Peter Örn är en fantastisk politiker, hyllad partisekreterare i folkpartiet och två gånger tillfrågad om han ville bli partiordförande. Först efter Bengt Westerberg, sedan efter Maria Leissner.
I stället valde han att bli direktör. Först på Röda korset, sedan Riksteatern. Inget blev någon större succé, den snälle Örn fick rykte om sig att vara konflikträdd och konsultberoende.
När socialdemokraterna tvingade bort Joachim Berner från chefsjobbet på radion blev Peter Örn en nödlösning. Styrelseordförande Ove Joanson framställde honom som en räddare i nöden och har sedan dess, alltmer lamt, försvarat sitt val.
Örns svaghet var att han inte kunde det komplicerade företaget Sveriges Radio. Han hamnade i händerna på de gamla rådgivarna Kerstin Brunnberg och framför allt Jan Engdahl.
Det första misstaget var att skrota den tidigare ledningens p4-utredning och tillsätta den gigantiska SR2010, ledd av Jan Engdahl. Den byråkratiska processen pågick i nästan tre år, under tiden havererade DAB och politikerna retade sig på SR:s självgodhet.
Nästa stora misstag var att öka antalet chefer och tillsätta en ny ledning efter den modell som Eva Hamilton nu skrotat på SVT. Under tiden satsade SR på webb med ”överskottmedel” ur företagsreserven.
I höstas befann sig Peter Örn i läget att ha: missnöjd personal, osäkra chefer, slut på pengar och med ett urvattnat förtroende hos ägarna i staten.
Det är en plågad vd som går. Han ville väl, men kunde inte. Varför fick han inte mer hjälp av styrelsen – att gå i tid eller reda ut eländet?