Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag03.04.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

#Baramänniska

”Det finns en gräns för hur långt man kan pressa en människa”

Publicerad: 19 Maj 2014, 11:37

Jan hade familj, en pr-byrå som växte och ett stort nätverk. Han är 45 när han tar sitt liv. Åtta år senare ger barndomsvännen och pr-konsulten Björn Mogensen sin bild av händelsen. – Han var en person som inte visade några svagheter, säger Björn Mogensen.


Ämnen i artikeln:

#baramänniska

En vårdag i april 2005 får Björn Mogensen veta något som han fortfarande har svårt att greppa. Janne, hans vän sedan gymnasietiden hade tagit sitt liv. Dagen innan hade Janne berättat för Björn Mogensen att han skulle installera en bergvärmepump i Brommavillans källare, på samma plats skjuter han sig själv med ett gevär. 45 år gammal lämnade han en fru och två barn. Björn Mogensen skulle precis in i ett möte, men beskedet förlamade honom.

– Alla som tar livet av sig är djupt deprimerade, så även Jan. Vad hans depression berodde vet jag inte riktigt. Han kanske inte hade den ventil för svåra och jobbiga känslor som alla så väl behöver när livet blir tungt. Han berättade aldrig att han mådde dåligt – för mig mådde han aldrig dåligt. Inte han. Vi hade sämre kontakt sista halvåret, han hade ju precis fått en dotter, samtidigt hade han byggt upp sin egen pr-byrå med 5–6 anställda och hamnade i ekorrhjulet. Det blev tungt för honom, men han uttryckte det aldrig för mig. Ingen begrep hur dåligt han mådde, säger Björn Mogensen.

Björn Mogensen och Janne lär känna varandra i Stockholms södra förorter under gymnasietiden. Att de båda kommer in på kommunikationsbanan och blir pr-byråledare är långt ifrån någon självklarhet. Men Janne är omåttligt social och har lätt att ta sig framåt. De jobbar tillsammans på Televerkets marknadsavdelning i mitten av 1980-talet och kombinerar ansvaret med hårt festande. Under nittiotalet jobbar Jan som frilansande konsult, mestadels utomlands, medan Björn Mogensen startar pr-byrån Infokraft som sedan ska köpas upp och bli svenska Edelman. De gifter sig, är best men på varandras bröllop, men pratar sällan om känslor. Med tiden börjar Janne anställa och skapar en byrå inriktad på public affairs och investor relations.

Några månader innan Janne väljer att ta sitt liv äter han och Björn Mogensen middag på Sturehof tillsammans. Kvällen är förevigad på en bild tagen av Björn Mogensen.

När fotografen tittar på bilden i efterhand är det inte den levnadsglade Janne som han mindes honom utan en mer tyngd person.

– Han var en person som inte visade några svagheter. Han kunde vara deppig om en flickvän hade gjort slut, det kanske tog någon dag. Sedan hade han skakat av sig det och fortsatte livet som vanligt igen. När han ringde mig dagen innan och pratade om bergvärme kunde jag aldrig veta vad som rörde sig i hans huvud.

Tiden efter den där dagen i april blev hektisk för Björn Mogensen. Begravningen i en fullsatt Hedvig Eleonora kyrka följdes av dagliga telefonsamtal från Jannes vidsträckta nätverk som alla ville dela med sig av sina upplevelser kring honom. På det administrativa planet fick Björn Mogensen hitta en köpare till pr-byrån tillsammans med den avlidnes svärfar, en process som han beskriver som en terapi.

– Jan finns fortfarande med mig och jag har ett porträtt av honom hemma. Det första halvåret tyckte jag alltid att jag såg honom på staden. Vi brukade ringa varandra och småprata på väg till jobbet varje morgon. Efter att han hade dött var det många gånger jag kom på mig själv att ta upp mobilen för att ringa det där samtalet.

Sökte han hjälp?
– Inte tillräckligt. I efterhand har jag fått veta att han tyvärr valde att gå till sin husläkare som inte hade kompetens nog att se igenom honom trots att han hade haft andra patienter motsvarande Jan som också tagit livet av sig. Han borde ha skickats vidare till specialister inom psykiatrin. Han fick rådet att han borde släcka ner sin verksamhet och göra någonting helt annat, så dåligt som han mådde. Det skulle Jan ha sett som ett stort nederlag. Det förstår jag, jag skulle uppfatta det som ett misslyckande och han skulle se det som en ännu större förlust.

– Jag kan räkna upp tio personer som jag skulle tro vore mer benägna att göra det som Jan gjorde. Men han slöt sig själv, det fanns rum i honom som varken jag eller någon annan kände till. Han lämnade ingenting skrivet efter sig. När han försvann var det inledningsvis många som var besvikna på honom. "Vi skulle bli gamla ihop", reagerade många vänner. Men det är ingen som vet vad som rörde sig uppe i hans huvud.

Var han prestigefull?
– Nej, jag skulle inte använda det ordet. Han ville gärna visa att han inte misslyckades.

Finns det något i ert yrke som gör det extra svårt att visa svaghet?
– Jag skrev ett mejl till hans exfru inför den här intervjun. Hon gjorde en liknelse med elitidrottare. De tränar mycket och många får problem med musklerna efter karriären. I vårt jobb använder vi vår känslighet och kreativitet. Man tänker mycket och använder hjärnan och en känslighet på ett sätt att det kan tära samtidigt som man har ett starkt kommersiellt tryck på sig att producera. Jag har sätt många som dricker för mycket, men Jan hade inte den sidan.

Tror du att man pratar mindre om svagheter i er bransch än i andra branscher?
– Ja det tror jag. När du träffar någon kollega hör man alltid hur bra det går, medan det viskas bakom ryggen att de snart går av på gärsgården. Det är någonting man kan vara irriterad över, samtidigt är det ett beteende som man lätt hänfaller till, säger Björn Mogensen och tar en paus.

– Och jag har träffat konsulter som var pr-stjärnor för 10–15 år sedan. De har ingen aning om vad de ska göra nu och man vill inte hamna i det facket.

Varför kan man inte säga att det går dåligt?
– Då blir man placerad i facket med förlorare och blir rädd att ingen kommar att jobba med en. Det är få byråer som får spontana uppringningar. Mindre byråer bygger på att de har ett bra nätverk. De lever på att de känner folk som kan ge dem tjänster. Större byråer får mycket gratis även om de naturligtvis också tar större risker. Att det går dåligt är inget försäljningsargument.

Finns det en tydlig uppdelning mellan vinnare och förlorare?
– Ja, det finns större och små byråer som alltid kämpar. När kunderna pratar med varandra har de hellre en välkänd och framgångsrik byrå som de kan visa upp.

Har det som hände Jan gjort att du känner ett större behov av att fråga dina medmänniskor och medarbetare hur de mår?
– Jag har blivit mycket mera lyhörd och vet i dag att det finns en gräns för hur långt man kan pressa en människa. Jag gick själv igenom en skilsmässa som fortfarande påverkar mig och gav mig insikt. Det tog ett år där jag slogs på alla fronter tills jag till slut insåg att det inte gick längre, då lämnade jag min byrå.

Tror du att Jan hade jobbat kvar i branschen om han hade levt i dag?
– Nej, jag tror att verkligheten hade kommit i kapp honom och att han hade gjort något helt annat. Även om det gick bra så hade han nog försökt göra allt för att hitta en mer angenäm tillvaro. Han ville utveckla sitt skrivande, som han var skicklig på. Hade han bara kunnat försörja sig så hade han bytt, för det är tufft.

– Det jag har lärt mig är att de flesta går igenom svåra saker under sina liv och att det då behövs både en förmåga för omgivningen att förstå detta och för den enskilde att våga sträcka ut en hand och be om stöd. Detta är lätt att säga men svårare att verkligen göra. Jag tror att branschkulturen ofta kan göra detta svårare än vad det behöver vara.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Ämnen i artikeln:

#baramänniska

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.