Twitterappen föreslår gång på gång några kända pr-konsulter som jag borde följa. Alla andra som jag följer måste rimligtvis ha dessa i sina flöden, med tanke på hur algoritmen envisas med att skicka fram samma ansikten.

Jag ignorerar alltid förslagen. Kalla det en motståndshandling i mikroformat. Men pr-konsulterna som alltid är redo att snabbt recensera medier och kända människors eller företags agerande i kriser ska i alla fall inte få min omedelbara uppmärksamhet. Jag ser eller hör dem ju till slut ändå, med tanke på vilka flitiga tv-gäster och kommentatorer av vårt offentliga liv som de är.

Min Twitterbojkott är kanske barnslig. Varför skulle jag inte som alla andra kunna stå ut med deras fåtöljanalyser, med självklarheter kring vad man borde ha gjort och sagt när alla fakta och reaktioner redan finns på bordet?

Men mitt passivt aggressiva beteende har faktiskt en underton av allvar. Det finns en alltför okritisk inställning till pr-konsulter som vore de sanningsvittnen, när deras incitament egentligen är att hitta fel och påstå att det finns ett perfekt sätt att kommunicera i svåra stunder. När man utmålar andra som amatörer som inte förstår sociala medier eller nyhetsvärdering, hoppas man förstås att kunna ro hem några feta kontrakt själv.

Industrin med medieträning och kriskommunikation har växt enormt, och kostar inte minst skattebetalarna helt orimliga belopp. Ta det aktuella exemplet med Riksrevisionen som efter DN:s avslöjande lät pr-konsulter ta över hela myndighetens kommunikation. Enligt DN tog de 1 195 kronor i timmen för att granska intervjucitat och svara på reportrarnas frågor.

Jag förstår att det måste finnas en jobbmarknad för gamla journalister som har lämnat vår krisande bransch, men kan de inte bli något samhällsnyttigt i stället? Gymnasielärare, någon? Vore jag utbildningsminister skulle jag införa ett snabbspår omedelbart.

Karin Olsson
Stf. ansvarig utgivare och kulturchef, Expressen