Jan Guillou. Foto: Resumé
I oktober slog Expressens nyhet om att Jan Guillou haft kontakter med KGB åren 1967-1972 ned som en bomb i mediesverige. Expressen hade fått ut Säpo-dokument som visade att Jan Guillou lät sig värvas som hemlig agent åt den ryska säkerhetstjänsten, KGB.
Vid avslöjandet förklarade Jan Guillou att han bland annat skrivit en politisk artikel om socialdemokraternas inställning till Vietnam. I senare intervjuer har framförallt pekat på harmlösa rapporter kring Centerns Ungdomsförbund och Nordiska Rådet.
Då Resume.se frågar Jan Guillou om hans dokumentationsvanor förklarar han att han har ett sex meter stort arkiv där han förvarar allt han skriver samt annat material som kan vara av intresse.
– Jag sparar inte allt, men jag sparar allt jag själv skriver, säger Jan Guillou.
Detta är en sanning med modifikation. Då Resume.se frågar om vi kan få läsa hans KGB-material hävdar han att han har bränt upp det:
– Inför IB-avslöjandet blev KBG-frågan plötsligt oerhört besvärlig och då vara det bara att bränna KGB-dokumenten, säger Jan Guillou.
Vad han menar är att om det i samband med IB-avslöjandet genomfördes husrannsakan av Säpo och KGB-materialet kom fram skulle konsekvenserna riskera att bli ödesdigra. Om fallet inte blev ett tryckfrihetsmål utan att spionerimål, vilket sedermera blev fallet, hade KGB-dokumenten kunnat leda till kännbara fängelsestraff
–Det fanns en stor och uppenbar risk att KGB-materialet skulle kontaminera IB-avslöjandet, säger Jan Guillou.
Vad stod i rapporterna?
– Meningen med övningarna var att de skulle vara lagliga. Och det förstår vem som helst att det är en omöjlighet för mig att samla hemliga uppgifter om Centerns Ungdomsförbund eller Nordiska Rådet, säger Jan Guillou.
Enligt Jan Guillou var han vid tiden det begav sig en oerfaren journalist. Hade KGB-kontakten uppstått tio år senare i livet hade han valt mellan två alternativ: att inte gå in i ett sådant samröre, alternativt gå till Säpo och säga att han fått en ”KGB-fisk” på kroken.
Fem års Wallraff-liknande arbete är lång tid. Betydligt längre tid än Günter Wallraff behövde för sitt reportage kring gästarbetare i Tyskland. Var detta förankrat hos redaktionsledningen på FIB/Kulturfront?
– Nej, då jag inte tyckte storyn var tillräckligt bra tog jag inte upp detta med redaktionschefen Edgar Antonsson.
Hur kan det komma sig att det tar fem år att komma fram till detta. En erkänt duktig journalist, vilket du är, känner väl snabbt om en story håller eller ej?
– Jo, men kontakterna ändrade karaktär. Efter tre år försvann den höga KGB-officer som jag haft mina kontakter med och ersattes av en yngre och mer oerfaren. Då kändes det mindre intressant.
Om arbetet inte var förankrat hos redaktionsledningen. Hur kunde du då hålla på i fem år. Skedde det på fritiden?
– Under mina fem första år som reporter uträttade jag inte så mycket.
Vadå, du och Arne Lemberg lyckades ju köpa en k-pist på Plattan och stoltsera med detta i tidningen, vilket fick stor uppmärksamhet?
– Jo. Och det stämmer att Edgar Antonsson tyckte att jag var en talang, men jag vet inte hur han kunde se detta.
När ni kom med IB-avslöjande bemötte dåvarande statsminister Olof Palme detta med att ni förläst er på indianböcker och dåliga agentromaner. Hur kommer det sig att du använder liknande dramaturgi i KGB-frågan?
– Det är klart att jag och Peter Bratt inte gillade att bli avfärdade som idioter. Jag hade inte läst en enda agentroman då och jag vet inte ens om det fanns sådana 1973. Men jag förstår inte riktigt vad du menar, säger Jan Guillou.
Jag menar att du har hävdat att du ville få inblick i en spännande värld, att du var ung och naiv? Så på ett sätt hade ju Palme rätt i så fall?
– Visst har jag sagt sådana svar, men det gäller att komma ihåg att Expressen endast tagit med tio procent av mina svar.
Så hur ser du på egentligen på KGB-projektet?
– Jag inledde ett projekt över min kapacitet. Det är naivt att tro att man ska kunna penetrera KGB, säger Jan Guillou.
Enligt Jan Guillou var CIA-avslöjandet av helt annat stoff än hans KGB-affärer.
– Det var av samma karaktär, men mer avancerat med utpressning med mera. Men det var ju tio år senare och då var jag en helt annan person, säger Jan Guillou.
Jan Guillou har insett att KGB-historien borde haft mer utrymme än vad den hade i hans självbiografi Ordets makt och vanmakt. Men vad han ska lägga till är oklart, enligt honom själv.
– Efter alla korsförhör finns inte så mycket att lägga till, säger Jan Guillou.
Om det någon gång blir verklighet att KGB-arkiven öppnas, vilket förefaller osannolikt i detta skede, vad hittar man där då?
– Troligen ett antal mötesrapporter, analys och bedömning av mig som person beträffande min pålitlighet och mina framtidsutsikter i samröret med KGB med mera.
I en artikel i Aftonbladet den 25 oktober framgår att den före detta FIB-medarbeten Sven Neander i samband med arbetsluncher på Tennstopet fått vetskap om att Jan Guillou skulle träffa ”en filur vid den ryska ambassaden”.
Enligt Edgar Antonsson, dåvarande redaktionschef på FiB/Aktuellt avslöjade aldrig Jan Guillou sina KGB-kontakter för honom. Då gäller det att komma ihåg att Edgar Antonsson var den som verkligen tog Jan Guillou under sina vingar.
– Vi arbetade ihop och var kompisar herrans massa år, men vi talade aldrig om detta. Och ifall Jan Guillou ens försvann tre timmar var han på rymmen, säger Edgar Antonsson.
Hur kommer det sig att du inte kände till det när Sven Neander säger sig ha fått information. Var du aldrig med på Tennstopet-luncherna?
– Jag var inte med vid luncherna. Det var en tidning med 250 000 läsare per vecka så det fanns mycket att göra, säger Edgar Antonsson.
Hur vanligt var det att reportrar kunde köra sitt eget race?
– Det gick inte att få in något i tidningen som jag inte hade läst.