Att vara fotograf när “alla är fotografer”

När jag var yngre hade jag en hobby, den började när jag var 15 år.

Jag sålde min moped och köpte en Nikon D50, stolt.

Jag älskade att fotografera, det kändes som om jag kunde skapa precis vad jag ville. Med min kamera kunde jag fånga en bild som var min sanning.

Mina vänner fick ofta agera modeller, jag hittade någon som var duktig på smink och styling och vi kunde plåta flera gånger i veckan. Jag fotade hela tiden, ute i trädgården, naturen, min underbara familj, jag fotade i princip allt.

Under min gymnasietid fick jag väldigt mycket stöttning, jag peppades till att fota och jag älskade det mer än någonsin. Jag såg till att skolan anordnade en utställning och varje chans jag fick att låna skolans blixtar tog jag.

Jag ordnade surrealistiska plåtningar och älskade hur jag kunde fly min vardag genom kameran. Min simpla Nikon D50 fick mig att må väldigt bra, att känna mig fri – ja det låter cheesy.

Våren strax innan jag skulle ta studenten sökte jag till en av Sveriges största fotoskolor.

När jag hade skickat in min ansökan tänkte jag att det kommer nog inte hända, men som min underbara mor lärt mig, man ska alltid försöka.

Några veckor senare kom ett brev, jag var kallad till intervju, med världens lyckligaste hjärta åkte jag på intervjun och dom var imponerade av min stil, min surrealistiska stil som faktiskt var ganska egen.

Lycklig återvände jag hem och hoppades innerligt att jag skulle komma in på skolan.

Två månader senare kom brevet, JAG GJORDE DET, helvete, JAG gjorde det.

En av Sveriges bästa fotoskolor hade jag, så ung, 19 år slagit mig in på. Nu var det allvar, jag har alltid tyckt att karriär var viktigt och nu visste jag;

Jag skulle bli Sveriges nästa superfotograf.

Skolan började och jag var totalt okunnig, bländartal?

Sakta men säkert kom jag ikapp mina klasskamrater och jag lärde mig allt det tekniska som jag alltid tyckt varit tråkigt men nu insåg jag  att det var ganska viktigt ändå.

Det här är som sagt en skola som utbildar toppfotografer i Sverige och många tar sig även utomlands, vi fick arbeta mycket i studio och lärde oss hur branschen fungera.  Under tiden på skolan hade vi även praktik, dels hade jag det hos en underbar fotograf här i Stockholm och under min andra period hade jag min praktik hos Jill Greenberg i Los Angeles, ni vet hon som ställde ut på Fotografiska nydligen?

Under min tid hos Jill så kom jag verkligen fram till att WOW, det här ska jag jobba med, jag ska bli lika grym och välkänd som Jill Greenberg, hon var och är en stor förebild för mig.

Efter två års utbildning varav åtta månader praktik snubblade jag ut på Stockholms media/köttmarknad. Övertygad om att min beslutsamhet och min annorlunda stil skulle ge mig allt jag ville ha. Naivt, ja.

Jag mejlade nog hela Stockholm, säkert 1 000 mejl första veckan och visst – jag fick några fina svar, säg 50 av 1 000. Jag jobbade mig in på en fotostudio, där jag hjälpte till för inga pengar alls. Jag tänkte att "ja men det är nog såhär det är i början, man får jobba gratis och slita hårt". Sagt och gjort, under ca ett år stannade jag på den studion och sedan hoppade jag vidare till nästa.

Det var nästan värre där, jobbade 25 timmar i månaden gratis, köpte kaffe, städade toaletter, mot att få arbeta i deras studio och en kontorsplats.

Här började jag även få in lite egna fotojobb, fota för en känd tonårstidning, en heldag, 2 000 kr på faktura. Ett porträtt 1 000 kr, ja ni hör, inget man kan ta ut lön på.

Men jag var ju fortfarande ny, så jag gick med på dessa priser och tänkte att nästa gång jag gör jobben kanske jag får mer betalt. Jag hoppades på att jag snart skulle kunna betala min hyra själv så att min mamma slapp ge mig 3 000 kr i månaden och att min sambo inte skulle behöva betala vår mat helt själv.

Något år senare flyttade jag till nästa studio, 50 timmar i månaden skulle jag jobba, gratis. Men jag förhandlade ner det till 30 timmar. Jag fick använda studion om den var ledig, det var min betalning. Min utbildning, mina grymma praktikplatser och mitt faktiskt grymma CV verkade inte betyda någonting, att jag dessutom hade 100 000 i studielån spelade inte heller någon roll. Dessutom var det inte lärorika 50 timmar utan, städa, frilägga bilder, koka kaffe.

Jag hade ju redan jobbat mig fram två år gratis, kunde jag inte i alla fall få fakturera några tusenlappar i månaden för mitt jobb? Jag stannade bara där några månader och bestämde mig sedan för att jobba för mig själv och jobba hemifrån eftersom det fortfarande var svårt att få råd med en studioplats.

Jag får så mycket komplimanger för mina bilder, alla blir väldigt imponerade och varje gång jag träffar bekanta ute så hör jag "Åh, du är så duktig på att fota, det måste gå väldigt bra för dig nu".

Jag har kämpat så att mina fingrar snart blöder. Jag har försökt och försökt, visst nu fyra år efter att jag tagit min examen från skolan så får jag fler jobb.

Men ett singelomslag för 3 000 kr från ett av Sveriges största skivbolag, även om jag skulle få ett sånt jobb varje vecka så skulle det inte vara en lön jag kan överleva på, efter alla utgifter som måste betalas.

Det som är synd är att man har inte heller råd att tacka nej, för då går bara jobbet vidare till nästa nya fotograf och pengarna måste man ju ha.

Jag har superutrustning, grym kamera, kalibrerad skärm, ny iMac, grym ritplatta, allt detta har kostat mig säkerligen 100 000 kr att köpa in.

Förstå då att en kund vill att jag ska hyra en studio, åka till studion, fotografera tre timmar, åka hem igen, skicka en kontaktkarta, retuschera fem bilder som tar cirka fem timmar, levera bilderna, låta kunden ha fri användning för press för all framtid, för 5000 kr.

Något är SÅ fel just nu, jag förstår inte vad som har hänt, för fem år sedan såg det inte ut såhär.

Samtidigt så är jag självklart tacksam över alla som har trott på mig och min talang, som har gett mig dessa jobb även om det inte har varit dom bästa arvodena, men jag kommer inte kunna fortsätta så länge till.

Jag har även nyligen gått med i en fotoagentur som jobbar med nyetablerade fotografer och hade jag inte haft min agent som tror på mig så enormt mycket hade jag nog gett upp vid det här laget.

Jag älskade min kamera, jag älskade min surrealistiska värld som bara jag bestämde över och skapade. Men kära media bransch, fan vad ni har förstört för mig.  Jag talar nog för alla unga frilansare och säkert den äldre generationen också när jag skriver detta, men vi förväntas att jobba gratis, att en bild är inget värt. Även när vi har hållt på i flera år och kämpat oss fram, jobbat gratis, jobbat billigt, jobbat åt andra fotografer, det lönar sig inte utan priserna bara sjunker.

Jag är en fighter, men snart måste jag ge upp, så många gånger som jag legat på golvet och gråtit för att jag inte kommer kunna betala min hyra.

Jag vet, jag gav mig in i leken och då får man leken tåla, men ni måste sluta pressa oss på priser. HUR tänker ni när ni vill ha bilder för 1 000kr st med fri användning för alltid eller ett tidningsomslag för 3 000-4 000 kr?

Jag kanske tar en stor risk med att publicera det här, vissa kanske inte kommer vilja arbeta med mig igen eller tycker att jag borde vara nöjd med det jag får.

Men jag måste på något sätt få ut "sanningen", min sanning att jag snart inte kan fortsätta med det jag gör, jag kan inte överleva på dom pengarna jag tjänar, jag kommer behöva svika min beslutsamhet, min egna surrealistiska stil som jag har skapat, för att ni inte ser värdet i det vi fotografer gör.

Nej, alla är inte fotografer, alla äger en kamera.

Men det är en jävla skillnad.

Josefin Mirsch

fotograf