Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Farlig attraktion

Publicerad: 26 april 2019, 08:23

Björn Rietz

Foto: Mattias Edvall

Är vi inte färdiga med farliga självförbrännande hannar snart?, frågar Björn Rietz.


Ämnen i artikeln:

Krönika

Hon och jag skulle fylla femton det året och gick i samma klass. Vi skrattade åt samma skämt och var duktiga i samma ämnen och hennes lockar dolde mig för världen ända tills Robban Ståhl svepte i väg henne med samma självklarhet som han svepte ett par ljumma mellanöl på lunchrasten. Han var sexton, kanske sjutton, med ett hårsvall som Jimmy Page och bröt av filtren innan han drog halsblossen på sina Prince och fräste fram på en blodröd 125 cc Yamaha mc medan han hånskrattade åt dem som bar hjälm.

Farligt spännande hannar har härskat över världen sedan jägar­folken hämtade styrka ur sotgrillade mammuttestiklar. Sedan några hundra år tillbaka behöver civiliserade kvinnor inga jägare till män, men ibland har det känts som den informationen gått dem förbi. Tills nu. Eller kanske inte ...

För man vill hoppas att uppvaknandet i och med #metoo, och de än mer tragiska öden där kvinnors liv hackats sönder av patologiskt störda män, ska påskynda evolutionen av kvinnans egenmakt gentemot mannen. Frågan är om det räcker med kvinnorna. Vi är alla medkonstruktörer av Den Farliga Attraktionen.

Vi hyllar dem som lever på gränsen så till den grad att det föder och göder legender. Vi värderar konstnärskap och artisteri i ljuset av buffliga och självförbrännande beteenden. Iggy Pops härjade ansikte och kemikaliemagra lekamen utgör ett varumärke. Det säljer dyra konsertbiljetter, något hans musik inte längre mäktar. Ibland skämtar vi kring det oerhörda att de fortfarande lever: "Vi måste tänka på vilken värld vi lämnar efter oss till Keith Richards." Inte fullt lika roligt är minnena av Janis Joplin och Amy Winehouse som anammade de destruktiva hannarnas beteende och upptogs i den dödliga 27-klubben vid sidan av Jim Morrison, Jimi Hendrix och Kurt Cobain.

Också Mikael Persbrandts leverne har adderat till hans varumärke. När han bestiger scenen gör han det aldrig ensam utan i sällskap av kraschade förhållanden, kokainmissbruk, reparerade förhållanden, fyllor på krogen, lite slagsmål här och lite ångest där toppade med en trave Beck-filmer och ett gäng desperata tatueringar. Han har flörtat med mörkret och stigit ner i tårfyllda terapiträffar och kravlat sig upp. Det vet vi för det står i Persbrandt – boken alltså, den som tryggat en plats på försäljningslistorna sedan över ett år. There is no business like show business, you know. Och vi inte bara köper dramaturgin, utan vi är också dess skapare när vår fascination övergår i hyllningar och applådåskor.

Du och jag är vår tids Franken­stein som med vår beundran bygger narcissistiska monster. Så länge de kan kassera in på det iv fråga om roller, pengar och kvinnor, kommer de fortsätta att vara våra högburna svinpälsar. Men som alla pälsar betingar de ett högt pris. Josefin Nilsson betalade det allra högsta.

Fundera en stund på om det i klimatkrisens år 2019 är möjligt att vi börjar ifrågasätta glorifieringen av dem som bränner ljuset i båda ändar. Eller är vår hänförelse så djupt rotad att det behövs ytterligare ett par generationer?

Robban Ståhl då? Han heter förstås något annat, vad minns jag inte. Men jag minns däremot att jag vid något besök i min gamla hemort skymtade hans skugga på det lokala Systembolaget. Och han satt inte i kassan, om jag säger så.

Andreas Rågsjö Thorell

Webbredaktör

andreas.thorell@resume.se

Ämnen i artikeln:

Krönika

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News