1953 rekryterades Elsie Shutt som datorprogrammerare till den amerikanska robottillverkaren Raytheon. I en intervju berättar hon:

"Jag var förvånad över att det var så många manliga kollegor. Jag som trodde programmering var ett kvinnoyrke!"

Lite oväntad kommentar? Idag, kanske. Men precis som diagrammet ovan visar är idén om programmering som en manlig domän en sentida idé. Och här är historien om hur det gick till när kvinnor slutade programmera.

Datorn föddes under andra världskriget och några år senare introducerades Computer Science som ett universitetsämne. Utbildningen och yrket som programmerare var vid den tiden ett lika naturligt utbildningsalternativ för kvinnor som juridik, medicin och fysik. Och det fortsatte vara så under de följande decennierna. Antalet kvinnor som sökte sig till programmeringsyrket ökade år efter år.

Men 1983 hände något dramatiskt. Antalet kvinnor som sökte sig till programmeringsutbildningarna började plötsligt minska drastiskt. Som man kan se på diagrammet slutar plötsligt kurvan att följa de andra nämnda universitetsutbildningarna, och den börjar istället rasa neråt. Den har inte återhämtat sig sedan dess. Vad var det som hände?

Persondatorn introducerades av IBM i början av 80-talet. För första gången kunde man ha en dator i hemmet eller i sitt egna lilla företag. 1983 blev deras konkurrent Commodore störst i världen i kategorin med sin succémodell Commodore64. I reklamen för Commodore64 alterneras två teman: Det ena är en kille som ensam i sitt pojkrum fascineras av ett magiskt ljus från datorskärmen. Det andra är en lycklig familj där äldste sonen använder datorn, beundrad av sina föräldrar och lillasyster. I något enstaka fall syns både son och dotter med varsin dator, och i några fall (som skulle kunna vara skolboksexempel på sexistisk reklam) skojar man till det med en strippa som inte kan få uppmärksamhet av en zombieliknande datorintresserad man.

1983 kommer även storfilmen Wargames, som blir en stor biosuccé. Den får tre Oscars. Filmen handlar om en ung datorintresserad kille (och hans kvinnliga klasskamrat) som via killens persondator (hon står oftast snett bakom honom när han använder datorn) blir indragna i konflikten mellan USA och Sovjet och plötsligt inser att dom deras hemdator ger dom makt att starta ett nytt världskrig.

Bilden av en ung datorintresserad man i stolen framför datorn, och en tjej som fascinerat tittar över hans axel på skärmen, kablades alltså detta år ut parallellt på bioduken och i reklamen i en massiv popkulturell insats vi ännu inte återhämtat oss från.

Året efter når persondatorkriget sitt crescendo. Det är nu Apple utmanar IBM och Commodore med en ny persondator: Macintoshen.

Macintoshen lanseras med en reklamfilm som omedelbart blev ikonisk. En kvinna i tajta träningskläder vräker en slägga genom en stor projektion av en diktator som talar till zombieliknande män. Zombiemannen från den sexistiska Commodore64-reklamen är nu alltså tillbaka, men som en symbol för den gamla sortens persondator.

Projektionen framför männen symboliserar konkurrenterna – som alltså vunnit de zombieliknande männen som kunder. Andra enheter i Macintosh-kampanjen följer upp introduktionsfilmen genom att visa datorns unika egenskaper jämfört med konkurrenterna: Macintoshen säljs in med argumentet att "nu kan vem som helst använda en dator!" och man visar kvinnliga modeskapare, äldre män, franska kockar och små barn – alla nöjda med sin nya lättanvända dator. Budskapet är att man nu inte behöver vara en manlig datornörd för att hantera en persondator – Macintosh är så enkel att till och med en kvinna (eller fransk kock) kan sätta sig i förarsätet.

På endast två år har reklambranschen och Hollywood alltså först lyckats förflytta kvinnor bort från den "svårbegripliga" persondatorn, för att sedan ett år senare ge henne en ny lättbegripligare modell.

Och intresset för programmering som karriärväg rasar alltså ganska exakt från det året då den popkulturella idén om den manliga datornörden och den tekniskt ointresserade kvinnan introduceras. Pang, bom.

Det är en bild som inte alls speglade verkligheten som den var. Men det är en bild som sedan blev verkligheten.

Det popkulturella narrativet – filmer, reklam och produktutveckling - styr vår identitet och våra undermedvetna val i en mycket hög grad. Det är ett tungt argument för att alla aktörer i samhället, såväl offentliga som privata, ska kampanja, kommunicera emotionellt, argumentera och på alla möjliga sätt delta i det samtal som påverkar popkulturen. Annars får vi inte ett mångfald av uttryck i reklam, film och media och det är i sin tur det som ligger till grund för ökad jämställdhet och mångfald.

Låter vi de privata företagen och nöjesindustrin ensamma definiera de popkulturella schablonerna som så kraftigt påverkar våra liv, så ger vi oss själva stora problem som inte kan överblickas förrän i backspegeln. Och då krävs det stora insatser för att justera dom.

Jag menar – jag och många med mig tror att världsproblemen måste lösas delvis genom att vi programmerar oss ur dom. Smarta tillämpningar av världens ständigt ökande datorkraft kan lösa komplexa problem vi människor skapat. Och att det då saknas massa möjliga hjärnor som skulle kunna jobba med det där, bara för att några gjorde en fånig film och tröttsam reklam i början av 80-talet, visst är det.... väldigt dumt?

***

Den här krönikan publicerades först i analysbrevet Resumé Insikt Marknad. Vill du läsa fler texter av Gustav Martner? Teckna en prenumeration här.