Lämnade Expressen efter 17 år – Snuvade gamle arbetsgivaren på jättescoop

"Breaking News från fjällsemestern. Enligt säkra källor har Discovery vunnit rättighetsupphandlingen av allsvenskan. Fr.o.m. 2020 dvs. #cred"

Det är sportlovsvecka och Mathias Lühr befinner sig i en stuga i fjällen med familjen. En månad har gått sedan han jobbade sin sista dag på Expressen, efter 17 år på tidningen. Telefonen ringer. Det är en av hans många källor i sportvärlden som har en jättenyhet i tv-sportsammanhang: Att C More har förlorat upphandlingen av svenska fotbollsallsvenskan. Beskedet är ett hårt slag mot C More som har profilerat sig starkt som den givna kanalen för de som vill se svensk sport, som går en halv miljard back årligen och dessutom de senaste åren förlorat liga efter liga. 44-åringen skulle kunna tipsa de gamla kollegorna på Expressen. Eller sälja in nyheten till valfri redaktion för ett mumsigt arvode. Men istället väljer han på kaxigt manér att puffa ut den på Twitter.

Det vore inte konstigt om beslutet uppfattas som en pik mot den gamla arbetsgivaren. Han hade ju ändå lämnat tidningen efter att ledningen i en "omorganisation" valt att ta ifrån honom det han älskar mest av allt i världen: Sporten.

Mathias Lühr är lång. Han stövlar fram vid S:t Eriksplan iklädd en lång skinnjacka och snabba solglasögon. Nog ser han ut som en av sportjournalistikens äkta murvlar. Han berättar att de arbetslösa dagarna ägnas åt familjen i Sollentuna och ett försiktigt sökande efter en ny sysselsättning.
– Utan omsvep kan jag berätta att de första veckorna var otroligt jobbiga och röriga. Jag har trots allt inte jobbat någon annanstans än på Expressen och är plötsligt utan arbetsgivare. Nu är jag öppen för allt möjligt egentligen. Det behöver inte ens vara journalistik. Jag trålar brett och tänker att det är lika bra att dra i alla trådar, så får vi se var det landar. Det skulle kännas konstigt att jobba med något annat än sport, men det vore ingen "deal breaker".

Mathias Lühr växte upp i bland annat Lindsdal utanför Kalmar. Trots familjens ointresse drogs han till sporten redan vid sex års ålder. Han lärde sig läsa på lokaltidningen Barometerns sportsidor och började tidigt spela fotboll.
– Tränaren föreslog att vi skulle titta på "Tipsextra" för att lära oss mer. Vi delades in i olika lag, och jag hamnade i Tottenham. Sedan dess har det varit mitt lag i Premier League, precis som för Simon Bank och Erik Niva.

1984 flyttade familjen till Sollentuna, som har varit hans återkommande hemvist sedan dess. Med längdens fördel satsade Mathias Lühr på målvaktpositionen. Han beskriver sig själv som medioker, men har ändå gjort en anmärkningsvärd fotbollskarriär.

Tio år efter flytten till Sollentuna, 1994, for han till USA för att spela collegefotboll, inspirerad av en vän i juniorlandslaget. Han var då 21 år gammal och det "var ett ruggigt drag" kring fotbollen i landet efter att USA varit värdnation för VM -94.
– Jag hade spelat ett tag i division tre (i dag motsvarande division två; reds anm) och skickade först ett gäng ansökningar som jag aldrig fick svar på. Sedan bytte jag taktik och for dit för att provspela för fyra universitet. Jag fick erbjudande från samtliga och valde Lewis University i Chicago. Det var mycket fokus på fotboll och fest där i början. Jävligt roligt. Säsongen -96 släppte jag bara in fyra mål på sjutton matcher och rankades som ligans bästa målvakt.

Under tiden studerade han journalistik, kanske för att utmana föräldrarnas syn på hans framtid.
– De såg yrket som ett synålsöga och så kanske det var. Pappa ville att jag skulle studera ekonomi, vilket är roligt eftersom jag är helt ointresserad av matte.

Återkomsten till Sverige kom efter en hemvändarsommar då han träffade sin exfru. Han fick ett samtal gällande fotbollsligan MLS, men var ganska led på stämningen inom fotbollen på college.
– Det var hårt där borta. Det svenska "fan, kom igen grabbar" fanns inte, utan man var livegen och hade kniven på strupen hela tiden. Man visste att ett straff väntade om man förlorade, typ löpträning sex på morgonen dagen efter. I efterhand har jag dock lärt mig mycket av det, byggt upp en vinnarinstinkt. Jag kan nästan bli lite galen på den mysiga svenska inställningen.

Efter fem års fotbollsäventyr tog han med sig vinnarinstinkten till journalistiken. Mathias Lühr började jobba med den tidigare Expressenmedarbetaren Pelle T Nilsson på Spray, som då jobbade med hemsidan för SVT:s "Fotbollskväll". Men sejouren blev kort eftersom det gick dåligt för projektet. Då tog Pelle T Nilsson kontakt med Expressens för tiden något underutvecklade webbredaktion för att fixa jobb åt sin lärling.
– Jag tror att det behövs en del tur och tillfälligheter för att komma till den nivån som jag är på i dag. Man träffar rätt personer vid rätt tidpunkter. Jag hittade rätt person på Spray som ledde mig i armarna på mina drömmars tidning.

Han jobbade med såväl vanliga nyheter som sport. Expressens webbredaktion hade då bara tio-tolv anställda.
– Jag älskade att vara på Expressen. Det var mitt andra hem och jag ville aldrig gå därifrån. Trots att jag slutade elva på kvällen så hängde jag kvar till klockan tre-fyra när jag hade blivit varm i kläderna, började smyga över till nattredaktionen och fiska efter uppslag. Drivet jag lärde mig i USA gjorde mig under en period till något av en galen nyhetsjägare. Efter en tid slumpade det sig att Sveriges bästa NHL-reporter Gunnar Nordström tog ett uppehåll, vilket lämnade en öppning. Jag samlade på mig telefonnummer till stora hockeyspelare i NHL och ringde över Atlanten för att visa framfötterna. Hävstången var att jag fick ett jobberbjudande på Canal+. Jag berättade det för Expressen och blev erbjuden en anställning inom 24 timmar. Då hade jag varit där i fyra månader.

Han beskriver det som overkligt. Plötsligt var Mathias Lühr på tidningen han drömt om, med "Sveriges bästa sportredaktion" och jätteutrymme för utveckling.
– Man fick göra allt möjligt, som inte ens fanns i mina vildaste drömmar: Åka på VM i hockey, fotbolls-VM, friidrotts VM. Man for på OS, träffade superstjärnor i världens alla hörn – allt.

Om man skulle sammanfatta hans 17 år på Expressen med ett ord så vore det följande: Relationer. Mathias Lührs paradgren är att skapa, bygga och nyttja relationer.
– Det är inget jag gör för business. Det är för att relationerna är personliga. Jag drivs av att träffa människor. Folk är sällan som den bild man får i media och då är det oerhört intressant att lära känna dem på riktigt.

Passionerat radar Mathias Lühr upp flera exempel på minnesvärda intervjuer och relationer. Han fastnar framförallt för Henrik Larsson.
– Han ringde mig en höstdag 2006, när min fantastiska kollega Hans Linné hade gått bort alldeles för tidigt och Olof Lundh hade försvunnit från Expressen. Jag var den fotbollsreporter som fanns kvar. Henrik sa "så här funkar det: Du får ringa två dagar före varje match, inte senare". Många svenska proffs som börjar spela i Europa slutar lämna ut nummer till journalister, men inte han. Det var jäkligt stort. Sedan den dagen har vi under tio år skapat en fin relation med ömsesidig respekt, även om vi är långt ifrån bästa kompisar. Det är en av mina styrkor, att få folk att öppna upp sig, för att de vet att jag behandlar materialet på ett respektfullt sätt.

– När han åkte ur allsvenskan med Helsingborg uppstod en absurd scen på planen där han är beredd att slåss för sin son Jordan Larsson som blir attackerad av huliganer. Kort därefter bjöd Henrik in mig till hans hem för en intervju, något som ingen före mig har blivit. Det var ett kvitto på att det jag står för är rätt. Där kröntes kanske min karriär, även om jag hoppas att det kommer fler möjligheter framöver.

Finns det inte en risk att man kommer för nära personerna och glömmer det journalistiska uppdraget?
– Det var en jävla balansgång. Jag satt som både krönikör och reporter. Då måste jag tycka olika saker om honom (Larsson), inte bara skriva att han var fantastisk. Men på något sätt kan du inte göra våld på dig själv genom att skita i något som du känner att du måste skriva. Då är man ingen journalist längre, utan en hejaklacksledare.

Inför årsskiftet 2017 beslutade redaktionsledningen på Expressen att omplacera fyra av sina mest meriterade sportjournalister, däribland Mathias Lühr. Det var något av en blixt från klar himmel.
– Det var ett beslut som fattades utan vår vetskap. Jag hade inte så mycket till dialog och relation med min chef de sista åren vilket kanske borde ha varit en "heads up".

När beskedet nådde Resumés redaktion, i februari, berättade källor att skälet till omplaceringarna var att de fyra reportrarna inte drog tillräckligt med klick. Men såväl Expressens sportchef Pär Andersson som redaktionschef Magnus Alselind dementerade att så var fallet.

Mathias Lühr berättar nu att ledningen har gjort en prioritering.
– Expressen har gett sig fan på att komma ifatt Aftonbladet. Då har siffror och resultat kanske blivit viktigare än personerna som gör det. Då väljer man att ha kvar folk som kan jobba snabbt och är skickliga på att få ut många texter. Sen, om jag får spekulera, så hade vi det välfyllt på fotbollsfronten, vilket nog också var en orsak.

Han testade att jobba på nyhetsredaktionen, men det kändes inte rätt.
– Jag brinner för sporten och det var det jag ville jobba med på Expressen. Det är det jag kan. Det finns inga alternativ. Jag blev också erbjuden ett frilanskontrakt som dels inte var tillräckligt bra, dels kände jag att 17 år kanske räcker. Så vi kom fram till att det var bäst att gå skilda vägar.

– Men jag vill understryka att det inte finns någon bitterhet. Jag är oerhört tacksam för alla de här åren. Det vore småaktigt att inte se hela bilden: Expressen har varit en fantastisk skola och en fantastisk resa. Jag tänker inte låta det sista halvåret solka det minnet.

När han så satt i fjällstugan och twittrade ut den stora nyheten om att C More förlorar allsvenskan, istället för att tipsa redaktionen, så var det inte för att knäppa de gamla kollegorna på näsan.
– Det fanns inte i mina tankar överhuvudtaget.

Däremot fanns exhibitionistiska skäl.
– Jag sticker inte under stol med att det var skönt att dra fram nyheten. Jag är ju journalist, och journalister vill synas. Jag var mycket nöjd över att Expressen creddade mig på det sedvanligt snygga sätt som tidningen är känd för. I Sportbladet skrev de bara "enligt Mathias Lühr", som om jag vore någon slags Lennart Hyland (skratt).

Den forne sportjournalisten har aldrig haft en karriärplan, men har kanske nu en anledning att utveckla en. Han säger sig vara öppen för allt – från att jobba kvar i samma bransch, till att bli lärare eller skriva en bok.
– Det skulle vara en mustig roman med många familjehistorier, men också en allvarlig underton.

En bok i sportsfären kunde väl passa?
– Jag har faktiskt fått frågor om att skriva böcker om sport. Under en av mina sessioner med Henrik Larsson konstaterade han att han aldrig skulle skriva en självbiografi. Men kom ihåg att han slutade i landslaget två gånger och kom tillbaka. Om Henrik ändrar sig så kan jag gärna tänka mig att skriva den.

Klart: Discovery tar över Allsvenskan – betalar det dubbla

Mathias Lührs 5 karriärtips:

- Tänk alltid en gång extra innan publicering: "Kan jag stå för detta i morgon, nästa vecka och om ett år?"
- Behåll ett socialt liv vid sidan av jobbet. Skön avlastning.
- Odla relationer på lång sikt, om du är intresserad av en lång karriär inom sportjournalistiken.
- Läs, läs, läs - och på så sätt utveckla ditt eget språk.
- Jobba upp nyhetsnäsan, den kommer att bygga på din trovärdighet.

Fakta / Om Mathias Lühr

Ålder: 44
Bor: Sollentuna
Uppvuxen: Tumba, Helsingfors, Vallentuna, Lindsdal – men mest i Sollentuna.
Familj: Gift med Sara Lindegren, 45. Barnen Ville, 15, Nils, 13, Ella, 11 och Hanna 3,5.
Tjänar: Oklart.
Karriär i korthet: Spray och Expressen.
Utbildning: Bachelor of Arts (journalism) från Lewis University, 1999.
Drömjobbet: "Det har jag nog haft, men hoppas att det finns fler där ute."
Medievanor: "Plöjer det mesta, numera digitalt förutom DN i brevlådan på mornarna."
Musik: "Syntare i högstadiet, men numera är det barnen som fyller min Spotify-lista på ett bra sätt. Svag för hip hop och rap, inte minst den lite råare nya svenska utvecklingen. Ännu större svaghet: eurodisco."
Lästips: "Många vänner som är skickliga på att skriva böcker, som Camilla Läckberg. Läser jag om fotboll så gillar jag Olof Lundhs informativa rakt-i-facet-krönikor, Mats Olssons oefterhärmligt målande berättelser, Patrick Ekwalls kloka och vassa jabbande (tyvärr numera pensionerad blogg) – och Johan Orrenius geniala texter i Offside."
Rekommenderar: "I stort sett allt med amerikansk idrott. Om ni inte läst på om Chicago Cubs mirakel i fjol, så gör det nu. Ny säsong startar inom kort."