Gentlemannen framför mig, copywritern T, var mentor på min första praktikbyrå. Vi hade i princip inte setts sedan inlandsisen smälte när vi i torsdags åt lunch på Östra Stations restaurang där inredningen utgjorde en tidstypisk fond till våra nötta tweedkavajer. (Min kavajpatina var i och för sig lite fejk – inhandlad på vintagebutik.)

Redan när ärtsoppan landade framför oss kom vi in på ämnet chefer. Med sammanlagt åttio års arbetslivserfarenhet har vi upplevt några stycken. Särskilt ägnade vi en stund åt ämnet usla chefer. Sådana är lite roligare, åtminstone med årens perspektiv.

Den nästan tjugo år äldre T var nyfiken, empatisk, bildad, humoristisk, välformulerad och dessutom musikalisk. Med andra ord, själva antitesen till en modern, resultatorienterad ledare. Nu blev han dock aldrig något som ens liknade en chef. Det blev däremot jag. Vilket inte alltid var så lyckat.

Vad jag som praktikant inte visste på 80-talet var att min första chef blev T:s sista. Ty strax innan pannkakorna i torsdags insåg jag att vår chef gav T sparken för att ge lilla mig fast anställning. Det var dumt gjort.

Den då 40-årige T levererade tio gånger bättre jobb tio gånger snabbare än jag. Men chefen valde mig. Så klart. Jag var 25 år, hade halvlångt hår och tredagarsstubb och grön Bianchicykel och stamgästkort på Café Opera och kunde nästan alla Keith Richards gitarriff. Jag avböjde emellertid erbjudandet att agera ungdomselixir åt byrån eftersom en annan kategori byråledare lockade. De hette sådant som Mats Alinder och Lars Hall. Chefen som gav T sparken fick inte långt senare själv ... ja, du gissade rätt.

Ibland går hut hem, men oftast inte. Därför handlar karriärval lika mycket om att välja sin chef som sin arbetsplats. Dåliga chefer har en märkvärdig förmåga att klibba sig fast vid sin position. Det är lite av Spindelmannen över dem. Ibland finns till och med ett uns av självinsikt: "Var fan annars får en sån som jag ett lika välavlönat, lagom ansträngande jobb med åtta veckors ledighet?"

Det är med chefer som med glöggsorter: numera finns en uppsjö olika varianter. Har man tur är råvaran genuin, men oavsett är de mindre angenäma när de kallnat, vilket de flesta gör fortare än du hinner läsa ihop bokstäverna "i" och "s".

Glöggen, ja. Det lackar mot jul och därmed julfest. Inte bara glögg utan pilsner och nubbe rullar ut mattan för de outtalade sanningarnas tid. Den verkliga extremkatastrofen till chef är inte längre lika vanlig. Men du känner honom* ändå. Den som sänker gratissnapsarna lika villigt som vilken törstig, underbetald praktikant som helst.

Inte långt efter att den här vd:n har öppnat strupen öppnar han truten, vilket både du och han snart önskar att han aldrig hade gjort. Och ingenting blir någonsin som det var förr.

Mycket vanligare i dag är den variant som uppträder som om ni vore kompisar. Han använder etablerade härskartekniker. Utan att veta om det förstås – endast i undantagsfall har han läst något djupare än Vi Båtägare och Camilla Läckberg. Han sveper in i kontorets kök med en kallpressad grönkålsjuice i näven efter morgonens gympass, medan du tar en kopp kaffe som har stått och surat till sig så länge att du fyller halva koppen med mjölk vars bästföredatum du helst inte vill se.

Stående pratar han på om hur mycket han jobbar och därför måste träna så mycket för att orka och hur "maaagisk" den nyss avslutade fyra månader långa föräldraledigheten var. Den som även innehöll sex veckor på Bali – "så himla skönt för hela familjen att bara få komma i väg och riktigt landa och bara hänga (mellan surflektionerna)".

Vid lönesamtalet säger han att du är jätteviktig för företaget, en klippa, men tyvärr finns det ju inget utrymme för löneförhöjningar. Han kallar dig och dina kollegor för "bästa gänget" på Facebook när han mountainbikar i Alperna mitt under budgetarbetet. Han kommer att gå långt, det är ni alla övertygade om för he's got what it takes.

Intressant i sammanhanget ovan är mångfalden av chefsseminarier med kittlande titlar som De Nya Digitala Affärsstrukturerna och The Anatomy of Agility eller varför inte Disruptive trends – Dig them or Die! Inte sällan är tredagarskursen förlagd till Silicon Valley, på överkomligt pendlaravstånd från vingårdarna i Napa Valley. Genève sägs också härbärgera många fullkomligt mindblowing executiveseminarier. Som av en händelse ligger Verbier bara två timmars bussresa därifrån, en tripp som inte tar mer än 25 minuter i hyrPorschen.

Ytterligare en modern chefstyp är den med väl utvecklat väderkorn för vad som ligger i tiden. Han tar inte bara tag i de komplexa digitala utmaningarna, han rekryterar även fler människor utan­för den patriarkala vithetsnormen "vi ska vara en spegelbild av det samhälle vi verkar i" (jo, jag medger att jag själv tillhört just den chefssorten och formuleringen inom citattecknen är min egen från den tiden).

Det innebär naturligtvis fler transpersoner, invandrare och unga tjejer. Det representativa överglänser det kvalitativa. Ibland blir det riktigt bra, ibland uselt. Vilket det blir är inte så viktigt för den här sortens chef. Det handlar om ytan, alltid om ytan, för det som dväljs därunder orkar ändå ingen bry sig om, resonerar han. För som ordspråket säger: genom sig själv känner man andra.

Fast det förtjänas att sägas: det är skitjobbigt att vara en bra chef – bland annat måste man vara på jobbet och jobba. Att vara närvarande, i alla dess bemärkelser, var för övrigt en gren som min mentor T var överlägsen i. Men det märkte inte vår chef. Hur skulle han kunna ha gjort det? Han var ju aldrig där.

Björn Rietz
bjorn.rietz@rietz.se
(En gång i tiden också usel chef.)

(*) Honom kan naturligtvis lika gärna vara en hon. Fortfarande är dock de flesta chefer män, så låt oss därför för enkelhetens skulle referera till han och honom.