Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Kreatörerna vittnar: ”Det låg dödade civila överallt”

Publicerad: 15 mars 2022, 13:01

För bara tre veckor sedan levde de helt vanliga liv, gick till sina jobb i reklambranschen. Sedan slog kriget till – och allt kastades om. Resumé har i veckan fått kontakt med ett antal kreatörer från Ukraina. Några har flytt och några stannar kvar och fortsätter jobba för att hålla landets ekonomi i rullning. Det här är deras berättelser.


Ämnen i artikeln:

UkrainakrigetUkrainaRysslandKreatör

 

Vladyslava Denys, dottern och katten.

Vladyslava Denys
Creative director på Cheil Ukraina
Hemmahörande i Kiev

Nästan tre veckor har gått sedan kriget kom till Ukraina.

Känslorna går verkligen upp och ner i takt med vilka omständigheter som landet, invånarna, jag och min familj befinner oss i för tillfället. Jag har en känsla av att vara oändligt rotlös, eftersom vi blev hemlösa över en natt. Det spelar ingen roll var man hamnar, känslan är ändå där.

Men framför allt tänker jag på händelserna i Ukraina, på fronten, på våra tillfångatagna städer och på dem som heroiskt nog försvarar dem.

Varje dag tänker jag på Kiev, på mitt hem, på människorna som blev kvar när staden började bombas, om alla svårigheter, alla hungrande människor och om den ständiga risken de utsätter sig för.

Alla civila i Kiev är övertygade om att Ukraina kommer att vinna kriget, eftersom våra motståndare behöver möta Ukrainabornas genuina patriotism.

Under måndagen blev min kollegas hus i Obolon-distriktet bombat och totalförstört. Hon sa att huvudsaken är att vi vinner kriget och sedan kan huset byggas upp igen.

Denna tid är full av berättelser, full av det som i Hollywood kallas ”den universella sanningen”. Alla har lätt att förstå dramat som detta krig för med sig. Att människor förlorar sina hem, sina jobb, sina vänner och kolleger. Att människor förlorar sina liv. Miljoner blir flyktingar. Deras liv är numera fullt av instabilitet, oro, ångest. Samtidigt som det finns många människor som vill hjälpa och som redan nu hjälper oss. Det ger hopp i dessa svåra tider.

Även jag är en flykting nu. Min flykthistoria började den 23:e februari. 

Klockan var 05:40. Jag fick ett telefonsamtal från min syster. Hon sa att hon hade vaknat till ljudet av explosioner, och att hennes hus skakade. Jag såg på tv att Charkiv och några ukrainska städer till, inklusive Kiev, hade bombats. Jag såg att det där tv-tornet i Charkiv stod i lågor. Vi bestämde oss för att lämna Kiev. Jag väckte min dotter. Vi lämnade vårt hem med henne och vår katt. Hela den dagen gick jag omkring med en fullständigt surrealistisk känsla i kroppen.

Vi åkte ut på landet, 40 kilometer från Kiev. Natten var läskig. Vi hörde regelbundet ljud av flygplan i skyn. Vi befann oss nära militärflygplatsen Vasylkiv. Flygplatsen som bombades med missiler när kriget trappades upp. Den natten sov vi, redo att fly vår lilla tillflykt närhelst det skulle behövas. Jag kommer ihåg ljudet av alla tunga militärflygplan. Jag vaknade upp mitt i natten och läste på BBC att det stora ryska flygplanet IL fullastat med soldater blev nedskjutet av ukrainska styrkor. Vi var rädda för att ryssarna skulle skicka missiler på oss. Dagen efter lämnade vi platsen för att bege oss till västra Ukraina.

Vi kom till staden Ternopil och fick bo med en ukrainsk familj. Nyheterna från Kiev och Charkiv, såväl som de från Gastomil, Bucha, Irpin (området i norra Kiev, nära gränsen till Belarus) var skräckinjagande. Kiev blev konstant bombat. Folk sov på härbärgen. Inom ett par dagar startade striderna på gatorna. Det var stridsvagnar, soldater och banditer av alla sorter som tog över Kiev – distrikt för distrikt. Husen stod i lågor. Blixtarna från explosionerna lyste upp alla gathörn. Det låg dödade civila överallt.

Jag köpte bussbiljetter och drog till Warszawa. Jag hade tur som nådde Polen snabbt och välkomnades av mina vänner där. Efter att jag stannat i Polen i två veckor flyttade vi till Danmark. Nu vet vi att nästan två och en halv miljoner ukrainare har passerat den västra gränsen under dessa tre veckor som kriget har pågått.

Mina kolleger befinner sig i olika städer och byar, både i Ukraina och utomlands. Byrån är fortfarande öppen. Vi håller kontakten via Messenger varje dag. Vi sätter all vår tilltro till en ukrainsk seger. En lycklig framtid är bara möjlig i Ukraina, i vårt stora, självständiga land. I vårt hem.

***

Vitalii Kapustian
Kreativ chef på LUNs inhousebyrå
Hemmahörande i Kiev

Hur mår du?
– Jag mår bra om ”bra” är rätt ord att använda när mitt land är i krig. Jag var i Kiev när Ryssland påbörjade sin invasion. Min fru är gravid och vi har bestämt oss för att ljudet av missiler inte är den perfekta miljön för vår kommande baby. Därför flyttade vi 150 kilometer ifrån huvudstaden. Staden som vi bor i nu har blivit drabbat av flera ryska bomber som fallit från himlen de senaste två veckorna, men det verkar som att situationen är under kontroll för tillfället.

Hur har de senaste veckorna varit för dig?
– De två senaste veckorna känns verkligen som en evighet. De första dagarna var kaotiska. Jag scrollade nyhetsflödet hela tiden. Satt i telefonen med släktingar, chattade med kolleger, lämnade Kiev och försökte fundera på om vi behövde flytta längre bort än till västra Ukraina. En vecka efter Rysslands invasion hade min skärmtid gått upp med 187 procent. Men sedan har jag och min fru kommit tillrätta i vår nya stad. De flesta av mina kolleger hittade också säkra platser och vi har alla började diskutera vad som är nästa steg.

Hur mår dina kolleger?
– Det beror på var deras familj är från. Vissa av mina kolleger har föräldrar som just nu befinner sig i Charkiv, Kherson, Mariupol eller andra städer där sitautionen just nu är väldigt farlig. De är oroliga för sina nära och kära och frustrerade över att de inte kan hjälpa dem. En del av mina kolleger befann sig i små byar i norra Kiev. Ryska arméer bombade civila. Sedan kom stridsvagnarna och trupperna. Människor gömde sig i en vecka eller mer i olika källare eftersom det inte fanns någon möjlighet för dem att lämna platsen. Det är inte bara en stressig situation utan här lever man under ett riktigt dödshot.

– De som flytt till västra Ukraina eller över gränsen mår bättre. Samtidigt är det många som saknar sina hem, har problem med att hitta tak över huvudet (städerna är överfulla). Men ukrainare har en gemensam egenskap: att förbli positiva och tro på vår seger.

Hur ser era planer för den närmaste framtiden ut?
– Vi är ett enormt stort företag och vi behöver fortsätta jobba även under dessa omständigheter. Det är avgörande för vårt land. Vi behöver fortsätta upprätthålla den ukrainska ekonomin så gott vi kan. Betala skatt, löner, shoppa, tjäna pengar och donera dem till vår armé. Det är vårt sätt att bädda för seger. Vårt företag finns representerat i elva länder och just nu är vårt mål att växa oss starkare på alla de marknaderna. Vi har också en plan att expandera till nya marknader, med vår 13-åriga erfarenhet av att skapa innovation. Vi har ett av europas starkaste tech-team. Vi ser ingen annan utväg än att lyckas: ”Hard times create strong companies. Strong companies create good times”.

– Jag har några fler saker jag vill dela med de svenska läsarna. Vi ser all den support ni visat oss sedan demonstrationerna mot Rysslands krig startade. Vi hör era röster: från alla ställningstaganden från era politiker till de som vill donera pengar, kläder och andra saker till Ukraina. Vi känner er värme när ni plockar in ukrainska medborgare under era tak för att deras egna tak försvann på grund av ryska missiler. Tack för allt ni gör för att hjälpa oss överleva i denna galna tid.

***

Anze Jereb
CCO på Leavingstone
Från Slovenien, har bott i Kiev i tjugo år

Hej! Jag är från Slovenien, men har bott i Kiev de senaste tjugo åren. Jag, min fru, och våra två barn flydde därifrån för två veckor sedan. Nu är vi hos mina föräldrar i Slovenien och försöker styra upp våra liv och hjälpa de som fortfarande är i Ukraina - vänner, familj, släkt...

Jag började arbeta på den georgiska reklambyrån Leavingstone i november. 

De senaste veckorna har varit förödande för mig. Jag försöker att inte visa upp det för min fru och mina barn, så att jag kan vara deras stöd. Från att ha varit en framgångsrik kreatör med internationella priser har jag blivit en flykting.

Mina vänner och kollegor - mödrar med barn som försökt lämna Ukraina - vissa är på väg. Medan männen stannar för att försvara sitt land. Jag har fortfarande kontakt med flera av dem, altteftersom situationen förvärras.

Mina planer för framtiden är att ordna upp vårt liv och skicka barnen till skolan i Slovenien, att ordna någonstans att bo och självklart skaffa alla papper och sjukförsäkring. Jag försöker arbeta för att inte förlora mitt jobb, det är det enda vi har nu.

***

 

Redaktionen

Reporter

red@resume.se

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.