Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Snattande Rudin kan avgöra valet

Publicerad: 7 februari 2014, 12:58

Han tjänar mer än de flesta men stal en flaska Highland Park på Systemet. Nu diskuterar Krösa-Majorna hur mycket oppositionsrådet Tomas Rudin skadat Socialdemokraterna i valrörelsen. De har inte fattat någonting alls. Rudin kan vara mannen som får oss att rösta rött, hävdar Fredagsflanören. Men först ett grattis


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ HATTEN AV FÖR DEM DÄR EMELLAN!

DN firar, men glömmer hjältarna mellan texterna

DN fyller 150 år och redaktionen firar sig själva med dagliga hyllningstext. Bokstavligt talat. Det är en historik om redaktörer och nyheter. Det saknas något. Åtminstone för mig som lärt mig att DN startade som ett annonsblad, där ägaren insåg att fler läste reklamen om man fylldeut utrymmet mellan annonserna med korta nyheter.

Min poäng:Oavsett vad, jag saknar de heroiska annonssäljarna och marknadsförarna och räknenissarna, som gjorde sitt för att Dagens Nyheter skulle bli en institution. Inte minst för att allt talar för att DN står och faller med de som fyller utrymmet mellan texterna med stålar som betalar allt, inklusive journalisternas löner.
- Grattis!
PS. Jag brukar roa mig med att fråga mina gamla kollegor: Vad heter annonssäljarna på din blaska? Det är sällan jag får något bra svar.

@SNATTADE RUDIN KAN AVGÖRA VALET

Tycho Brahe var på sin tid en stor astronom. I Sverige är vi få som kommer ihåg att han funnits. I Polen är han mer känd och framför allt mer älskad. Det beror inte på att polackerna är mer intresserade av den heliocentristiska världsbilden.

Tillgivenheten beror istället på den där berömda middagen hos kejsar Rudulf II när den stela, fisförnäma och vinpimplande polska societeten firade den kejserlige astronomen. Tycho var en blyg man och av blygsel förträngde han sitt behov av att besöka en toalett, varav följde att hans urinblåsa sprack och vår astronom - för att tala med Milan Kundera — "som en skammens och urinens martyr omedelbart sällade sig till de odödligt löjliga".

Ytterst pinsamt. Men det är inte hela sanningen. Nånting hände i samma stund som Brahe oroligt skruvat på sin gängliga lekamen medan han artigt konverserade sin bordsdam, bleknat, korsat benen, rodnat, börja stamma osammanhängande och slutligen vänt ögonen ut och in när en befriande varm spasm fortplantats genom hans spända kropp.

När denne högfärdige aristokrat bokstavligt talat pinkat på mattan , hände nämligen både det väntade och det oväntade: Brahe blir under några månader gycklarnas och muntergökarnas driftkucku nummer ett. Men i löjets och skrattens förlängning förändras bilden. För om inte vår generade astronom dött av skam och urinförgiftning, hade han ganska snart upptäckt att ur det pinsamma nederlaget växte det oväntade genombrottets seger: han hade blivit en folkkär figur.

Det är en sedelärande historia. Den säger någonting väsentligt om oss människor: Vi tenderar att uppskatta folk mindre för deras förtjänster, mer på för deras brister och svagheter.

De enda som inte fattar vinken är vi journalister. Det är därför mediedomstolens Krösa-Major skadeglatt förklarat att kometen äntligen har slagit ner. Jag tänker naturligtvis på det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Tomas Rudin, som i veckan avslöjats med att ha snattat en flaska Highland Park på Systembolaget.

Även i den politiska världen häcklas Rudin för snatteriet. "Är det nu Alliansfritt byter namn till Alkoholfritt?", twittrar KD-ledaren Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö. Moderate riksdagsledamoten Lars Beckman undrar om "twittervänstern och alliansfritt" kommer "att försvara var mans rätt att ta en flaska whisky".

De har inget förstått: Vi gillar medmänniskor som i en eller annan mening pinkat på mattan. Det är därför mediedramaturgin inte funkar på det sätt många tror. Den inverterade dialektiken: Ju mer journalisterna avslöjar felsteg, kartlägger tarvligheter och kastar skit på politiker, direktörer och andra kändisar, desto mer folkkära blir dessa.

Listan över exempel kan göras hur lång som helst. Här de som är lättast att googla:

Ronald Reagans populäritet steg i takt med att medierna avslöjade hur senil gubben började bli. Hans kollega Boris Jeltsin, som medierna hånskrattade åt från det att han landade rund och full på Arlanda, vann svenska folkets sympati trots - nej, tack vare sina uppenbara svagheter.

Clintons Gylfkrig slutade oerhört mycket mer framgångsrikt än Bushs Gulfkrig. Idag är Clinton en av att USA:s mest folkkära presidenter genom tiderna.
Och för att nu inte gå över ån efter vatten. Handen på hjärtat: Vad hade Björn Rosengren varit utan sitt tabu?! En medelmåttig Anders Sundström, förmodligen.

PG Gyllenhammar blev folkkär när han väl gjort bort sig bland direktörerna och fittstimmet tvingade Gyllenhammars kompis Stig Malm att lämna posten som LO-ordförande. Den dumdryga grabbigheten bidrog samtidigt till att Malm därefter gjorde karriär som TV-tyckare och en av socialdemokratins mest populära talare. Att Malm dessutom gav namn åt en generations feminister hör också till historien.

Mona Sahlin var aldrig så populär, som efter att hon avslöjats med fel kontokort i handväskan. Och alla vet vi idag att om inte Gudrun Schyman i biosalongen gjort som Tycho Brahe gjorde i Polen, så hade Vänstern aldrig nått en sådan position i svensk politik. Och inte minst: Schyman själv skulle ha varit lika bortglömd som de andra kommunistpartiledarna. Kommer du ihåg vad de hette?

Så länge Zlatan gör mål är han en fotbollsstjärna. Men att han blivit en folklig institution beror på att han bryter alla de tabun som vi förväntas hylla.

I själva verket avskyr vi alla dessa hjältar som alltid har rätt, gör rätt, vet bäst. Däremot dras vi till de motsägelsefulla, de som inte alltid har så förbannat rätt, är så genomtänkt nyttiga, de vars svagheter och brister vi känner igen oss i. Kort sagt: vi gillar dessa snubblande hjältar för att de äntligen visat sig vara behäftade med ungefär samma svagheter och defekter som vi själva.

Därför är min hypotes: När världen har slutat snurra för Tomas Rudin kan han mycket väl visa sig bli Socialdemokratins bästa valarbetare. Jag känner själv att jag redan gillar Löfvens gäng lite mer än jag gjorde när jag i hans sällskap smuttade på ett halvt glas vin under en mycket lång Idrottsgala. Vid närmare eftertanke undrar jag varför karln valde Highland Park. Liksom Steffo Törnquist tycker jag att Highland smakar bäst just inför golfrundan före middan. Jag spelar inte golf.

PS. Av lätt begripliga skäl har funderat ganska mycket på detta att somliga av oss blir mer uppskattade för våra brister än för våra förtjänster. Läser just nu historien om Jona i Valfiskens buk. Det är sedelärande historia. Enligt den kristna legenden skickas Jona till den assyriska staden Nineve för att berätta att *Gud* var skitförbannad och därför med gammaltestamentisk känsla för feeling tänkte ödelägga stan (Jona 1:2).

Jona tyckte det var pinsamt.

Han ville inte stå där på torget och kritisera enkla människor för någon slags hang up som Gud snöat in på och flydde därför med första bästa båt till Tarsis i Spanien. Men skit flyter, som jag brukar säga när ungarna misslyckats med att dölja nåt rackartyg.

Jona och hans medpassagerare hamnar i svår storm.

Först när fartyget håller på att gå under finner Jona för gott att erkänna: att de alla håller på gå under för att han försökt fly från sitt gudomliga uppdrag. Jona har insett vilken skitstövel han är och kastas på egen begäran i havet. Det i sin tur gör att han blir hjälteförklarad som någon slags Jesus Light och tack vare sina brister läser vi fortfarande om hans äventyr.
Den insikten har man ju drabbats av ibland, eller hur? Man tänker: - Jag är en dålig människa, kasta mig i havet.

Å andra sidan har jag insett att jag faktiskt i dessa lägen tyvärr är en ännu sämre människa. I likhet med Hank Moody i "Californacation" har jag upptäckt att det inte är så pjåkigt att vara dålig. Även jag hade en gång en fru som sa: "– Du har så jävla många fel att man inte kan låta bli att tycka om dig".

Det gick som det gick, men jag bevarade hennes i ord i mitt hjärta.

Wictor Forss flöt upp på Mallorca. Här på sitt vernissage med en annan öbo, CA Carlsson.

Missa inte utställningen på Lydmars!

@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG: Wictor Forss.*

En som förstår poängen i ovanstående predikan om Jona är Wictor Forss. Under 1970- och 1980-talen en av Sveriges mest namnkunniga affärsmän, i klass med Anders Wall och Pehr G Gyllenhammar. Dessutom en riktig mediekändis. Stora affärer, häftiga båtar och grandiosa fester sålde lösnummer.

Wictor Forss började som byggmästare och fastighetsspekulant på 1970-talet. På åttiotalet var det aktier som gällde. Han gav "greenmailing" ett ansikte, när han i smyg köpte stora aktieposter i Volvo och Industrivärden. När det stod klart för det gamla maktetablissemanget att en katt smugit sig in bland hermelinerna, köpte de ut finansmannen dyrt.

För ett tiotal år sedan kollapsade Forss imperium och Wictor försvann. Eller rättare sagt han flyttade till Mallorca och började fotografera det medelhav som Bibelns Jona dumpades i. Men Wictor Forss nöjer sig med att hålla sig på ytan. Och det gör han rätt i.

I veckan bjöd han in till vernissage på Lydmar Hotel. "Waterscapes" är en serie vackra bilder, som får mig att längta till det havet. Måste ses!

Var de är fotograferade? – Du kommer aldrig att hitta dit, säger Wictor och ler hemlighetsfullt som när han lurade skjortan av *Wallenbergarna*. Jag tror mig veta.

PS. Wictor Forss är inte ensam om att uppskatta ön som George Sands beskrev som "ett grönt Schweiz under Karibiens himmel med Orientens högtidlighet och tystnad". Uppskattat reportage i veckans rosa tidning. Glöm det där med lyxen, det är havet som lockar....

Nu ska jag jobba. Jag tackar för de uppmuntrande orden från läsekretsen. Särskilt Jakob Lindström som sa vad som behöver sägas: "Peppe Engbergs fredagar är som en normal persons tisdag förmiddag när kaffemaskinen kukat ur. As you were."

Du behöver inte vara lika slagkraftig, det går bra att bara skriva och berätta vad du gör just nu.

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.