Exklusivt för Resume.se berättar fotografen Jon-Are Berg-Jacobsen om sin bild på Anders Behring Breivik som spritts världen över. Foto: Jon-Are Berg-Jacobsen/Aftenposten.
Jon-Are Berg-Jacobsen. Foto:Olav Olsen/Aftenposten.
Jon-Are Berg-Jacobsen, 36, är knuten till norska Aftenposten. I fredags när bomben briserade i regeringskvarteret i Oslo var han på plats med kameran tio minuter efter smällen för att för tidningens räkning dokumentera händelserna och förödelsen.
Det är dock Jon-Are Berg-Jacobsens bild på Anders Behring Breivik som blivit mest uppmärksammad. Det är en av de absolut mest spridda bilderna på den 32-årige massmördaren då han sitter i fångtransportbilen på väg ifrån häktningsförhandlingarna, i måndags.
För Resume.se berättar Jon-Are Berg-Jacobsen exklusivt historien bakom bilden. Han och en rad andra fotografer från Aftenposten, skickades till tingsrätten i Oslo för att, liksom fotografer från världens alla hörn, försöka fånga Anders Behring Breivik på bild.
– Det var folk runt hela byggnaden, men han dök inte upp, och till slut bestämde jag mig för att åka tillbaka till tidningen för att istället åka ut på andra jobb. På vägen tillbaka ringde jag fotochefen som frågade om jag trots allt kunde kolla en gång till och se om det fanns några andra möjligheter att få syn på transporten.
Jon-Are Berg-Jacobsen kom då att tänka på en väg ut ur det stora parkeringshuset som ligger i anslutning till rätten.
– Till slut kom jag fram till en plats där det stod några andra fotografer från andra norska tidningar och några andra fotografer jag inte kände igen, kanske från utlandet, samt flera poliser. Det visade sig att jag hittade rätt.
Jon-Are Berg-Jacobsen hade kort förberedelsetid. Han chansade och ställde in sina båda kameror – stillbildskameran och videokameran – på det första av två bepansrade fordon som dök upp. Han höll stillbildskameran i den ena handen och videokameran i den andra.
Resultatet: En skarp bild på en till synes leende Anders Behring Breivik.
Hur kändes det att ta den här bilden på massmördaren?
– Jag gjorde mitt jobb. Jag tänkte som en pressfotograf bör göra i en sådan situation. Det blir högre puls, men det hade nog varit mer om jag hade varit yngre och mer oerfaren. Jag har varit med så pass länge, sådant avtar med åren.
Är du nöjd med resultatet?
– Jag gjorde som sagt mitt jobb. Men jag kan inte känna mig nöjd, det är inte så att jag går runt och känner mig uppåt. Jag har ju tagit en bild av en av de värsta massmördarna.
Vad säger du om hans ansiktsuttryck på bilden?
– Det har talats om djävulens ansikte och liknande. Men personligen tycker jag att han hade ett stelt, påklistrat leende. Det ser ut som en väldigt osäker person som inser att han har förlorat.
Efter att Jon-Are Berg-Jacobsen tagit bilden var han mycket snabb tillbaka till redaktionen. Det är en av de främsta förklaringarna till att just hans bild har blivit så spridd världen över. Bilden lades raskt ut till Scanpix och har sedan dess hamnat hos en rad andra bildbyråer. Några av de andra fotograferna på plats just då och där fick också bilder, men det är inte många som figurerat så mycket som Jon-Are Berg-Jacobsens bild.
– Det har varit intressant att följa bildens spridning i tidningar världen över. Men det har också blivit något av ett upphovsrättsligt problem. Efter att vi skickade bilden till Scanpix Utland har bilden hamnat hos andra bildbyråer som har fått byline för bilden, som AP, Getty Images och Reuters. Det har aldrig varit deras bild.
Efter de röriga turerna med alla de olika bildbyåerna har nu Aftenposten valt att distribuera bilden gratis. På frågan om intäkter säger Jon-Are Berg-Jacobsen att han knappast får med för den här bilden än någon annan, eftersom den gått ut via Scanpix.
Har du anhöriga eller vänner som fallit offer för terrordåden?
– Nej, det har jag inte.
Hur känner du efter att ha fångat Anders Behring Breivik på bild. Är det psykiskt jobbigt och något du känner att du behöver hjälp med att hantera?
– Vi på Aftenposten har fått möjlighet att prata med en psykolog man jag har inte känt något sådant behov än. Men det kan mycket väl komma senare.