Att förlora en pitch

Det kommer ett mejl med en inbjudan. En brief med tre budskap, två koncept och en tagline ska bli till ett. Vi är som gjorda för det här uppdraget.

Tio pers jobbar 1200 timmar innan första presentation. Efter ett tag, det är omöjligt att få ihop allt. De måste välja väg. Vi måste välja väg. Men tiden för frågor har gått ut. Vi har data, vi har argumentation, de kommer förstå.

Vi jobbar i trans, höga på idékickar, fria från självkritik. Det här är den bästa strategi vi någonsin formulerat, den här idén kommer vinna priser. Fyllda med dopamin skrivs, redigeras och reduceras keynoten. ”Det här är så bra”, 20 tummar på Slack. 

Fast vi är klara tidigt, blir vi klara precis i tid. Ojdå, där var ett glapp mellan strategi och idé. Vi korrigerar lite så sitter allt ihop. Fan vad bra det blir. Det är 50 procent data, 50 procent magkänsla. Magin sitter i det laterala.

Det sista tråkiga. Arbetsprocessen, alla har ju samma arbetsprocess. Kreativitet kan inte tvingas in i en struktur. Men vi låtsas som det. Och just det, en kostnadsuppskattning också. De kommer ändå inte genomföra idén. De vill bara se hur vi tänker. 

Inför-match-stämning på väg till presentation. Någon säger ”var bara dig själv”, någon annan säger: ”jag vaknade klockan fem”. Ångade kläder, fönat hår. Dörren öppnas.

Stora leenden, händer skakas, namn glöms bort. Vatten och kaffe (finns havremjölk?). Mac-datorer som inte funkar i pc-miljö. Flertalet avancerade donglar. ”Tänk att det är 2023 och att de inte löst det här ännu”, sägs det som om det aldrig har sagts förut. Fast det har sagt förut. 

Skärmen blinkar till och någon utbrister ”NU!” med känslan av att ha lättat upp stämningen. Men ljudet funkar inte. Skit i det. Vi har bara 45 minuter, 200 slides. Hann någon tajma innan? Shit.

60/40-sliden åker upp, Kahneman citeras, Hemingways isbergsteknik, ett svulstigt manifest, en sammanfattningsslide som ser skitbra ut. Det klappas i händer. De tackas för tiden vi har lagt ner. ”Kul idéer!”

Men alla vet. Det är kört. Hypersensitiva själar har sett hur munnar ler utan att ögon följer med. 

I taxin säger någon att det gick skitbra. ”Hur grymma som helst”, 35 tummar på Slack. En sanningssägare öppnar munnen: ”Vi skulle inte ha utmanat briefen. Och idén, var den så stark egentligen? Jag såg på chefen, hon gillade den inte”. ”Jag håller inte med”, säger personen som tror på manifestation.

Två veckor senare kommer mejlet. Positiv inledning: Bra idéer, bra energi, modiga resonemang. Men tyvärr, strategiskt fel väg att gå. Otydlig arbetsprocess. Ni verkar inte känna organisationen.

Gruppen samlas. Stora slutsatser dras utifrån knapphändig information. Empiri-fria sanningar etableras. Självförtroenden strimlas. En slöja sänks av lågintensiv post-pitch-depression. Spotify’s ”Sad indie” i högtalarna, kontoret känns tomt fast alla är där.

Men nästa gång då jävlar. 

Johan Helander, creative director, Familjen