Den 21 september röstade Komm! igenom en stadgeändring som säger att förbundet aktivt ska stötta medlemsföretag i att skapa en god och jämställd arbetskultur. Sex dagar senare befinner jag mig på "The 3% conference" i San Francisco, en konferens som belyser branschens påtagliga brist på kvinnliga creative directors och som ger inspiration till förändring.

Allting är relativt och i jämförelse ter sig de svenska siffrorna rentav utopiska (saknar siffror för CD:s, men 21% av alla verksamma inom reklambranschen i Sverige sägs vara kvinnor). Det väcker också stor nyfikenhet att en svensk CD flugit hela vägen från Sverige för att delta på konferensen: "Surely you don’t have these problems in Sweden?" får jag höra mer än en gång.

Och självklart ligger vi ett sjumilasteg före när det gäller vissa saker. Som att mammaledighet numera även kan stavas pappaledighet och att män faktiskt också vabbar och hämtar på dagis. Män har också barn, liksom.
Kanske är ojämlikheten här hemma mer subtil, mindre uppenbar? Siffrorna är ju fortfarande långt ifrån i balans och, än viktigare, många kvinnor i branschen uttrycker sin frustration över löneskillnader och över att branschen i mångt och mycket känns ensidig.

Jean Grow, Associate Professor of Advertising vid Marquette University i Wisconsin, som som var en av talarna, genomför just nu en global studie kring bristen på kvinnor inom de kreativa yrkena i branschen:

– Jag har pratat med kvinnliga CD:s och kreatörer i Sverige, USA, Spanien, Peru, Italien – över hela världen, och de upplever alla samma sak; de är alltid i absolut minoritet och de får sällan samma möjligheter i pitcher och uppdrag eller för den delen lika lön som männen i branschen. De upplever att normen i branschen är satt efter mannen, både vad gäller kultur, värderingar, prioriteringar och till och med humor.

Varför är det så viktigt att förändra detta, kan man undra? Delvis handlar det förstås om att kvinnor ju står bakom 80 procent av köpbesluten i hemmet och dessutom ofta står för mycket av researchen innan köp. Men en intressantare del av svaret som jag gärna skriver under på är att reklamen blir bättre och mer relevant, kommunikationen rikare och våra arbetsliv mer givande om de innefattar fler perspektiv. Och då menar jag perspektiv på en och samma sak; lite hårdraget, att man inte måste vara kvinna för att jobba med bindor och PMS eller man för att jobba med öl och bilar.

Vi riskerar annars att förlora värdefulla perspektiv och kvinnor riskerar dessutom att fastna i "The pink ghetto" med varumärken som sällan innebär kreativa möjligheter eller lejon i Cannes.

Brittiska Cindy Gallup, som drog igång BBH i New York 1998 och som föreläste om sitt företag www.makelovenotporn.tv i Cannes 2012, pratar om "den nya kreativiteten" som är inkluderande och verklig; som är nyanserad och äkta istället för stereotyp. Och för att den nya kreativiteten ska bli verklig måste den givetvis inkludera fler perspektiv och värderingar.

Jag tror hon har en poäng. Byråkulturerna behöver bli mer nyanserade, balanserade och inkluderande, de måste lyssna in fler röster; kvinnors, mäns, yngre och äldre; röster från fler kulturer och andra samhällsskikt än bara den vita medelklassen. Slutsatsen är helt enkelt, "inte antingen eller", utan "både och". Eller som Jennifer Siebel Newsom, talare på konferensen och producent av filmen "Miss Representation" sammanfattar det:

– Det handlar om att maximera den mänskliga potentialen.

Så varför händer det inte? Enligt Tom Jordan, talare på konferensen och författare till "Re-gender the Gender: Why the Vast Majority of Advertising is not connecting with Women", menar att:

– Det enda sättet som vår bransch kommer att förändras på är om förändringen kommer utifrån. Och det börjar med att våra kunder kräver att fler kvinnor arbetar med deras uppdrag på byråerna.

Och Will Burns, tidigare på Wieden & Kennedy och Goodby Silverstein, numera på Ideasicle och talare på konferensen, menar att oavsett om det är motståndet och rädslan hos de 97 procent som är den verkliga proppen (de som har makten är ju oftast ointresserade att lämna den ifrån sig), så är det viktigt att kraven kommer utifrån, från våra kunder som måste kräva bättre kvinnlig representation på byråerna; "… kräv fler kvinnor på högre poster på din reklambyrå. Inte för att det är "rätt sak att göra för kvinnor" (fast det är det också), utan därför att det varje dag kommer att förbättra den kreativa produkt som din byrå levererar."

I min mening är det bara en del av lösningen. Jag tror förändringen också måste komma inifrån. Och förändringen kommer bara om kvinnor har möjlighet att påverka, inte bara utifrån symbolisk närvaro i kundmöten eller i ledningsgrupper, men utifrån verkligt ledande positioner där de är med och bidrar till byråns värderingar och kultur. Kvinnor behöver också i högre grad ha inflytande över rekryteringar, för att spegla den hälft som i mångt och mycket just nu saknas.

För övrigt är Germaine Greer, föreläsare på Filmhuset den 9 oktober, inne på samma linje när hon säger att det inte handlar om att kvinnor ska behöva anpassa sig till en manlig arbetskultur eller vice versa, utan att en ny kultur måste skapas, där både män och kvinnor kommer till sin rätt och kan bidra på lika villkor. Jag tror inte att någon egentligen drömmer om en homogen arbetsplats; för mig vore det lika ointressant att jobba på en kvinnodominerad arbetsplats som på en mansdominerad.

Min förhoppning, avslutningsvis, är att frågorna kommer upp på agendan på våra svenska byråer, utan en raljant ton, men med ett genuint engagemang. För oss som är verksamma idag och inte minst, för våra söner och döttrar, den kommande reklamgenerationen. Och givetvis hoppas jag att "The 3% conference" inte blir en engångsföreteelse, utan snarare en stafettpinne, helst även med ett internationellt perspektiv. 

Allra bäst blir det förstås om konferensen redan nästa år kan byta namn, till åtminstone "The 10% Conference."