Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Vad kostar en krönikör?

Publicerad: 18 oktober 2013, 06:15

Peppe Engberg, Resumés fredagskrönikör.

Det är inte datorn som är journalistens viktigaste arbetsredskap – det är kniv och gaffel. Vilket väcker frågan vad krönikören kostar som hänger här. Även denna vecka undrar en flanerande Peppe Engberg över frågor du inte visste fanns.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ STÖRST REPRESENTATIONSKONTO VINNER
Jag har ofta fel och jag har gärna fel. Nöjd och stolt är jag dock efter att två gånger under en och samma vecka hört unga journalister tillskriva mig en ståndpunkt, som dessutom råkar vara sann:
– Det är ju du som sagt att det som skiljer bra reportrar från dåliga är representationskontot. Liten representation är tjänstefel.

Korrekt! Och ätandet är puddingens bevis: Lunch med Stefan Lundell, reporter på Dagens Industri och ekonomijournalistikens svar på Zlatan. En begåvad reporter som bara springer på bollen när han vet att hans rubrik går direkt i vänsterkryss. Vilket den ofta gör och förklaringen är just det:

– Stefan har det största representationskontot här hos oss, konstaterar en av hans chefer som förstått att nyheter har ett pris.

Människor som äter och dricker, pratar. Därför är inte datorn journalistens viktigaste arbetsredskap – det är kniv och gaffel.

Tänk på det nästa gång du läser en riktig nyhet.

PS. Lunchen bestod av torsk med ägg- och smörsås, salladsbuffé plus vatten, 85 kr x två på Östgötakällaren. Jag betalade och desserten får du. För erkänn att du lärt dig något du inte visste om journalistik, eller hur? Glöm inte var du läste det.

@ VECKANS VARAN-KYSS:
Förre partiledaren och gammelmoderaten Bo Lundgren i DN, 15 oktober: "Reinfeldt har genomfört min politik".

PS1. Metaforen låg nära till hands, lärde mig i veckan att varanen inte är giftig. Den har bara extremt dålig andedräkt. Det är bakteriefloran som dödar och vi får alltså se hur det går för Stridshästen.

I övrigt tycker jag att det var oväntat dumt att addera "Sveriges arbetarparti" till M-loggan. Därmed dödar man ett av politikens mest begåvade reptrick. 2004 visade partiledningen att man mentalt vågade förflytta partiet i sidled och storheten låg i illusionen. I verkligheten var och är "arbetarpartiet" lika obsolet som blindtarmen. Det duger som snackis men saknar funktion i verkligheten. Varför tror M:s strateger att Socialdemokraterna lät "Arbetarpartiet" tyna bort redan på 70-talet? För att bidragstagarna kände sig utanför? In your dreams, baby! Tankefelet: En majoritet av oss väljare – vårdanställda, lärare, reklammakare, poliser, It-konsulter, handels- och serviceanställda, pensionärer etc etc – identifierar oss inte längre politiskt utifrån vår ställning i produktionen. Både M och S har dessutom gjort "köpkraft" till samhällsekonomins mantra, vilket förstärker bilden att vi snarare är värda vår vikt i guld som konsumenter, inte som producenter.

PS2. Trist och humorfri kommentar som i sig bevisar min tes: Nya loggan leder tanken fel. Varning för varaner!

@ VAD KOSTAR KRÖNIKÖREN PÅ VÄGGEN?
Läser i tidningen att Cristina Stenbecks Kinnevik betalar sina VD:ar i genomsnitt 6 miljoner mindre än Wallenbergarna per år – men fyra gånger mer sett till bolagens lönsamhet.

– Stenbeck betalar bäst, enligt rubriken. Wallenbergarna är snålast.

Fattar du? För egen del spär frågetecknen på mitt eget grubbel över hur man tar betalt för arbete. För någon vecka sedan besökte jag Ulla-Maj Skoglund på Gotland. Hon gör fantastiska tröjor av lammull, men tar inte betalt för nerlagd arbetstid utan per kilo ull. I "Tant Julia och författaren" berättar Mario Vargas Llosa om Goar Mestres kubanska medieimperium, som på sin tid sålde radioföljetonger över hela Latinamerika. I lösvikt.

– Kan man sälja kött och smör och ägg per kilo kan man naturligtvis sälja manus på samma sätt, menade Mestres. Särskilt om det stora utbudet omöjliggör någon djupsinnigare textanalytisk värdebedömning.

– Om det inte finns tid att läsa igenom texterna så finns det väl ännu mindre tid att räkna igenom alla orden, konstaterar författarens kompis Javier.

Så sant. Erfarna skribenter vet att det är svårare att skriva kort än långt (ändå undrar den unge redaktören varför jag skriver så långt!). 1959 fick Ernest Hemingway i uppdrag av Life Magazine att skriva en artikel om tjurfäktning, tiotusen ord. När Hemingway återvände från Spanien hade han skrivit 120 000. Redaktörerna suckade. Efter redigering publicerades en serie artiklar på tillsammans 70 000 ord. "Dangerous summer" finns i svensk översättning, Bonniers 1985. Hemingway fick betalt för sina tiotusen ord, men värdet på hans leverans var större än så.

Ingen anade att det skulle bli hans sista bok.

Att ta betalt per ord funkade möjligen hjälpligt före datorns intåg, när skribenter tvingades renskriva manus på maskin. Det höll nere girigheten. Datorn har dock spätt på inflationsbrasan – på Resumé gjorde vi en undersökning 1989, som visade att ordbehandlade texter redan då var 23 procent längre än texter producerade med pekfingervals och tip-ex. Och texterna har knappast blivit bättre, eller hur? Jämför morgontidningarnas Söndagsbilagor med Jolos texter och vi förstår varför det är ständig rea på journalistik. En okulär besiktning av bokutgivningen understryker att ord inte är en bristvara.

Så hur tar man då betalt? När det gäller måleri vet jag en del om hur svårt det är. Säljer jag tavlor via ett galleri är det lätt. Det är bara att överlåta saken till galleristen. Hon eller hon vet alltid vad färgen är värd. Oftast mer än jag själv förväntat mig. Kanske beror det på att galleriet tar 50 procent av intäkten?

När jag säljer privat i ateljén är det svårare. Därför har jag förenklat hanteringen. Ungefär som Ulla-Maj Skoglund, men inte per kilo utan per kvadratmeter.

– 1000 euro per meter duk, take it or leave it.

Det har gått ganska bra (även om eurokursen på senare tid knappast stimulerat arbetslusten, jävla greker!). Ibland undrar jag förstås om jag räknar rätt. Ofta undrar jag om jag borde räkna som Umberto Eco.

I sin essä "Vad kostar ett mästerverk?" (Brombergs, 1987) utreder Eco de endo-socio-ekonomiska aspekterna på konstnärlig verksamhet. Teorin går tillbaka på de studier som Andrea Mosetti gjorde i "Il Verri" (nr 9:1963) av utgifter James Joyces hjälte Leonard Bloom hade för att genomleva den 16 juni 1904, den dag "Ulysses" utspelas på. Bloom älskar inälvsmat ("Most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine") och det var inte ens billigt sommaren 1904.

Redan här anar vi att teorin är basal: När man sätter pris på en duk, roman eller dikt, utgår man från de utgifter författaren/konstnären och rollfigurerna haft för att skaffa sig de upplevelser han eller hon beskriver.

Slutsatserna är intressanta: Ett ganska dyrt verk är "På spaning efter den tid som flytt". Inte för att det tog Marcel Proust fjorton år att skriva de tretusen sidorna. Utan för alla pengar han la ner på madelainekakorna, opiumet och det koffein han inji­ce­rade för stå med sitt eget gnäll. I jagets umgänge med familjen Guermantes dög det minsann inte heller med hyrd frack, lägg därtill blommor, presenter, hotell med hiss i Balbec, droska åt mormor etc etc. Extremt billig bör däremot Defoes "Robinson Crusoe" ha blivit – en båtbiljett enkel resa. Lite tobak. Resten: en massa vrakgods som rederiet rimligtvis tog kostnaden för via sin försäkring hos Lloyds i London. Till och med Fredag jobbar på, tror vi oss veta, utan krav på övertidsersättning eller traktamente, blott lite respekt.

För "Klockan klämtar för dig" fick Hemingway inte särskilt mycket betalt. Och det var rimligt. Hemingways hjälte Robert Jordan hade trots allt tagit sig till Spanien som fripassagerare på ett godståg, kost och logi stod republiken för. Hjälten fick till och med gratis kärlek i sovsäck och slapp således utlägg för hotellrum per timme.

Vi ser genast en avgörande skillnad gentemot "Över floden in bland träden", påpekar Eco:
– Man behöver ju bara tänka på vad en enda Martini kostar på Harry's Bar.

För att inte tala om vad en pytteliten Bellini – tack vare Hemingway  – numera kostar på samma bar i Venedig, där undertecknad dumt nog fick för sig att skriva en del av den här krönikan. 24 euro, för att vara exakt. Tillkommer flygresa Skavsta Venedig t o r, fyra nätter i Arkadius Pstrongs underbara 3-rumshotell Casa de Uscoli i Accademia med utsikt över Grand Canal, samt en och annan matbit på stans restauranger...

Du fattar vart jag vill komma? I helgen ska jag måla på en större målning som jag skissade på en servett I Palma de Mallorca. Tycker du att jag ska ta betalt per kvadratmeter? Eller utifrån inspirationen Sylvia serverade Anders Milton, Micke Howing, Thomas Åkerblom och mig på Nassau Beach? Och apropå svårfångade värden – ska den unge redaktören betala mig per ord eller för torsklunchen på Östgötakällaren?

@ VECKANS PICASSO: ETT GLAS MINNE, TACK!
Eftersom vi ändå sitter till bords: Efter år av vetenskapligt pillande under den vita rocken, kommer forskarna i bästa fall  fram till saker som det tar verklighetens folk en kväll vid Stureplan att fatta. Nu har t ex forskare vid University of Reading i Storbritannien äntligen förstått att ett par glas champagne i veckan gör gott:

– Champagne är en medicin som förhindrar det åldersrelaterad minnesförsämring, samtidigt som det förbättrar det spatiala minnet, konstaterar forskaren Dr Giulia Corona. Ett dagligt intag av champagne förbättrar kommunikationen mellan cellerna och stimulerar nerverna som sänder elektriska signaler till hjärnan för att förnyas.

Det kommer mer, ty ibland tränger våra vinrecensenter in bakom gödseldoft och träsmak. DN:s Sanna Blomquist står för veckans Picasso: "Det är polyfenolerna i champagnens blåa druvor som saktar ner nedbrytningsprocessen av de proteiner i hjärnan som ansvarar för minneslagringen. Med andra ord ska du undvika en champagne blanc de blanc som uteslutande görs på chardonnay-druvor om det är just minneseffekten du vill åt".

Konsumentjournalistik när den smakar bäst!

PS. Picasso hade en bra princip: han vägrade gå och lägga sig innan han lärt sig nåt nytt under dagen. Så tack och godnatt, Sanna!

Skriv och berätta något för Picasso och mig på peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.