”Alkohol och träning hör ihop”

"Kan du inte tala med honom, snälla?" Telefonrösten var helt avklädd hennes vanliga sprallighet. "Han kom hem, sa att han kände sig risig igen, ändå stack han ut. Det är som ett jävla gift. Och så den där hostan..."

Efter ett halvt liv som kompisar kände jag HP. Vi spelade tennis, squash och löptränade ihop under hela grundskolan och gymnasiet. Vardag som helg. Båda blev kustjägare. För trettio år sedan sprang jag fem mil i veckan. Tills något, eller snarare någon, sa att det var nog. Blygsamma 174 cm och ynka 63 kg samt stl 29 i jeansens midja, därtill värkande knän och rygg, renderade en rejäl utskällning hos idrottsläkaren som jag remitterats till.

HP fick aldrig ont i knän eller rygg. Han körde på. Fyllde fyrtio. Körde på. Svettades ut förkylningarna i löparspåret. Ända tills den dagen hans förtvivlade fru ringde mig. Jag tvingade honom att ta en paus, fixade en tid hos en erfaren läkare som lyssnade på HP:s rosslande hosta, spände ögonen i honom och frågade "varför vill du ta ditt liv?"

Diagnosen är ingen riktig diagnos, den faller under ätstörningar fast det har med så mycket annat att göra. Det kallas ortorexi och begreppet etablerades för tjugo år sedan av en amerikansk läkare vid namn Steven Bratman, Han hade insett att han led av samma sak som många patienter. Det handlar inte bara om överträning utan om en fixering vid en hälsosam livsstil.

Maten värderas utifrån vad den ger men också vad den inte ger. Du ser det dagligen kring dig. Extremt proteinrika livsmedel, minimalt med kolhydrater, inget socker... Rakt igenom sunt. Vilket det är tills man passerar den där svårupptäckta gränsen till att det blir maniskt.

Om du mår dåligt, blir deprimerad eller fräser åt barnen när du missat en träning, då är det hög tid att ifrågasätta ditt beteende. Om du, likt vännen HP, ger dig ut runt Djurgården (11 km, jag vet för det var min egen runda förr), en blötsnöregnig januarikväll med feber och hosta, då tränar du inte – du missbrukar.

Hjärnan behöver fysisk motion. Forskningen är tydlig därvidlag. Men den grå, gelémjuka vävnaden bakom din pannlob är en lömsk rådgivare. Den är ett girigt vanedjur. Ju mer den får av något, desto mer vill den ha. Av allt. Träningskickar som drogkickar. Receptorerna i nervcellerna ligger som små koppar vilka bara väntar att få fyllas på nytt; av endorfiner, amfetaminer eller...viner. Endorfiner och viner är okej, övrigt sorteras under stay away-mappen.

Tricket är att inte ge hjärnan för höga doser av sköna dopaminer. Både alkohol och träning i måttlighet har en välgörande, avstressande effekt. Vi glömmer ofta den fördelen med vinet, här i det systembolagiserade Sverige där vi hyser samma komplicerade förhållande till alkohol som amerikanarna har till sex.

Att sluta röra på sig är inget alternativ. Men innan träningen övergår i mani, kanske du vill överväga ett annat euforiskt universum – skogspromenaderna. Här följer ett kort referat från vad som väntar dig i Skaparens gröna rehab:

Bland rötter och rösen banar vi oss fram. Under höga tallar, över öppna fält, längs glittrande vattendrag. Genom blåbärsris och aprilblekt vassgräs. Lera upp till anklarna nu, duckar för alens låga grenverk, t-shirten är en våt tejp över ryggen. Men oj! Vad var det där?, antyder min lurvige PT och viftar på svansen. Sniff, sniff. Bestämt en räv, kanske. Eller kanske inte. Och kolla därborta, en övergiven bäverdamm, måste undersökas.

Efteråt, när leran sköljts från kängorna och söndagseftermiddagens sista sol tecknar långa skuggor, häller jag upp ett glas bourgogne. Skär så en bussig skiva getost. Några bitar leverpastej i tärningar till PT:n resulterar i att man blir slickad i örat. Då händer det att man tänker på doktor Bratmans motivering till varför han slutade vara träningsnarkoman: "The poetry of my life was disappearing."

Björn Rietz, copywriter
bjorn@rietz.se