Per Gunne: Det har varit ett helvete

Hur har du haft det på nya jobbet?
– Det har varit ett helvete, men på många sätt ett bättre helvete än vad jag kunde föreställa mig.

Vad menar du?
– I princip ska jobbet som ansvarig utgivare vara ett helvete, annars tar man det inte på tillräckligt stor allvar. Det är den mest ansvarsfulla positionen. Och vill du göra något som du själv tror på och kämpar för så blir du aldrig riktigt nöjd. Det kan alltid bli bättre…

Hur fick du jobbet?
– Sakari ringde. Jag jobbade som natt- och utvecklingschef och tyckte att jag hade Bladets två bästa jobb. Därför kände jag mig inte så särskilt sugen, men det ändrades. Jag ringde faktiskt upp Sakari efter första mötet och underströk att jag verkligen ville ha jobbet, så att han inte skulle få för sig nåt annat.

Hur tog Aftonbladet beskedet?
– Mycket bra, Gerdin var kanon. Jag trodde att jag skulle få stapla suddgummin i tre månader, men jag kopplades bara bort från framtida projekt och nyhetsarbetet.

– Det var ju inte heller så att jag inte trivdes. Chansen att få ratta en egen tidning var grejen. Det förstod alla.

Men det kan knappast ha kommit som en nyhet att det skulle bli ett helvete. Du har ju haft ganska god inblick i chefredaktörsrollen sedan tidigare, och du har ju jobbat som nyhetschef!
– Visst, och jag har varit chefredaktör för magasin tidigare. Men saken är den att för en chefredaktör blir journalistiken ”bara” en del av verksamheten. Som nyhetschef ska du fokusera på att göra en så bra tidning som möjligt. Nu är det människor och ekonomi och en massa annat…

Vad mer specifikt gör jobbet till ett helvete?
– Kravet på dig själv. Varje dag måste vi slå våra närmaste konkurrenter, City och Punkt.se. Men vi kan inte alltid vara bäst på alla grejer, vi missar eller gör andra fel.

Det var intressant, ingen från Metro har tidigare definierat de andra gratistidningarna som främsta konkurrenterna.
– Nu är vi ju tre gratistidningar, med distributionsnät som allt mer liknar varandra. Och i praktiken betyder det att folk ska välja mellan en av tre olika tidningar, i ett läge där ingen tror att folk kommer att välja fler än en. I det läget måste du ta greppet som dina naturliga konkurrenter.  

– Men kampen om vilken gratistidning som är störst, Metro eller Stockholm
City, är inget annat än kukmätning på chefredaktörs-nivå. Vi är visserligen störst, men i ärlighetens namn skulle en apa kunna göra landets största gratistidning. Det är bara att låta tryckeriet tugga en timme extra. Att få till en gratistidning som gör vinst är en annan sak. Fråga bara Punkt SE.

Vilken är den värste konkurrenten?
– Så tydlig är inte konkurrenssituationen. Det är inte som på Bladet där man skulle slå Expressen varje dag. Men jag kan i princip bli förbannad på att vi missar saker som både Bladet och DN haft.

Sedan Punkt SE lanserades i höstas har vi en situation där ingen av de tre gratistidningarna går bra, och senaste rapporten från Metro mottogs med fallande aktiekurs! Är ni fortfarande tre om ett år?

– Ja, Schibsted och Bonniers är stora och starka ägare. De har valt att satsa på gratistidningar för att de har en plats i det framtida medielandskapet.   Man har alltså kommit fram till att trots att det innebär konkurrens mot den betalda tidningen vill man inte släppa den marknaden till konkurrenten.    

– Men visst finns det anledning att se över affärsmodellen om man efter fem år i en av de bästa konjunkturerna sedan efterkrigstiden inte visar vinst. Då kanske det är läge att överlåta förlusten på värste konkurrenten i stället. Men riktigt där är vi inte än.

Hur mycket av Punkt SE såg du från insidan?
– Ingenting. Jag hade ingen insyn.

Hur mycket tänker du på ekonomin, du är trots allt anställd för ge tidningen ett innehåll?
– Jag kommer att betygsättas för den tidning som jag gör. Men för mig är det självklart att en tidning ska gå med vinst. Jag älskar kommersiell journalistik och är inte intresserad av en tidning som hålls under armarna.

Det är säkert en inställning som delas av Metros ägare som också vill se bättre resultat än senaste rapporten…
– Q1 var ingen drömstart för en publicist. När jag började jobbet var jag inställd på att förbättra produkten, men en ganska stor del har handlat om att få koll på ekonomin och skapa rutiner för en bättre kostnadskontroll.

Vilka kostnader har du strypt?
– Vi har kapat rakt av, ganska rejält. Men framför allt har vi skaffat oss superkoll på pengarna så vi vet hur vi ska använda dem på rätt sätt. På Bladet var plånboken större, om jag säger så…

Vad vill du göra med Metro, när man läser artiklar om dig eller pratar med personer som arbetat med dig beskrivs du som en person med bra magkänsla för vad folk efterfrågar, och som gör den tidningen?
– Jag har inga ambitioner att pracka på folk en den ”goda” smak som råkar sammanfalla med min egen. Metro har också gjort ett jäkligt bra jobb med att ge läsarna den översiktliga tidning som gör dem uppdaterad på vardagen.  

– Vårt problem är snarast att vi varit lite för könlösa. Vi måste få mer karaktär. Folk ska säga: Fan, läste du Metro i morse?

Det betyder att man också måste ha breaking news?
– Det har vi. Metro var till exempel först med Leijonborgs avgång och jävligt bra på våldtäkten på Stureplan, som inte var en våldtäkt i första vändan.

Det låter inte som några större förändringar?
– Inga större lappkast är planerade. Metros affärsidé att vara en snabb och modern morgontidning ligger fast, men tio redaktörer har förstås lika många åsikter om vad som menas med snabb och modern.

Var kommer den omvittnade magkänslan från?
– Jag vet inte om den är så omvittnad, men det är sant att jag inte är en anhängare av stor teoribildning. Idéer tunnas så lätt ut av det.

– Jag har å andra sidan heller inga problem med att lägga ned saker som inte fungerar. Tvärtom. Men när jag till exempel tog beslutet att lägga ned Puls och starta Klick underskattade nog jag hur viktigt det var att förankra beslutet. Jag var bara övertygad om att den nya bilagan skulle sälja bättre och att Puls tillhörde gårdagens nöjesjournalistik, men plötsligt var jag en tjomme som klev in på redaktionen och förklarade att vi skulle lägga ned och istället göra en bilaga med mycket bilder och lite text.

– Och jag minns så väl när jag fattade hur dåligt jag hade förankrat beslutet. Jag var på väg hem med kassar fyllda med den nya bilagan när jag plötsligt kände mig så osäker på allt, att jag nästan började grina. Jag ringde Gerdin som satt hemma och tittade på fotboll, och jag berättade om alla tvivel. Puls var ju en institution. Men i det läget var Gerdin svinbra. Han lovade mig att det skulle funka och så tillade han bara: Förresten, raketen har redan lyft.

På vilket sätt ska du göra Metro till ett mer attraktivt annonsmedium, Metro Bostad befinner sig till exempel i dag på en marknad som är körd i botten?
– I dagsläget tjänar nog bara Svenskan på bostad. Men det finns ett antal projekt som förhoppningsvis kommer i höst.

Kan du berätta mer?
– Ne, men det handlar bland annat om nya målgrupper i form av nya bilagor. Dessutom skulle det förvåna mig mycket om Metro Bostad i vår ser ut som den gör i dag.

Den kommer att finnas kvar, alltså?
– I nuläget har vi inga planer att fimpa den.

Det har snackats länge om att bredda den!
– Då får vi gå från ord till handling.

Men det blir även andra bilagor i höst, förutom Metro Bostad?
– Jag kan inte garantera något, och det blir jävligt dumt att sitta här och säga att något med säkerhet ska komma i slutet av november.

Förväntningarna på dig har väl annars varit att du ska få ut nya bilagor, något som varit din specialitet på Aftonbladet?
– Visst, och det kommer nåt… jag väger på orden här…  okej… vi kommer att se över nöjet också.

En nöjesbilaga alltså, finns det verkligen annonspengar i nöje?
– Det finns ett enormt läsarintresse. Samtidigt har begreppet nöje vidgats. Nöje är inte längre film och musik, det är allt från skönhet och mode till skvaller. Och journalistiken har svängt mer mot konsumtion.

– Men det kräver nytt tänk. På Bladet var du ekonomiskt hemma om läsarna gillade det, här måste vi få med oss annonsörerna först.

Metro borde kunna jobba mer mot nätet med nöjesmaterial!
– Vi har varit sämst i klassen på nätet i flera år. I dag behöver vi inte skämmas för hemsidan, men bara tre personer arbetar med den. Jämför med aftonbladet.se som har 103 personer!   

– Det skulle vara bra om en tiondel av våra 1,5 miljoner tidningsläsare också läste oss på nätet. Men det är inte så enkelt att som många tror att ändra beteendemönster. Folk är mer konservativa på nätet än vad många inser. Fråga bara Thomas Mattsson, som gjort ett superjobb med expressen.se, ändå har aftonbladet.se ett klart övertag. Och det handlar inte om Aftonbladet är så mycket bättre.

Om vi går tillbaka till din roll på Aftonbladet. Du hade ju en lite speciell situation när du började där; din mamma Monica Gunne var featurechef och tillsammans med Otto Sjöberg…
– Han hade faktiskt precis börjat på Expressen, men visst blev det lite rabalder.

Hur kändes det att vara i den positionen? Det är inte ovanligt med nära och kära i mediebranschen, men det brukar heller inte vara särskilt enkelt…
– Jag upplevde det aldrig så internt… det var i alla fall inget som nådde fram till mig.  

Du är också sambo med modejournalisten Sofi Fahrman, som är en del av Aftonbladets nöjessatsning. Samtidigt säger du att ni ska satsa på nöje i höst. Klarar ni att separera rollerna?
– Det är inga problem. Hon spelar sina kort jäkligt tajt, och jag spelar om möjligt ännu tajtare. Jag berättade inte ens för henne att Glamour utsett mig till Årets makthavare förrän det fick i tryck. Jag är jävligt tränad på sånt här, via jobbet.

– Det var mycket tuffare när Otto var på Expressen och jag på Aftonbladet, och mamma och Otto fortfarande var tillsammans. Då kunde det bli tumult… jag minns en middag då vi rök ihop nåt djävulskt. Det kan ha varit på krogen… men det var i alla fall enda gången vi rök ihop på riktigt.

Vad rök ni ihop om?
– Det var väl som vanligt nåt om vilken tidning som var bäst… och han var chefredaktör medan jag var en enkel Puls-chef. Ha, ha.

Du kanske hade för tydliga åsikter om hur han skulle sköta sitt jobb?
– Kanske… man måste stå upp för sitt lag.

Du har också jobbat som discjockey och fakturerat Stureplansgruppen, samtidigt som du jobbade med Aftonbladets nöjesbevakning?
– Jag har varit väldigt öppen med den saken. Jag berättade på Bladet att jag spelade på bland annat Laroy och att jag tyckte att det var jävligt kul och hade inga planer på att sluta. Gerdin tyckte inte att det var en lysande lösning, men gav ändå sitt okej.

– Jag borde kanske ha lagt spelande åt sidan tidigare, med tanke på att jag gjorde karriär på Bladet.

Du menar att spelandet kunde stå i vägen för din karriär?
– Du ska i möjligaste mån stå så fri du kan, men folk kommer alltid att hitta saker hos dig som visar att du är jävig. Och visst, jag skulle kanske ha fimpat spelandet tidigare. Men jag drömmer fortfarande att få stå där klockan tre på natten och spela samma gamla skivor. Det var min hobby, och den var otroligt jävla rolig.

Skulle du nu tillåta att någon av dina egna nöjesreportrar att göra samma sak?
– Ha, ha. Om jag var på en stor nöjesorganisation och de ärligt informerade mig så skulle jag göra det. Så länge personen är öppen går det att styra bort han eller henne från vissa jobb.

– Men det skulle inte funka på Metro. Som nöjesreporter måste du bevaka allt.

Hur ser du på arvet från din företrädare, Sakari Pitkänen som skruvat på varje detalj?
– Vi har faktiskt aldrig jobbat med tillsammans, men han har varit väldigt bra och låtit mig sköta saker och ting själv. Det är inte säkert att han gillat allt, det tog i alla fall tre månader innan han hörde av sig med första positiva omdömet.  

– Samtidigt ska man komma ihåg att Metro är ett koncept, och jag får ju inte göra en kvällstidning även om jag fick idén. Jag tror för övrigt att det inte skulle gå att räkna hem ekonomiskt.

Är du nöjd med riksbilagan, den kostar trots allt en hel del att distribuera?
– Ju längre bort du kommer, desto dyrare blir det att trycka och distribuera. Men nu har vi en upplaga som är dubbelt så stor som DN, och det ligger ett värde i det. Det går inte bara att göra saker som du kortsiktigt tjänar mest pengar på. Vi vill vara en rikstidning, särskilt när Svenskan och DN dragit sig tillbaka och lägger allt krut på storstäderna.

Men går det att göra en tidning som både ska fungera i Umeå samtidigt som den ska ha fokus på nöjeslivet i Stockholm?
– Det är inga problem. Nöjesbilagan kommer bara i Stockholm, med material till tidningen i Göteborg och Malmö.

Vilket är ditt största problem just nu?
– Det finns inget enskilt. Som chefredaktör måste du hela tiden täta småläckor och samtidigt försöka hålla kursen på däck.   Mitt största problem har varit att bestämma fokus, vad jag ska lägga kraften.

Vad kännetecknar dig som chef?
  –      Ingen aning. Jag uppfattar mig själv som otroligt mjuk.

"Jag festar till house"

Ålder:   37
Familj: Sambon Sofi
Lön: 90 000
Sportögonblick jag minns: Michael Schumacher, Hungaroring 1998.
Musik jag spelar: Noddar till hiphop, festar till house och grinar till klassiskt.
Film som sett flest gånger: Die Hard, 2 gånger.
Bok som förändrade livet: Jämnt skägg. Arne Häggqvists ”Största cocktailboken” eller ”How we know what isn't so” av Thomas Gilovich.
Konsumtion jag ångrar: En lila kråsskjorta, genomskinlig som ett myggnät.
Nyhetsrubben jag vill sätta: Här säger Victoria ”Ja”.
Människa jag vill möta: Farfar, för att säga förlåt.
Gör jag aldrig igen: Kammar över flinten.
Gör mig lycklig: Bra dag på jobbet.