Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Prisades som journalist – först efter bytet till content

Publicerad: 23 Februari 2018, 15:34

Åsa Erlandsson, redaktör på tidningen Svensk Polis.

Foto: Andreas Elgstrand

Folk sa att hon bytte ner sig när hon lämnade Aftonbladet för contentbranschen. Men nu har Åsa Erlandsson på Svensk Polis fått Stora journalistpriset och protesterna har tystat.


Ämnen i artikeln:

Aftonbladet

Äntligen satt hon med juristernas utlåtande i sin hand. Åsa Erlandsson på tidningen Svensk Polis hade prisats i contentbranschen för sina unika intervjuer med poliserna som var först på plats i samband med skolattacken i Trollhättan 2015, där en 21-åring i nazihjälm hade mördat tre personer med ett svärd. Nu hade hon fått sitt livs erbjudande från förlaget Norstedts – att få skriva en hel bok om händelsen. Men hon var trots allt anställd av Polisen och det var långt ifrån självklart att hon skulle få göra det.

"Bisysslor kan vara förtroendeskadliga", läste Åsa Erlandsson i det långa utlåtandet från Polisens jurister, som skulle avgöra bokens framtida existens. Hon fällde ner blicken i bordet och våndan slog henne med full kraft; det blir inget. Men hon läste vidare, och vad som började i moll skulle komma att sluta i dur: "det står sig dock tämligen slätt i förhållande till grundlagen". Tryckfrihetsförordningen, alla medborgares rätt att utgiva skrifter.

Åsa Erlandsson blev nästan arg. Varför kunde de inte ha sagt det direkt?

Hon hade en gång varit kluven till att gå till "kundsidan". Men beskedet skulle hon tolka som ett i raden av flera bevis på att det trots allt hade varit rätt beslut.

2017 har blivit 2018. Sedan segern på Stora Journalistpriset har Åsa Erlandsson suttit under ett hav av girlanger i kontorslandskapet i Polismyndighetens högkvarter på Kungsholmen i Stockholm.

– Men partyhattarna är det enda som återstår, säger hon medan hon visar runt i lokalerna.

Varje dörr längs korridorerna kräver hennes autentisering. Hon blippar vant sin bricka vid varje kodlås och berättar om hur skönt det var att vinna Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare för sin bok om Trollhättandådet.

– 'Vad fan är det för karriärsteg', sa en av mina tidigare kollegor på Aftonbladet när jag gick till Vårdfokus 2009. 'Nu byter du ner dig'. Jag tog inte illa upp, hade ju tänkt samma sak. Att lämna Sveriges största tidning för en liten fackförbundstidning med tio personer... Jag förstod att det var ett nedköp i mångas ögon.

Orsaken till beslutet beskriver hon med begreppet "journalistsjukan".

– Jag var trött på att kunna lite om allt, men egentligen ingenting om någonting alls. Ville i stället fördjupa mig och bli specialreporter inom ett specifikt ämne. Jag har en kort bakgrund inom apotek och läkemedelsbolag så det låg nära till hands. Men jag upptäckte snabbt att medicin är ett oändligt universum, så någon expert blev jag inte.

Att hon sedan gick till Svensk Polis beror på ingenting annat än en gammal ungdomskärlek. Hon växte upp på västkusten och var en frågvis unge som började göra tidning i dagisåldern. Som tur var tog föräldrarna spörsmålen på allvar, "inpå utmattningens gräns".

– En gång ställde jag en fråga till min mamma som hon inte kunde svaret på. Flera veckor senare dök hon upp med en bok hon beställt från biblioteket, slog upp en sida och pekade ut svaret. Mina föräldrar suckade aldrig åt mina frågor och det har präglat mig.

Hennes första jobb var på en sillfabrik "med en fabriksvissla som ljöd över nejden". Hon skinnade fisk på löpande band tillsammans med gamla tanter som betalat arbetslivets hårda pris med reumatism.

Erfarenheten är värdefull, menar Åsa Erlandsson. Precis som hennes lärdomar från hamburgerkedjor, diskning i storkök och städning i kommunhus.

– Det är bra att ha gjort det, rent allmänmänskligt. Inte minst när man ska bli journalist, det är viktigt med lite omvärldskoll utanför sin egen bekväma sfär innan man börjar.

Åsa Erlandsson försökte bli journalist många gånger. Men när hon sökte utbildningen för "kanske femtioelfte gången" så slängde hon också iväg en ansökan till Polishögskolan, som en slags plan b.

– Det kom lite från ingenstans. Jag kände ingen som var polis och hade aldrig haft något med yrket att göra. Men i efterhand har jag insett att det inte var så konstigt, för ju mer jag lär mig om polisen nu, ju fler likheter ser jag mellan yrkena. Till exempel drivs vi båda av nyfikenhet, att verkligen vilja ta reda på vad något är och vad som har hänt.

En dag stod hon på tröskeln till sin lägenhet. Hon hade genomfört fystesterna på Polishögskolan med en "happy go lucky-inställning" som hade mötts av "dolkblickar" från de andra kandidaterna som hade kämpat i månader för möjligheten. Samtidigt hade hon återigen kämpat sig genom högskoleprovet för journalistutbildningen. På dörrmattan såg hon två kuvert. Det ena bar journalisthögskolans sigill – det andra polishögskolan. "Det är fan inte sant, svaren har kommit samma dag", tänkte hon och satte sig på tröskeln, med ytterdörren öppen och jackan på. Hon sprättade breven och drog ut beskeden simultant. "Antagen", löd båda.

– Jag fattar att det var ett lyxproblem, att jag låter hur bortskämd som helst, men jag blev faktiskt jätteledsen. Eftersom jag förstod att jag tvingades välja.

Hon valde barndomsdrömmen före ungdomskärleken. Men tanken på att bli polis har inte övergett henne medan hon etablerat sig som journalist på DN, Aftonbladet och Vårdfokus. Runt 2011 hörde en gammal kollega av sig och undrade om hon ville göra ett frilansknäck för hennes tidning Svensk Polis. Det ena ledde till det andra, och snart var hon en del av redaktionen.

– Tanken på att själv bli polis kan fortfarande dyka upp. Men nu har jag slagit mig till ro, tänker att jag har plockat russinen ur kakan: jag får följa med i polisbilar på alla möjliga tillslag som jag har unik tillgång till. Jag får komma så nära att det bränner till, men har samtidigt kvar möjligheten att backa tillbaka.

Åsa Erlandsson pekar på några väggfoton i "stråket", en lång förbindelsegång som sträcker sig flera kvarter genom polishuset. De föreställer poliser i ofta kritiska situationer, tagna på nära håll.

– Fotografen Lars Hedelin och jag har jobbat mycket tillsammans. En dag hängde vi med en patrull på chans i Malmö och det slumpade sig att vi var först på plats vid en gängskjutning. Offret låg fortfarande på marken och skrek. Några minuter senare hade massor med journalister och fotografer samlats och då tog jag en metabild med mobilen, där man ser hur alla står utanför det blåvita avspärrningsbandet, medan Lars fotar på insidan. Den bilden säger så mycket om våra jobb.

Det innebär dock inte alltid någon självklar gräddfil, vill Åsa Erlandsson understryka. När hon till exempel ville intervjua de två poliser som var först på plats vid skoldådet i Trollhättan och som sköt gärningsmannen, fick hon ställa förfrågan via en lång kedja av personer. Och när hon äntligen fick träffa dem, gjorde en kommissarie klart att ingen hade lovat henne någonting: "jag har sagt till poliserna att de kan resa sig upp och lämna den här intervjun när de vill".

– De här två poliserna som hyllats för sin insats sökte inte rampljuset, utan de ställde upp för att de ville sprida lärdomar och tankar till sina kolleger runt om i landet. Sedan fick vi så klart bra kontakt också, men ytterst är det alltid de själva som bestämmer. Men reportaget var förstås en viktig ingång till boken.

Förutom att hennes egen vånda inför att arbeta på en personaltidning numera är som bortblåst, tycker hon sig se en attitydförändring inom hela journalistkåren.

– 'Fan vilket häftigt jobb du har', sa till exempel Karin Mattisson till mig, som jag jobbat med på Uppdrag Granskning. Det betydde mycket. När jag läste till journalist på 90-talet uppmanade läraren oss att inte ens ta emot en kopp kaffe av någon. Vi skulle stå fria in absurdum. Nu har synen på uppdragsjournalistik förändrats – på gott och ont. Men så länge man gör något som man tycker är vettigt. Så länge man är öppen och ärlig med uppdraget och till exempel inte försöker låtsas att en personaltidning är fri journalistik, så tycker jag att det känns okej. Och jag menar, jag vann ett journalistpris tack vare en bok där jag bland annat granskade polisen och hittade vissa brister. Så jag kanske får fortsätta att kalla mig journalist trots allt.

Åsa Erlandssons 5 karriärtips

- Härma dina idoler, oavsett var de finns. Jag är inte särskilt sportintresserad men läser gärna flera av mina fd kolleger på Aftonbladet, bara för deras sätt att skriva, hitta vinklar, hantera språket och ta sig an olika ämnen. Till exempel Erik Niva, Peter Wennman och Robert Laul.
- Lägg ut långbollar – man vet aldrig när de går in. Tex hade jag länge velat jobba på Svensk Polis men där fanns bara två tjänster som redan var tillsatta. Jag började frilansa så smått för tidningen vid sidan om mitt ordinarie jobb, vilket ledde till att jag några år senare fick komma och vikariera. Kort därpå erbjöds jag fast jobb. Öppningen kom, fast flera år senare!
- Våga tacka nej, om hjärtat säger nej. Till exempel har jag några gånger blivit erbjuden chefstjänster och vid första anblicken kan det te sig naturligt att klättra uppåt och dumt att inte ta chansen. Men om hjärtat finns på verkstadsgolvet så kan det vara klokt att stanna kvar där.
- Prova olika saker. Jag hade aldrig skrivit krönikor, böcker, hållit kurser eller föreläsningar när de tillfällena dök upp. Bolla med begåvade vänner och – klyschvarning – våga testa.
- Be om kritik. Allt kan vässas, även din bästa text. Be ditt bollplank fokusera på det som kan bli bättre (det andra kan du ju redan).

Fakta / Om Åsa Erlandsson

Karriär & utbildning: Studerat journalistik, medicin och statsvetenskap. Arbetat på Barometern, DN, Metro, Aftonbladet och Vårdfokus. Nu redaktör på tidningen Svensk Polis. Författare av två böcker.
Medievanor: "Startar dagen old school med text-tv som ger en snabb och kort överblick. E–DN, kvällstidningarna, Dagens Media, Resumé, och alla tänkbara nyhetssajter som nätverket på Facebook tipsar om varje dag."
Förebild: Bruce Dickinson. Iron Maidens sångare som är en multibegåvning som dessutom fortfarande glöder lika mycket trots att han fyller 60 år i sommar.
Aktuell: Med boken "Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan" (Norstedts 2017) som vann Stora Journalistpriset i klassen Årets berättare.

Åsa Erlandssons priser

- 2009 Vann journalistpriset "Med barnets ögon" för en artikel i dåvarande Vårdfacket.
- 2016 "Bästa text" i Swedish content awards för reportaget "Tillbaka på Kronan" i Svensk Polis, om skolattacken i Trollhättan.
- 2017 "Bästa text" i Swedish content awards för reportaget "Hon får inte dö" i Svensk Polis.
- Stora Journalistpriset i klassen Årets berättare för boken "Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan"

Hon har dessutom blivit nominerad flera gånger, bland annat till Guldspaden och Årets journalist i Tidskriftpriset.

Mårten Färlin

Ämnen i artikeln:

Aftonbladet

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.