Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag03.04.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

#Baramänniska

”Ett problem är att cheferna på byråerna sällan har chefs- eller HR-utbildning”

Publicerad: 19 Maj 2014, 11:30

Nina Åkestam kom till Garbergs som en överambitiös, osäker student från Handels. Att jobba mycket blev en tävling som slutade med krasch. Nu vill hon att byråcheferna skapar en kultur där medarbetarna vågar säga nej.


Ämnen i artikeln:

#baramänniska

Psykologen ställer henne sina standardfrågor: om hon har ångest, sömnproblem och självmordstankar. Nina Åkestam svarar ja på allt, utan att ens tycka att det är något konstigt. Det har blivit hennes vardag. Nina Åkestam är 25 år, har varit i reklambranschen i tre och ett halvt år och sitter i Garbergs ledningsgrupp. Psykologen konstaterar att hon lider av utmattningsdepression och mår så dåligt att hon inte är mottaglig för terapi.

– Jag kände inte varningssignalerna då, men inser i dag att hjärnan hade slagit knut på sig själv. Jag fungerade inte utanför jobbet under flera månader, innan jag gick in i väggen totalt. Jag hade flyttat hem till mina föräldrar, hade problem att få på mig kläderna och kunde inte laga mat. Jag ville inte träffa någon. Vänner, familj och pojkvän var bara irritationsmoment under den här tiden, säger Nina Åkestam.

Varför tror du att du jobbade så mycket så här i efterhand?
– Det var coolt att jobba mycket. Jag har alltid varit en person som jämför mig med andra och min arbetsförmåga blev ett tävlingsmoment. Det kändes alltid bra att vara sist kvar. Och så var jag livrädd för att göra fel. Jag har gått i en hel del i terapi för att reda ut det där, och insett att allt bottnar i en stor otrygghet. Reklambranschen blev den plattform där jag kunde få slippa undan otryggheten genom att prestera, säger Nina Åkestam.

Hon hade kommit från Handels med ett stort självförtroende och ideal om att den reklam hon gjorde skulle förändra. Garbergs var en arbetsplats där de anställda ofta jobbade över. Nina Åkestams jobb som copywriter blev hennes liv. Hon umgicks uteslutade med folk från branschen och jobbets betydelse steg med bekräftelsen. Om hon var en person som alltid hade varit osäker och känt sig vilsen bland kostymerna på Handels kände hon för första gången att hon blev en del av ett sammanhang, men trots självförtroendet kunde hon inte säga nej.

– Jag hade ingen aning om vad som förväntades av mig. I dag hade jag frågat mer. När min chef frågade "Kan du göra det här?" tog jag det som ett påstående. Jag trodde att jag inte kunde säga nej. Jag kom från skolan, där att säga nej aldrig var ett alternativ, och tänkte inte på att det här var ett annat sammanhang. Hur arbetslivet fungerar tog väldigt lite plats i undervisningen under min studietid. Det är som tur är lite bättre i dag.

Sade någon till dig?
– Nej, ingen faktiskt. Fast det kanske jag har förträngt. Jag minns knappt någonting månaderna före och efter att jag gick in i väggen. Det var många som undrade hur jag hann med allting, då blev jag mallig och trodde bara att det var någonting positivt. Jag var omogen inför arbetslivet och den jag var som person. Min inställning var att jag inte hade några vänner om jag inte jobbade.

Jobbet blev Nina Åkestams liv, men till slut tog det stopp. I januari 2010 är hennes känslor så avstängda att hon inte kan ta beslut på jobbet längre. Hon berättar för Garbergs vd Joakim Landin och blir ett fall för företagshälsovården där hon får sin diagnos.

– Jag började gå i KBT-terapi för att ta itu med grundproblemen, och till slut fattade jag att jag inte kunde fortsätta mitt liv i samma tempo som jag hade gjort. Det var i den här vevan som jag bestämde mig för att flytta till New York. Jag kände att jag inte kunde fortsätta i den svenska reklambranschen – det var för stor risk att jag skulle falla tillbaka då eftersom jag inte hade någon annan identitet.

Såg du det som ett misslyckande?
– Ja, det faktum att jag inte hade kontroll över situationen såg jag som ett nederlag, men beslutet att flytta kändes mer konstruktivt.

Nina Åkestam jobbade kvar ett halvår på Garbergs och var med om att vinna prestigepitchen för NK. Hon hade stegvis hittat tillbaka till glädjen. I dag är hon kritisk till hur reklam­byråerna är organiserade:

– Enligt min åsikt är det alldeles för mycket fokus på individen när det kommer till psykisk ohälsa. Jag är inte den enda i reklambranschen som har gått in i väggen och jag har många vänner som har varit med om samma sak. Problemet är inte bara personerna, det är också den miljö som individer går in i väggen i. En miljö med öppna kontorslandskap, en luddig organisation med otydligt ansvar. Det här är minst lika viktigt att ta tag i, säger Nina Åkestam och fortsätter:

– Ett annat problem är att cheferna på reklambyråerna sällan har chefs- eller HR-utbildning. De är ofta skickliga kreatörer eller projektledare som får chefsrollen eftersom de är erfarna och har bra relation till kunderna. I en bransch som drar till sig individer med ett enormt bekräftelsebehov blir det en oundviklig krasch när så mycket av personalarbetet sker ad hoc.

Hur har du förändrats av händelsen?
– Det viktigaste för mig var att inte styras av reptilhjärnan. Innan hade jag försökt göra allt för att undvika negativa känslor. Att säga nej är en negativ känsla, man gör ju folk besvikna. Jag hade inga redskap för att hantera känslorna. Förändringen kom när jag började tänka mer på vad jag ville göra med mitt liv på lång sikt. Att jag förändrades handlar inte bara om utbrändheten eller terapin. Det är en lång process som handlar om att hitta ett förhållningssätt där jag förstår varför jag gör saker och inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Innan hade jag inget perspektiv. Min filosofi var att saker bara blev och att när jag tvekade ta den svåraste vägen.

Vad skulle du göra för förändringar som byråledare för att undvika att överambitiösa kreatörer bränner ut sig?
– Jag skulle sätta tydliga riktlinjer för fördelningen av ansvaret för att få nya medarbetare att förstå att de kan säga nej. Jag skulle aldrig sätta kreatörer och produktionsledare bredvid varandra eftersom deras arbetsprocesser inte går ihop. Ett öppet kontorslandskap skulle förbjudas. Jag skulle införa en sorts planhushållning för tid och energi där man inte har några möten på måndagar och aldrig jobbar efter klockan fem. Sitter medarbetare ofta kvar på kvällarna har antingen de själva eller ledningen gjort något fel. Det tror jag är framtiden för alla typer av företagsledning. Rekrytera rätt folk och se till att de inte bränner ut sig.

Varför tror du att vi jobbar så mycket i Sverige?
– Det är små företag där många tar ett stort personligt ansvar. Där organisationen ofta är oproffsig och där ingen riktigt vet vilken roll man har. En annan anledning är att svenskar fortfarande har ett lutheranskt drag, Vi smiter ogärna från våra arbetsuppgifter och trots att vi har bättre anställningstrygghet än de flesta länder är många rädda för att få sparken.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Ämnen i artikeln:

#baramänniska

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.