Frilansreportern som blev Mats Qvibergs nemesis

I en passage mellan Bellmans gamla arbetsrum och hallen står en gul fåtölj och ett bord med en bunt utgåvor av The New Yorker. Möblemanget fyller knappast en funktion som läshörna i egentlig mening. Snarare är det ett stilleben som ska göra övergången mellan två världar lite mer friktionsfri, från Bellmanrummets antika väggbonader till kontorets i övrigt så moderna verksamheter.

Ibland kan SvD-reportern Malin Ekman, trots hennes vassa penna, känna att det blir lite väl högtravande att sitta i Bellmanrummet.
– Riktigt så viktiga är inte mina texter, påpekar hon och drar ut en vit trästol med guldfärgat mönster.

Våningen där Bellman skrev många av sina verk ligger i Gamla Stan och inhyser för tillfället entreprenören Ted Valentins frilanskollektiv Knackeriet. Malin Ekman är den enda hyresgästen som är journalist, omgiven av entreprenörer och programmerare.

Den 29-årige frilansaren från Göteborg, inte minst känd för sin välskrivna berättelse "Flykten från Fokus", ägnar ungefär två tredjedelar av sin arbetstid åt sin fasta uppdragsgivare SvD, som kolumnist, - intervju, och reportageskribent. Resterande timmar skriver hon för tidningar som Vi Läser eller Medievärlden. Mediebevakning för kultursidor ligger i första rummet, näringslivet i andra.
– Det har funnits erbjudanden om fasta tjänster, och jag kan ibland sakna pulsen som finns på redaktioner. Men jag är i en bra situation där jag får göra "de roliga jobben" och styra över min egen tid, säger hon.

Malin Ekman är ett levande bevis på varför det finns goda skäl till att yrkesverksamma far ut till skolor och berättar om sina jobb. När Göteborgs-postens Britt-Marie Mattsson ställde sig framför Malin Ekmans gymnasieklass utanför Göteborg i början av 2000-talet, visste den unge eleven knappt att journalistik var ett alternativ.
– Hon berättade om att vara utrikeskorrespondent i USA. Det verkade så himla spännande och någonstans där såddes ett frö. Jag kände ingen som var journalist, det var ett främmande yrke för mig.

"GP, det tar väl trettio år innan man hamnar där", tänkte Malin Ekman. Men allt som krävdes var en JMK-utbildning i Stockholm som hon påbörjade efter ett mellanår i London. Efter en korttidspraktik på tidningen fick hon jobba extra under återstoden av terminen, och därefter följde ett sedvanligt sommarvikariat.

Dessförinnan hade hon 21 år gammal tagit ett banklån och investerat i medborgarjournalistiksajten Nyhetsverket. Hon investerade 57 500 kronor för tio procent av bolaget, och sålde sin andel med en "rejäl förlust" några år senare efter att sajten haft en dålig utveckling. Även den medieintresserade tidigare närings- och kulturministern Leif Pagrotsky (som tidigare lagt pengar på Filter och Offside) investerade i sajten.

Efter GP avverkade Malin Ekman några korttidskontrakt på ytterligare tre av landets större tidningar, SvD, DN och Expressen.
– Branschen är hierarkisk. Man förväntas göra sina hundår och ingen får gå för fort fram. Men om man råkar träffa en person som tror på en, så kan det bryta av den givna vägen. I mitt fall har SvD Näringslivs tidigare chef Gunvor Frykholm haft stor betydelse. Martin Jönsson, som var redaktionschef på SvD, likaså.

Synonymt med alla arbetsplatser var de könsuppdelade arbetsuppgifterna, berättar Malin Ekman. Män fick gör de tunga knäcken, som att skickas ut på krimfall, granska, bevaka industrin och läsa bokslut. Sådant som var lärorikt. Kvinnor fick skriva feature.
– Det är fortfarande i stort sett likadant, och jag delar den upplevelsen med många kollegor. Jag tycker att det är synd, inte minst i en så progressiv bransch som mediebranschen på många sätt ändå är.

Vad beror det på?
– Det är en fråga som borde ställas till mediechefer. Men det handlar väl om samma fördomar som finns i samhället i stort.

I slutet av 2010 provade Malin Ekman frilanslivet i New York. Hon passade också på att skriva en C-uppsats, som fått ge vika för jobb tidigare. Men efter en taxiresa mellan Lower east side och Meatpacking district var datorn försvunnen och allt arbete hade gått förlorat. Med svansen mellan benen gick hon till Svenska kyrkan, en slags samlingsplats för New York-svenskar, vars präst lånade ut sin egen laptop. Hon köpte sedan korrespondenten och kollegan Anna Roxvalls gamla Mac men blev inte långvarig i New York. Efter sex månader gick hennes visum ut.
– Jag lärde mig en del om säkerhetskopiering om man säger så.

Men grunden till frilanstillvaron var lagd, och i Sverige väntade uppdragsgivaren Expressen, följt av SvD. Med åren hade hon bland annat snöat in på att bevaka medier och näringsliv.
– Jag har alltid intresserat mig för branschen. Ibland kan man känna att det blir lite ankdammsbevakning, men i slutändan inser jag alltid hur viktiga frågor det handlar om.

Hon drivs av jobbets inslag av spänning likväl som dess underdog-perspektiv, och hör till de journalister som vågar sticka ut hakan.
– Det finns något fängslande i yrket och det är fantastiskt att hela tiden få ha blicken där det händer saker. Sedan tycker jag att det är spännande att möta makthavare.

Men det finns en oroväckande trend bland makthavarna, berättar Malin Ekman.
– Det förekommer att företag anlitar privatdetektiver eller säkerhetsföretag för att granska journalister. Jag vet att vissa kollegor på SvD utsatts för det. Ofta vet man inte vilka de är eller vad de har för intressen, och det känns väldigt olustigt. Det här hör ihop med en skev resursfördelning, där journalistiken verkar under tuffare villkor, medan andra sfärer har starkare finanser. Det finns en maktobalans och jag tycker att det här är något som vi måste ta på allvar.

Malin Ekman håller en kaffekopp med Nasa:s logga i ena handen och tänder skärmen på mobilen med den andra. Hon har en tid att passa: På kvällens PK-debatt med Publicistklubben intervjuas Metros delägare Christen Ager-Hanssen.

Metro och dess nya ägarduo Christen Ager-Hanssen och Mats Qviberg har varit vårens stora svenska medieföljetong, och det är inte konstigt att Malin Ekman lockas till föredraget. Efter ett antal kritiska artiklar om affären råkade hon själv hamna i karusellens epicentrum.

Det var en morgon i april som Mats Qviberg hörde av sig. Han hade läst hennes artiklar och var milt uttryckt upprörd över hennes bevakning och tog upp några i fallet irrelevanta faktamissar som en "aphjärna" hade kunnat få rätt.

Senare mot kvällen ringer han upp henne igen. Tonen är hätsk och han påpekar att om hon granskar honom så ska han minsann granska henne: "Jag har ganska bra folk som granskar sådana här saker, så du ska inte tro att du kommer undan."

Samtalen spelades in och publicerades sedan i Sveriges Radio P1:s Medierna. "Och det är inget hot, det är ett löfte" fortsatte han, och konstaterade att han faktiskt har anlitat folk som granskar Malin Ekman.
– Jag har jobbat som journalist i snart tio år och det är inte ovanligt att män underskattar kvinnliga reportrar. Sen får man naturligtvis räkna med att folk blir arga när man skriver kritiskt. Men det här kändes inte så bra.

Han är en mäktig person, åtminstone rent ekonomiskt. Kändes det skrämmande?
– När det sjönk in på kvällen kom en känsla av obehag. Men jag har inte gått runt och varit rädd eller så, utan jag fortsätter att göra mitt jobb. Men jag tycker att det är viktigt att inte negligera sådana här händelser. Därför berättade jag om samtalen i Medierna. Det här handlar om journalistikens villkor och många har råkat mer illa ut än jag.

– Med tanke på att jag vet om att folk anlitas för att bevaka journalister, så är det inte så trevligt att någon ringer och berättar att hen har anlitat folk som granskar en, och att man inte ska tro att man kommer undan. Men Mats Qviberg har bett om ursäkt och det är jag tacksam för. Jag vill också påpeka att redaktionschef Maria Rimpi och chefredaktör Fredric Karén har stöttat fantastiskt bra i det här. Det känns viktigt att säga.

Malin Ekman kommer att fortsätta bevaka utvecklingen i finansvärlden. Hon har inte så mycket för att formulera framtida mål med karriären, men en sak är hon säker på.
– Jag kommer nog aldrig att jobba med pr. Att arbeta med pr är att arbeta för intressen man inte alltid delar. Visst finns det säkert företag som är goda, men det är något fint med journalistiken och dess kall att hela tiden jobba för läsarens intresse. Det vore svårt att överge.

Malin Ekmans 5 karriärtips

- Tänk långsiktigt. Det sägs att det är skillnaden mellan taktik och strategi, men jag tänker att det hör ihop med magkänslan. Känn efter vad som intresserar dig, och försök att röra dig åt det hållet.
- Våga ta risker. Hör ihop med det första. Var beredd på att kortsiktigt fatta beslut som är lite läskiga och som ibland strider mot andras välvilliga råd. Men ett råd som jag fått och lyssnat på är att göra saker som jag är lite rädd för.
- Stå upp för det du tycker och tror på. Alla kommer inte alltid att uppskatta det men de som gör det kommer att respektera dig, och framför allt kommer du att respektera dig själv.
- Ha kul! Det här är ingen bransch som erbjuder massor av pengar eller trygghet, så se till att ha kul. Annars är alternativkostnaden för hög.
- Prova nytt. Det var Svante Weyler som sa det till mig: "Våga släpp det du är bra på för att ta reda på vad du verkligen är bra på." Jag tycker att det är ett fantastiskt råd när det kommer till skrivande.

Fakta / Om Malin Ekman

Ålder: 29
Bor: Södermalm, Stockholm.
Uppvuxen: Utanför Göteborg.
Familj: Mamma, syster, bror. Singel.
Tjänar: 572 600 (2016).
Karriär i korthet: Har i likhet med många andra journalister hoppat runt mellan en uppsjö arbetsplatser: GP Ekonomi & Politik, SvD och SvD Näringsliv, DN, Expressen. Frilans sedan 2010/11.
Utbildning: Journalistutbildningen JMK, en termin masterstudier i Media management på KTH och HHS.
Medievanor: SvD, så klart. Andra större dagstidningar och svensk och internationell media som jag dirigeras till i sociala medier.
I lurarna: Lyssnar ikapp lördags- och söndagsintervjuer i P1.
Lästips: Nu läser jag SvD-skribenten Isabelle Ståhls "Just nu är jag här", som är väldigt bra.