Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Björn Rietz: Likheten mellan blodpudding och kärnkraft

Publicerad: 26 mars 2021, 09:38

Björn Rietz.

Foto: Mattias Edwall

Dags att re-branda kärnkraften?


Ämnen i artikeln:

Björn Rietz

Den som någon gång försökt förleda en anglosaxisk gäst till att prova på den svenska husmanskosten har stupat vid blodpuddingen. ”What? A pudding of blood? How revolting!”

Men efter att en ögonblicksgoogling visat att black pudding är samma sak, bara uttryckt en smula mindre barbariskt, är återgången till civilisationen ombesörjd.

Som kommunikatörer möts vi emellanåt av utmaningen att kundens bransch har dåligt rykte. Eller där namnet och identiteten är missvisande. Kanske pekar de mot hur verksamheten drevs för länge sedan. När jag mönstrade hette det inte Försvarsmakten utan Krigsmakten. Den första januari 1975 bytte man. Bakgrunden till namnbytet var att ”understryka det fredsbevarande syftet med Sveriges försvar”. Sverige hade faktiskt inte fört krig sedan vi stövlade in i Norge 1814 och svinade ner.

När ett epitet klänger sig kvar och därmed styr perceptionen i samma gamla banor, trots att mycket nytt tillförts och gammalt grums rensats ut, då är det hög tid att se över identiteten, och i den ligger inte minst vad man kallar sig.

Det är sådant man tänker på efter att ha läst nyheterna om FN:s vetenskapliga strålningskommittés (UNSCEAR) slut­rapport. Den betecknar de hälsomässiga konsekvenserna av olyckan i Fukushima som försumbara. Endast en (1) person har avlidit av höga strålningsdoser. Där­emot drunknade och krossades 16 000 människor av tsunamin som orsakade olyckan. Men låt oss klargöra en sak in­nan du läser vidare: Jag är varken förespråkare eller motståndare till kärnkraft. Jag är bara gruvligt nyfiken, men hyser förstås likt många andra en gretafierad oro över koldioxidnivåerna som, mot mänsklighetens bättre vetande, tillåts stiga.

Ett värmande ljus i den koleldade februarikylan utgjordes av det utmärkta och balanserade tv-programmet ”Vetenskapens värld” där man belyste läget. Det forskas ivrigt på Chalmers, på KTH och över hela världen kring nya former av kärnkraft. Mest intressant är nya minireaktorer som återanvänder utbränt avfall och klyver atomer där man kyler med bly i stället för vatten. Cirkulationsprincipen gör att man inte skulle behöva bryta nytt uran på tusen år. Minireaktorerna utformas så att de inte kan orsaka allvarliga olyckor. Energin som framställs är i princip fossilfri. Det klyvbara materialet hålls också på så låg nivå att det inte duger till att tillverka vapen (hej, hej Iran!). Men vad är problemet då? Forskarna mulnar. ”Det heter fortfarande kärnkraft.” Ordet ”kärnkraft” är en politisk hetpotatis varmare än en fusionsreaktor. Men fysikerna talar inte om hundra miljoner graders fusionsenergi här utan om småskalig, avfallsfri kärnklyvning. Vi skulle kunna kalla det mikrofission. Hur låter det? Mikrofission kontra kärnkraft.

Ibland måste man re-branda verksamheten. Som vanligt kommer några säga att man bara sminkat grisen, vilket avslöjar att de inte läst på i ämnet. Har du ett bättre namnförslag, får du förstås gärna tipsa kärnfysikerna på Chalmers och KTH.

Men allt har en baksida, så även ren mikrofissionsenergi. Sedan ett par år har de ideologiska motståndarna till modern kärnkraft ett nytt argument: den är dyr att utveckla. Och det är sant. Fruktansvärt dyr, till och med. Det skulle behöva serveras mycket blodpudding på finansdepartementet. Men en retorisk motfråga till motståndarna skulle kunna lyda: Vad är då ett rimligt pris för att sänka den globala uppvärmningen?

Eller omstöpt till en oneliner: Finns det en prislista för jordklot?

Björn Rietz, copywriter
bjorn@rietz.se

Läs Björn Rietz tidigare krönikor HÄR

Björn Rietz

copywriter och krönikör

Ämnen i artikeln:

Björn Rietz

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.