Efter 22 år på public service ska han lära sig skriva

186 centimeter. Tonåringen Johar Bendjelloul var lång. Och han användes därefter.

I basketlaget skolades han som truppens pålitliga drake, den som gruffade under korgen och vars huvuduppgift var att plocka returer. Längden var hans egenskap. Punkt. När så de andra i laget kom ikapp, växte om och ersatte honom under korgen stod han plötsligt kortväxt och villrådig. Han hade aldrig lärt sig att spela ute på planen som sina medspelare. Han kunde inte dribbla, inte skjuta. Karriären var över.

När han senare arbetade på SVT blev han på liknande sätt satt under korgen. "Johar Bendjelloul är en kulturjournalist!" var uppfattningen; man tyckte sig veta vem han var, vad han var bra på och var han hörde hemma. Kulturredaktionen var hans plats – de tunga politikerintervjuerna och samhällsdebatterna hörde andra förmågor till.

Liknelsen haltar något. Kulturredaktionen på SVT är på många sätt variationsrik och utvecklande, och kan knappast jämföras med att behöva avsluta basketkarriären. Men samtidigt, hade han aldrig tagit tag i saken och gett sig ut för att "dribbla" på andra arbetsplatser, hade hans plats i yrkeslivet troligen befästs ytterligare på SVT. Han kunde ha stannat i växten, precis som i basketlaget.

Johar Bendjelloul hoppar på kryckor utanför DN-skrapan, klädd i säckiga byxor och kängor, omgiven av januari månads kanske gråaste dag. Det är en annan sida av radioprofilen än den som syntes i fredagens "På Spåret" i SVT, där han lyckades med bedriften att i samma avsnitt ta Bagdad på tiopoängsnivån med ledtråden "stan som saft- och sylttillverkaren från Kumla var talesperson för" (Bob), och sedan förorsaka en nollpoängare genom att råka säga Avesta istället för Alvesta. Kostymklädd, pigg och fräsch.

Han rynkar på näsan åt blåsten, sätter pekfingret och tummen mot smalbenet och måttar ungefär en decimeter för att ge en bild av operationen som föregick kryckorna.

– Jag har gjort en bypass i benet. De tog en bit av venen och fäste den i artären, kopplade förbi flödet kan man säga. Jag har ett ovanligt syndrom som heter Poplitea Entrapement som innebär att man får kramp och att blodflödet stoppas. Det finns risk för blodpropp om man inte gör något. Jag opererades för samma sak när jag var 15, och allt har funkat bra sedan dess, men förra året fick jag tillbaka problemet.

Han drar en djup suck, är märkbart bekymrad.

– Nu har jag hela tiden en känsla av att foten är avsomnad, så det är lite läskigt att gå. Det är fortfarande omöjligt att säga hur det kommer att bli, men läkarna säger att den känsel som inte är tillbaka efter två år, den kommer inte tillbaka alls. Då får man lära sig att leva med det.

Han slår sig lite omständligt ner i en pinnstol på ett italienskt fik på andra sidan vägen och lägger upp foten i högläge för att minska svullnaden. Vilket är ungefär den arbetsposition han får ha nu när han börjar jobba hemifrån, efter två veckors sjukskrivning. Operationen har lagt lite av en skugga över starten på DN, dit han precis anslutit efter 17 år på SVT och 5 år på SR. Där ska han moderera event, programleda tidningshusets nya poddsatsningar – och skriva långa porträtt, trots att han aldrig tidigare varit skrivande reporter.

– Och när jag säger 'aldrig', så menar jag aldrig, understryker Johar Bendjelloul.

Aldrig?
– Jag tror att jag praktiserade på Laholms tidning i en vecka när jag gick på JMK, skrev något kåseri och någon enstaka artikel. Mer än så är det inte. Men det var också därför jag tackade ja till DN.

Rösten blev tidigt Johar Bendjellouls trogna vän. Han växte upp i en kultursläkt i den skånska kuststaden Ängelholm, med mamma Veronica Schildt Bendjelloul som är konstnär och översättare, pappa Hacène Bendjelloul som är läkare uppväxt i Algeriet samt barnskådespelaren och brodern Malik. Rösten var källa till såväl lek som framtida yrken, och han lärde sig att fylla den med innehåll via böckerna som mormor skickade från förlaget hon arbetade på och DN som alltid fanns där på morgnarna.

– Jag började läsa DN när jag var nio år gammal, vilket var absurt tidigt egentligen. I samband med OS i Sarajevo 1984 insåg jag att det fanns en koppling mellan det som skedde där och det som fanns i tidningen. Längre fram lyssnade jag på "Efter Tre" med Ulf Elfving i P3 och på gymnasiet gjorde jag närradio om musik. Jag tror att jag fantiserade om att jobba med radio redan då, men det blev en omväg i tv på 17 år.

I samma veva blev han reklamspeaker för kommersiell radio i Helsingborg, tillsammans med musikproducenten Jörgen Elofsson, som har skrivit hits för popband som Backstreet Boys och N'Sync.

– 'Det är TOKREA hela veckan pååå Eccoshoppen – mitt i centrala Helsingborg!', säger han nostalgiskt med sin djupaste och mest vibrerande basröst.

Han lutar sig skrattandes fram och rättar till den bortdomnande foten. Fiskar i minnet efter fler röstrelaterade meriter.

– I slutet av 90-talet spelade jag in en slags eurodisco med en kompis. Bland annat skickade vi in en låt till Schlagerfestivalen, men de hörde förstås aldrig av sig till amatörnissar som oss. Den hette "Dansa med mig" och vi sjöng den på tyska: 'tanz mit mir, tanz mit mir, heut´ nacht sind wir zusammen. Tanz mit mit, tanz mit mit, die Welt steht jetzt in Flammen'.

Med en fallenhet för "de färdigheter som mäts i skolan" och driven av en fascination för nya kunskaper fick Johar Bendjelloul praktik på SVT ringa 20 år gammal. Med åren har han förekommit i Aktuellt, Hjärnkontoret, och Kulturnyheterna. Han var medgrundare till litteraturprogrammet Babel och reporter för kulturprogrammet Kobra.

Kulturredaktionen var hans fasta plats i tio år. Han hade en rastlös själ från start och flyttade runt inom tv-huset. Men tids nog var dess väggar som bekant alltför snäva för den som inte ville fastna i hamsterhjulet.

– På slutet blev jag utlånad från kulturredaktionen till Gomorron Sverige. Jag hade gärna varit kvar där, men det fanns en bristande entusiasm kring min gestalt, till att jag skulle få vara kvar i morgonsoffan. Det fanns yrkesuppgifter jag inte kom på tal för, ungefär som i en högstadieklass – man fastnar i en roll som det är omöjlig att ta sig ur. Jag hade egentligen inte tänkt sluta, men då dök det upp ett jobb på P1 Morgon, och jag sökte det. Där fick jag göra de politikerutfrågningar som jag alltid tyckt mycket om. Det är klart att det var med lite vånda och möda jag lämnade SVT efter 17 år – men det var det bästa jag gjort i mitt yrkesliv. På SR kunde jag börja om, som ett oskrivet blad.

Den 13 maj 2014. Efter ungefär ett och ett halvt år på radioinstitutionen rasade livet samman helt. Brodern och dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul, som hade vunnit enorma internationella framgångar och tagit emot en Oscar för dokumentären "Searching for Sugarman", tog sitt liv.

Två saker var avgörande för att Johar Bendjelloul en månad senare kunde påbörja vägen tillbaka.

– När livet är kaotiskt är det viktigt att hålla sig sysselsatt i en fungerande vardag. Barnen kräver en, tar en i anspråk, är egoistiska på ett bra sätt. De bryr sig inte om huruvida jag orkar läsa sagan eller inte – sagan ska läsas. Det ger en känsla av liv, och det är viktigt i sådana sammanhang.

– I arbetet lyckades jag hitta en normalitet som verkligen behövdes då, och en annan identitet än den tragiska gestalten som förlorat sin bror. Stödet på SR var så gott som det kan vara. Klas Wolf-Watz som var min närmsta chef på P1 Morgon, nu publiceringschef, var helt fantastisk under de dagarna. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Han hade precis den lyssnande mänsklighet som jag behövde just då. Ett tålamod och en tydlig plan för hur jag skulle kunna återvända.

Vad bestod planen i?
– Direktsändning är ett sårbart läge, och en speciell situation att återvända till. Jag var orolig för att ha förlorat förmågan. Så han ordnade så att min kollega Anna Hernek satt startklar i studion, redo att hoppa in om jag skulle bryta samman. Det gjorde jag inte, men när den gröna lampan tändes den gången slog mitt hjärta på ett sätt som det aldrig tidigare gjort i något direktsändningssammanhang. Men efter någon minut var känslan tillbaka.

Johar Bendjelloul sätter tänderna i en prosciutto och parmesan-smörgås, konstaterar att han under hela sitt liv har blivit "impregnerad" i public service-tänket. Men inte på det sätt som vissa vänner och kollegor utanför Gärdet tror.

– De tror att jag har suttit i en tvångströja och säger att 'nu får du äntligen tycka saker'. Men det som händer efter 22 år i public service är att man faktiskt anser att politiska åsikter är underordnade yrkesetiken när man jobbar. Och det blir ingen skillnad nu på DN.

Han pekar på ett bord några meter från vårt.

– Där träffades jag och Peter Wolodarski (DN:s chefredaktör, reds anm) i höstas. Det var min födelsedag och han undrade om jag ville jobba på hans tidning. Jag svarade att jag skulle fundera på det, och upplyste honom givetvis om att jag aldrig hade hållit på med skrivande. Han sa "det där löser sig säkert".

Man måste ändå fråga sig: Hur tänker den som är chef över en av Sveriges vassaste dagstidningar, som tar in en person som aldrig har skrivit?
– Det är en mycket relevant motfråga, haha. Den ställde jag mig själv också. Nej, men jag tror att jag har det i mig. Annars hade jag inte tackat ja. Sen har jag hållit på länge, och kan yrket. Jag tänkte att om jag någonsin ska bli en skrivande människa så är detta tillfället.

Innan operationen var han angelägen att hinna med åtminstone en text för att bli lite varm i kläderna. Det blev ett stort porträtt med advokaten Elisabeth Massi Fritz som har företrätt flera av de kvinnor som anklagat kända profiler i samband med #metoo, som Fredrik Virtanen och Martin Timell.

Så hur gick det att skriva?
– Det får nog andra bedöma. Men jag slet väldigt hårt, och det krävdes mycket arbete för att få till det. Lyckligtvis finns väldigt duktiga människor på DN som hjälpte mig att förbättra texten, som Matilda E Hansson (redaktör för helgmagasinet, red anm). Hon hade ett helikopterperspektiv som jag saknade och bad mig bland annat slopa en töntig vädermetafor. Det kändes otroligt skönt att vara i trygga händer.

Vad var det för töntig vädermetafor?
– Haha, åh, det vågar jag knappt berätta. Det var en idé om metoo som kaotiskt snöoväder; hur ska det bli i morgon? Blankis, töväder eller fortsatt snöstorm? Något i den stilen. Jag är väldigt glad över att Matilda räddade läsarna från den...

Att testa den typen av felsteg när man är ringrostig, jag tänker att det är en bra sak.
– Precis! Jag brukar driva en tes om att det är viktigt att misslyckas också. Man måste våga. Jag har jobbat sedan 1996 och mycket handlar om att försöka undvika rutinen, att inte bli slö, fet och trög. Då måste man anstränga sig för att förnya och utveckla sig. Det kan ske på olika sätt. Just nu blev det väldigt konkret i och med att jag tackade ja till DN. Istället för att fortsätta med att direktsända radio – som jag tycker väldigt mycket om och har gjort med en svävande lätthet – har jag medvetet valt något som jag för tillfället gör med sammanbiten möda.

Och yrkesvägen är något okonventionell. Vanligt är kanske att börja som skrivande journalist, sedan röra sig mot radio och slutligen dyka upp i tv-rutan. Själv har han gjort helt tvärtom, och han beskriver det hela som en precisionsskala: Tv är förvisso det mest överlägsna känslomediet, menar han, men där sker en stor dos informationsläckage. Reportern "kommer undan med mycket" eftersom orden inte står ensamma. Kropps- och bildspråk väger upp.

– I radion är man ensam med sina formuleringar så där behövs mer noggrannhet och precision. Det skrivna innebär ytterligare ett snäpp kirurgisk precision, för där kan läsaren alltid återvända i texten. Det finns inte en människa som går tillbaka och lyssnar på en direktsändning.

– Så jag gick motsatt väg, började med de lätta sakerna, alltså att plocka ut mitt nylle i tv, och börjar först nu med det svåraste, att skriva.

Johar Bendjellouls 5 karriärtips

- Tråkigt tips kanske, men ändå det viktigaste: jobba hårt. Det finns en direkt koppling mellan kvalitet och nedlagd tid/tankemöda.
- Var snäll, lyhörd och hjälpsam mot dina kollegor. De egomaniska grisarnas tid är ute i arbetslivet.
- Leta reda på människor du gillar och som gör dig bättre, försök sedan jobba nära dem. Var särskilt noga med chefer, vikten av att ha en bra chef kan inte överskattas.
- Byt jobb då och då. Det är nyttigt att vara ny på jobbet, håller rutinen och lättjan borta.
- Läs skönlitteratur. Språket är en journalists viktigaste verktyg.

Fakta / Om Johar Benjelloul

Ålder: 42
Bor: Kungsholmen, Stockholm
Familj: två döttrar, mor och far, flickvän
Tjänar: 705 500 (2015)
Karriär & utbildning: JMK vid Stockholms Universitet. SVT 1996-2012, programledare för Aktuellt, Kulturnyheterna och Gomorron Sverige. Var med och grundade Babel, jobbat med Kobra och K-Special på SVT Kultur.
Sveriges Radio 2013-2017 som programledare för bl.a. P1-morgon, Studio Ett och Europapodden. Dagens Nyheter sedan december 2017.
Medievanor: Glupska, finns ju så mycket jag vill förstå bättre. Har aldrig lagt ner så mycket pengar och tid på medier.
Förebild: Ulf Elfving. Vänlig ton, men fast hand. En enastående intervjuare.
Aktuell: Som ny reporter på Dagens Nyheter, programledare för DN:s kommande poddsatsning. Deltar i SVT:s På Spåret 2018.