Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Medierna står på de starkas sida

Publicerad: 17 april 2008, 09:39

Med facit i hand vet vi att 42-åringen från Dalarna dödade lilla Engla. Det är dock knappast någon hemlighet att större delen av journalistkåren utgick från att så var fallet redan samma dag som gripandet blev offentligt. Detta ställer onekligen en högst central publicistisk fråga på sin spets.


Mediernas roll under en mordutredning har i princip två funktioner. Den mest praktiskt inriktade funktionen är givetvis att berätta för mediekonsumenterna vad som händer. Det är det som vi normalt kallar för nyheter.

Den andra funktionen
är av mer principiellt slag och ger i grund och botten den första funktionen en stor del av dess legitimitet. Här handlar det om att med sedvanlig ryggmärgsreflex granska statens agerande. När staten frihetsberövar en person så innebär det nämligen alltid ett undantag från det generella förbud mot sådant som finns i grundlagen. Det konstitutionella kravet på insyn är därför stort. Kort och sammanfattningsvis kan man säga att medborgarna har anförtrott rättsväsendet ett exklusivt förtroende mot att de i gengäld ska ha god insyn i hur detta förtroende förvaltas. Och i praktiken är det den fria pressen som ska stå för denna genomlysning så att människor inte kastas i häkte i onödan.
Den goda journalistiska utgångspunkten även i sådana sammanhang måste alltså vara att stå på Davids sida mot Goliat. En smula tillspetsat kan man säga att journalister, i sin research, alltid borde utgå ifrån att staten gör fel tills motsatsen är bevisad. Om medierna ständigt följer huvudfåran om att inga rättsövergrepp begås i det svenska folkhemmet så är vi nämligen väldigt illa ute.

Hur var det då med 42-åringen?
Ja, verklighetens enastående slump med att ha både offer och mördare på bild från början spelade naturligtvis polisen rakt i händerna. Utifrån vad jag känner till om utredningen så var det i princip detta i kombination med att 42-åringen tidigare är dömd för sexualbrott som utgjorde den initiala misstanken. Det är sådant som kallas för ”guilt by association” och ofta visar sig vara ett långskott. 42-åringen bor ju trots allt i trakten och hade alla skäl i världen att passera på just den landsvägen för att ta sig hem. Faktum är att det i detta läge, rent kriminologiskt och statistiskt, var mer troligt att 42-åringen skulle vara oskyldig. De barn som mördas av en okänd gärningsman är nämligen knappt statistiskt mätbara. Dessutom hade man ju inte ens en kropp.

Men trots detta, och trots att den låga misstankegraden var offentlig, så utgick hela den mediala rapporteringen från att polisen hade rätt man bakom lås och bom. 42-åringens advokat fick säga att det inte fanns några konkreta misstankar mot hans klient, men detta rapporterades bara pliktskyldigast.

I verkligheten stod journalisterna på Goliats sida från början. Precis som man gjorde med ”33-åringen” i Palme-ärendet, ”35-åringen” i Anna Lindh-ärendet och många andra uppmärksammade ärenden där personer har delgivits den ibland löjligt låga graden ”skälig misstanke” för att senare visa sig vara helt oskyldiga. Uttrycket ”skäligen misstänkt” borde alltså tända alla varningslampor på den journalistiska panelen.

Stefan Wahlberg
Journalist och tv-producent

Tobias Rydergren

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.