Max Ahlborn

I somras skrattade jag högt åt Andres Lokkos bitvis briljanta sommarprat om Utlandssvensken, den bland svenskar så avskydda subkultur jag nu tillhör. Och mycket riktigt har det inte gått mer än två månader innan jag faller in i typiskt utlandssvennebeteende och börjar gnälla lite på mitt hemland.

Så, med Dolph Lundgrensk accent undrar jag nu: Vad håller ni på med därhemma? Som om inte Sverigedemokraterna var nog så lyckas ni också heja fram Anton Abele till en riksdagsplats. Wtf.

Men sen lugnar jag naturligtvis ner mig och då slår det mig att det här är ju något av det mest intressanta som hänt på länge – ur ett kommunikationsperspektiv alltså.

För det första : Var det verkligen det här det blev av svensk politiks första riktiga dejt med sociala medier? Vartenda parti hade gjort sin Obama-läxa och satt beredda med omsorgsfullt snickrade blogg- och twitterstrategier och så blir Anton, med sin lilla Youtube-kanal och gulliga Bildgalleri, valets okrönte webbkung.

Jag är besviken, men inte förvånad. Det är ju så med virala grejer, hur mycket cash och ambitioner man än plöjer ned är det ändå alltid en katt som fastnat med svansen i en takfläkt som drar flest besökare. Så när jag såg Anton läsa Metro på sitt karaktäristiska sätt slängde även jag mig på shareknappen. Men när Moneybrother   sjunger och spelar   för Socialdemokraterna i Almedalen orkar jag inte ens kolla klart på försnacket.

För det andra: Var har de traditionella medierna gjort senaste veckan? Varför rapporterar alla bara om att Anton är så ung - inte om det faktum att hans politiska erfarenhet inskränker sig till att ha startat Facebookgruppen "Bevara oss från gatuvåldet"? Vad jag kan se, efter att ha googlat rätt bra, är det förutom DN På Stans ”Hej Konsument”, bara Sveriges Radios Studio Ett som ens gjort ansatsen till en lite mer konfronterande intervju. Även den var rätt mjäkig. Men underhållande.

Man kan lugnt påstå att det råder en rejäl diskrepans mellan hur fenomenet Anton Abele avhandlas i massmedia jämfört med på oräkneliga bloggar, tweets och Flashbackforum.

För det tredje: Väldigt länge trodde jag Antons proffsiga www.antonabele.se var ett resultat av sena nätter och HTML-tutorials från hans sida. Men, som Dagens Media rapporterat är Anton backad inte bara av webbyrån Britny utan även av pr-byrån Coast Communication vars vd, K G Rickhamre, är pappa till Antons kompis. Båda byråerna har uppenbarligen gjort ett fantastiskt jobb som mot alla odds (får man ändå säga) lotsat Anton ända in i Riksdagen.

Jag är nu vansinnigt nyfiken på hur samarbetet sett ut. Hur är det att arbeta med en 18-årig moderat som beställare? Var partiet inblandat alls? Vad bestod deras input av? Hade ni interna diskussioner om ni skulle ta er an uppdraget? Arbetade ni pro bono eller på timbasis?

Varken Britny eller Coast har någon information alls om projektet på sina hemsidor och jag hoppas att de inte gör en Alome light och försöker mörka sin inblandning. Antons politiska budskap är ju ändå bara att han vill ha lite fler poliser.

Så fram med casefilmerna nu hör ni, för jag vill veta allt! Och glöm inte att anmäla till Guldägget. På riktigt.

Max Ahlborn