej.

För Irena Pozar var det boken ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg som satte ord på det hon känt och som fick henne att själv vilja skriva om den här typen av frågor. Men när hon började göra det lät inte reaktionerna vänta på sig. För trots att Irena Pozar älskar nätet har det inte varit oproblematiskt att kombinera intresset för det digitala med hennes brinnande passion för frågor som rör rasism och feminism. Precis som för många andra unga och kvinnliga skribenter har hennes krönikor rört upp starka känslor och hon har utsatts för ett intensivt näthat.

– Jag sa det när jag fick den här TCO-utmärkelsen att jag lovar att motiveringen kommer att vara ”för att ha blivit näthatad”. Nej, men det där är svårt. Det är på internet jag är och där är du ganska öppen. Folk kan leta upp mig på sociala medier och där kan jag inte skydda mig. Jag ser ju när någon kommenterar eller skriver om mig. Det går inte att värja sig mot varken hat eller kärlek på nätet och det är klart att jag blir förbannad när någon tränger sig in i det som är min bästa hobby och det som jag lägger mest tid på bara för att klanka ner på mig och hota mig.

LÄS MER: Zlatan-dokumentär kritiseras för kvinnobrist

Irena Pozar tror att i takt med att samhället blivit mer öppet har också de som vill stoppa den förändringen blivit mer extrema.

– Det känns som att när saker rör sig mycket åt ett håll så kämpar en del hårt för att hindra det. Det är därför jag tror att den här backlashen mot kvinnor och mot feminism har blivit så stark. Det räcker inte att stå i mitten och säga att ”jag är inte feminist” utan de måste säga ”alla feminister är dumma i huvudet” för feminismen drar ifrån i opinionen. Det är samma sak med antirasismen. När opinionen går mot ett öppnare samhälle så visar många sitt rätta ansikte, visar att de är tvättäkta rasister. Det har de varit hela tiden, men de har inte haft ett behov av eller en plattform att säga det på.

Kampen för större social rättvisa är något som hon fortfarande försöker göra i sin nya roll på Bonniers Tidskrifter och som krönikör på Veckorevyn, även om skrivandet har fått stå tillbaka något.

– Jag tar fortfarande del av diskussionen. Det är ju lätt att vara jag och sitta och vara feminist på en plattform där jag får uttrycka mig feministiskt för mina arbetsgivare och sådär. När Expressen, som har över 200 000 likes på Facebook, lägger ut en krönika som jag har skrivit verkar jag som värsta superfeministen. Men jag skulle säga att det är många andra i Sverige som gör ett viktigare feministiskt jobb än jag, men som inte syns. Det svåra är det arbetet som sker bakom. Det är det jag försöker ha med mig nu och arbeta för att försöka förändra strukturer istället.

Tjejtidningar som just Veckorevyn har fått ta mycket kritik genom åren för att sprida osunda skönhetsideal och värderingar till unga kvinnor. Irena Pozar tycker att tjejtidningar påbörjat en resa och nu istället kan utgöra ett viktigt forum för tjejer.

– Jag älskar att det finns tjejtidningar. Jag tycker att det är asfett. Däremot kan jag tycka att det är lite synd att de ofta blir ganska destruktiva. Det finns en enorm makt i tjejtidningar som är så viktig och det är så himla fint att det är en plats där tjejer kan vara utan att någon stör, utan att det kommer högljudda killar och tar plats. Det är ett ställe där man bara kan hänga med allt som man tycker är najs, säger hon och påpekar att hon själv börjar låta som en tonåring när hon pratar om dem.

För det är lätt att falla tillbaka in i hur det kändes när man själv tillhörde tjejtidningarnas målgrupp. Det är just det, säger Irena Pozar, som gör dem så viktiga.

– Det är i tjejtidningar som jag har lärt mig om kropp, om mens, om relationer. Det säger också hur viktigt det är att tjejtidningar är öppna och tillåtande. De formar väldigt många unga tjejer.

Hon tror att vi är på väg mot en väldigt mycket bättre typ av tjejtidningar än vad vi har sett under 90-talet och hittills på 2000-talet. Irena Pozar tycker att samhället i stort rör sig mot att bli mer öppet och att tjejtidningarna måste hänga med och slopa alla pekpinnar för att kunna tilltala morgondagens tjejer.

– De viktigaste trendsättarna världen över är 13- till 15-åriga tjejer. Det unga tjejer använder nu börjar vi andra också att använda, fast två år senare. Unga tjejer idag är medvetna och kampanjar för feminism och för att man till exempel inte ska retuschera. Självklart kommer tjejtidningarna att behöva anpassa sig efter det.

Det är inte bara innehåll som Irena Pozar tror att olika delar av mediebranschen kommer att vara tvungna att förändra för att hänga med i utvecklingen. Även som arbetsgivare finns det mycket att göra för att locka till sig och behålla nästa generation journalister.

– På kvällstidningar finns en hierarki och en jargong som är skapad av män på 40-talet och som fortfarande sitter i väggarna. Beslutsfattandet på Bonnier tidskrifter är extremt mycket snabbare. Nu går jag till min chef som sitter i samma rum som jag för att göra någonting. Det är tydligt att det satsas på människor här och att alla tillåts visa vad de går för. Det saknas i mediebranschen på andra ställen och på arbetsmarknaden i stort, tycker jag. Det finns ett kontrollbehov hos chefer som kanske inte alltid är så sunt. Som kväver folk som är duktiga och brinner.

Kände du dig kvävd på Expressen?

– Jag kände att jag ville så mycket mer, men jag visste inte hur och jag visste inte var. Jag tillhör en generation som ställer högra krav på både arbetsgivaren och oss själva. Jag tror inte att arbetsgivarna har hängt med i den utvecklingen. Jag vill både kunna ställa krav på min chef, men också få krav på mig själv. Så har det inte varit på de ställen där jag har jobbat tidigare. Det behövs förändring för att tilltala unga människor och för att kunna utnyttja deras fulla potential.

FAKTA/Irena Pozar

Ålder: 24 år. Jag blev 24 i januari, jag tycker att det är stor skillnad faktiskt. När jag var 23 sa alla att jag var jätteung, men nu när jag är 24 så är jag så här mittemellan. I mitt kompisgäng tycker alla att ”å, vad skönt att du har blivit 24.”

Född: Sarajevo

Familj: Mamma, pappa, lillebror, sambo.

Favoritbok: ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg. Den blev mitt feministiska uppvaknande så det är svårt att inte hålla den nära hjärtat.

Följer på Netflix: House of cards, Orange is the new black, Unbreakable Kimmy Schmidt.

Hissar: Ska det vara något så här media-aktigt? Nej? Ost. Taleggio.

Dissar: Företag som inte tar itu med rasism på arbetsplatsen. Hint: TV4.

Karriär i korthet
Smålandsposten 2010-2011
Sveriges Elevkårer 2011-2013
Nyheter24- 2014
Expressen - 2014-2015
Bonnier Tidskrifter - 2015 - nuvarande