Björn Vingård. Foto: Andreas Elgstrand
Efter 42 år som anställd på Bonniers har Björn Vingård ett och annat att berätta. Flera gånger har han fått förfrågan om att skriva sina memoarer men inte riktigt gillat tanken.
– Det har helt enkelt känts för självupptaget, säger Björn Vingård. Men det ska erkännas, visst har jag drömt om att skriva en bok. En bok är ju trots allt en bok och lite finare än en tidningsartikel. Men jag fick inte till det. I fyrtio år funderade jag.
Men ett möte med Piratförlagets Ann-Marie Skarp förra sommaren var det som fick Björn att till slut ta fram pennan, eller snarare kanske sätta sig framför datorn, och göra slag i saken.
– Jag pratade en del med Jan Guillou om hur jag skulle gå tillväga och hans enkla råd löd, ”det är många som tänker, men riktiga författare skriver. Så skriv”. Sedan pratade jag också en del med Åsa Larsson, som jag tycker är en eminent deckarförfattare och hon gav mig rådet att inte skriva i jag-form utan istället använda mig av en fiktiv huvudkaraktär. Det var förlösande och så föddes Astolf Erixon.
Drömfabriken är en bokens Mad Men som utspelar sig på Expressen och i Bonniers veckotidningsmiljö i framför allt 60-talets Stockholm. Här röks det, klänningarna är lika vippiga som i Mad Men och coctaildrinkarna serveras i långa banor från lunch och framåt. Det är ett spännande årtionde med glamour, hippierörelse, studentrevolter men framförallt ett årtionde med mycket entusiasm och framtidstro.
– Jag skulle nog vilja säga att detta är ett av de viktigaste årtiondena i historien. För första gången fanns det en stor ungdomsgeneration som fått utbildning och självförtroende. Det var revolutionerande. Vi kände en styrka och bars av en känsla om att vi ville vara med och ta hand om livet, berättar Björn.
– Detta var i allra högsta grad en klassresa för en hel generation och jag är otroligt glad att jag fick vara med om och uppleva detta.
Bokens huvudkaraktär, Astolf Erixson, gör sitt första besök i USA och såg fram mot det ögonblick när han checkat in och för första gången skulle få ge sig ut på Manhattan.
”Han hade sedan länge bestämt sig för vad han skulle göra då. Han skulle gå in på närmaste drugstore och beställa en hamburgare. Han hade aldrig ätit det, men naturligtvis både läst om det och sett folk på film äta hamburgare. Det verkade så – amerikanskt. –Hello, repeterade Astolf för sig själv. I would like to have a hamburger”.
Senare träffar Astolf fotografkollegan Hasse Persson vid triumfbågen på Washington Square. ”Hemma i Sverige hade det varit stora demonstrationer mot Vietnamkriget under våren och i slutet av maj hade studenterna till och mer ockuperat sitt eget kårhus. Den nya ministern Olof Palme hade varit där och faktiskt lyckats tala dem till rätta. –Men det som händer här är något helt annat, sa Hasse. Här är det på riktigt. Här håller något nytt på att kicka igång, titta själv! Efter det här tror jag aldrig att vi kan gå tillbaka till det gamla igen”.
Det här var också en tid som var nydanande för journalistisken. Satsningen på Expressen började ge utdelning och ”damtidningarnas” stick- och virkfokus förändras och tidningar som bla Damernas Värld , där Björn Vingård hann vara chefredaktör tre gånger, ändrade karaktär. Den etablerade bildtidningen Se, kunde skönja sitt slut, kanske utkonkurrerad av Expressen som var snabbare och kom ut varje dag. Att få ett mittuppslag i Expressen var den våta drömmen.
Var det bättre förr?
– Både ja och nej. Visst kan jag bli både nostalgisk och sentimental när jag tänker tillbaka på den här tiden. Den var så otrligt rolig och nydanande. Men visst finns det saker som är bättre idag. Journalistiken har utvecklats. Det finns nya snabba kanaler som twitter. Det har gjort underverk. Se bara på utvecklingen i Nordafrika. Utan vår tids anda och teknik hade det sett helt annorlunda ut.
Det här är din debutroman. På något sätt ligger en andra roman i luften. Stämmer det?
– Ja, jag skriver just nu för fullt och det kommer en andra roman. Men inte en fortsättning.
Det är Björn Vingård noga med att understryka.
Och när du ger ut din andra roman kan du också kalla dig författare?
– Ja, så lär det vara. Men jag säger nog gärna redan nu författare. Det låter bra.
Tack, Björn Vingård för intervjun. Finns det någon fråga som jag inte har ställt men som Astolf Erixon skulle ställt om han hade intervjuat dig?
Efter ett tags funderande svarar Björn Vingård:
– Ja. Han skulle nog fråga om allt det som står i boken verkligen är sant och inte bara skrönor. Och på den frågan svarar Björn:
-Ja!