Någonstans mellan digitaliseringens genombrott och analytikernas ankomst blev det motorstopp i reklamfilmen. När samhället gått mot större engagemang fortsätter reklamen sitt ingenting-har-hänt-liv, eller värre, återgår till lyckorusreklam à la ”Mad men”. I de här rollerna är vi nämligen konflikträdda. Såväl på köparsidan som på ängsliga byråer. Konflikträdslan härrör från brist på insikt i klassisk dramaturgi. Man glömmer att det är friktion som alstrar energi. Med friktionskoefficienten noll glider allt som på vaselinräls. Ingen blir upprörd, alla är ganska nöjda för det är ganska trevligt.
Reklamfilmen går mot att återigen vara en lagomljummen, vällingvänligt välundersökt myspys-smet. Allt medan Hollywood och kollegerna inom dataspelsvärlden vässar värjorna och dagligen duellerar med nya, innovativa stötar och stick. Vad är det som gör dem attraktiva, vad får oss och våra barn att tillbringa timmar framför ”Desperate housewifes” och ”Assassin’s creed”? Egentligen inget nytt under solen. De berättar samma story om och om igen. Hjälte, offer och skurk, konflikt, upptrappning av konflikt, crescendo och avslut. I sin utmärkta bok: ”Den mentala orgasmen” uttrycker Per Robert Öhlin det så här: ”Vad vet man i Hollywood som man inte vet i reklamens värld? Har det med kvalitet att göra [att du kan tillbringa 2 timmar framför en film men knappt står ut 30 sekunder av en reklamfilm]? Inte så mycket som du tror. Drömfabriken serverar dig ofta triviala historier som du har sett flera gånger förut, ändå ser du dem till slutet. Svaret är konflikt. Du vill ju se upplösningen.”
Det var inte mycket till konflikter som bjöds i denna omgång. Segraren Rädda Barnen behöver ingen konflikt i berättandet för verkligheten är tillräckligt hjärtskärande. Men de presenterar den ändå i ett dramaturgiskt format som får oss att svälja två gånger. Därutöver utspelade sig den största konflikten i den här omgången av Månadens film mellan en man och en kvinna som käbblade om vem som skulle boka resan och få bonuspoängen. Även flygbolagen håller sig till vaselinbestruken trygghetsräls. Det är synd, för ingenting kan förflytta känslor, och därmed varor och tjänster, som den rörliga bilden. Hollywood har rätt: konflikter är av godo. De är dessutom accepterade. Att rättframt möta en konflikt betraktas som normalt i dag medan konflikträdslan är något som man går i terapi för. Någon som vågar säga emot? Mejla mig genast på björn.rietz@eyeswideopen.se!
Björn Rietz
Se resultatet av Månadens Film här