Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Blir Darth Vader tafflig i Teams-möten?

Publicerad: 11 november 2021, 11:37

Det som sker i vår samtid är ett par parallella rörelser som gemensamt skapar en bizarr verklighetsbild av Izzard-mått. Resumés bloggare Nils Andersson Wimby förklarar varför.


Ämnen i artikeln:

Nils Andersson Wimby

Det finns en fantastisk sketch av Eddie Izzard där han konstaterar att Dödsstjärnan i Stjärnornas krig måste haft en matsal. Han fortsätter med att spekulera i hur denna matsal kan ha sett ut, om Darth Vader på något vis förväntat sig särbehandling i kön, vad som kan ha stått på menyn.

Kontrasten mellan den där galet singulära, målmedvetna och mäktiga organisationen och det vardagliga i att man måste ställa tillbaka sin bricka i den där lilla vagnen med våningar efter att man ätit i en matsal är dråplig. Det liksom klär av det mäktiga och potenta i det onda imperiet. Sen börjar sinnet spinna vidare. Hur många jobbade i matsalen? Fanns det grupperingar bland personalen som snackade skit om chefen? Fanns det utvecklingssamtal? Teambuilding?

Har man en gång fastnat i det där blir sci-fi och andra dramer som bygger på absolut makt, eller helt svartvita uppdelningar mellan goda och onda, aldrig lika givande. Tengils riddare till exempel, trivdes de på jobbet? Fick de OB? De kan ju inte bara drivas av ondska, de måste ju vilja lägga upp fötterna och öppna en bärs på fredagen också?

En samtida fortsättning dök upp när jag kollade på Squid Game. (För den oinsatte handlar Squid Game om att en hemlig ond kraft tvingar folk att tävla i lekar om sin överlevnad). Hela Squid Game:riet sker i en överdådig och uttryckligen ondskefull anläggning. En feature är att alla tävlandes bilder finns på skärmar infällda i golvet i ett rum, sedan släcks bilderna när de dör. Direkt tänker man ”Vilken usel designer som drev igenom det där? Sjukt dyrt och opraktiskt interface? Måste bli smutsigt snabbt?”. Och sen tänker man att någon måste byggt det där jäkla golvet. Hade hen som byggde golvet möjlighet till fikarast? Ja, ni förstår.

Den här diskrepansen mellan image och vardag, mellan kejsarens drömda klädsel och faktiska nakenhet, finns inte bara i fiktionens värld. Verkliga företag, nationer, mäktiga personer hamnar, omedvetet eller medvetet, på ett slags piedestal. Pr-byråer och medier bygger upp något som vi vet inte är sant, men som vi ändå accepterar.

Jag tror att anledningen till att vi köpt detta är att vi har haft förmånen av ganska trubbig insyn. Ignorance is bliss som man säger, och att inte behöva ha en kristallklar överblick av skillnaden mellan mental bild och verklighet besparar oss en hel del mentalt skav. Fram tills nu.

Det som sker i vår samtid är ett par parallella rörelser som gemensamt skapar en bizarr verklighetsbild av Izzard-mått. Först och främst har ett par människor blivit så barockt rika och mäktiga att deras image och persona blir guda-lika (alternativt Darth Vader-lika). Parallellt med det skapar internet och sociala medier en spridning av varenda liten aspekt av dessa personers privatliv som ibland står i bjärt kontrast till imagen. Och sist men inte minst har pandemin gjort att den vackra fernissa som lagts på innehållet då det tvättats via professionella medieföretag eller reklambyråer raskt rivits ner till förmån för avskalade teamsmöten och ogenomtänkta hemmaproduktioner.

Betrakta för ett ögonblick bilden ovan. Det är alltså Mark Zuckerberg, världens femte rikaste människa och chef för världens mäktigaste medieföretag. Han firar USA:s nationaldag med att åka foilbräda med amerikanska flaggan i händerna. Han filmar detta. Och publicerar det.

Mannen i filmen ser ut som en sinnesslö jättebaby med nationalistiska tendenser och ett obefintligt sinne för estetik. Men han publicerar.

Här finns två scenarios. Antingen har världens största mediemogul suttit ner med ett team av världens 1000 smartaste pr-experter och cyniskt kalkylerat fram ett syfte med detta. Ett syfte som är så smart, manipulativt och mångfacetterat att det går vida över mitt förstånd.

Eller så har han inte det. Han har bara varit ute och foliat lite, plockat upp en flagga, kört loss. En polare filmade. Marc säger ”Schysst filmen blev. Med flaggan och solnedgången o så. Kan inte du skicka den till mig så lägger jag upp den på fejjan”.

Jag kan i ärlighetens namn inte bestämma mig för vilket scenario som får mig att må mest illa. Antingen har han enorm makt och använder den sjukt manipulativt. Eller så har han enorm makt och slarvar med den, hanterar den oansvarigt.

Ett annat exempel är när den gode Mark ville presentera att Facebook skulle bli ett virtual reality-företag. Utöver den direkta ”VR-Mark? 90-talet ringde - reaktionen kunde man notera två saker. Att han hade satt ihop en så sjukt stel produktpresentation att det var svårt att skilja avataren Mark från människan Mark. Samt att han oförklarligt nog i sitt perfekt inredningsarkitektade hemmakontor använde en flaska BBQ-sås som bokstöd. Genomtänkt och cyniskt, eller puckat? Jag kallsvettas över valet.

Och Mark är naturligtvis inte ensam. Elon Musk hanterar Twitter som en personlig ventil för någon slags åsiktstourettes. Jeff Bezos startar ett fallos-symboliskt rymdprojekt och avslutar med att designa raketen som en bokstavlig fallos.

Foto: Tony Gutierrez

Så medan de här människorna blir mäktigare och mäktigare (Elon gick just om Rockefeller som rikast i USA:s historia) blir bilden av dem som mänskliga allt tydligare. Antingen låter de den bilden komma fram för att är de cynisk genomtänkta, eller för att de är fumliga.

Vet inte vilken sorts chef jag helst hade haft på Dödsstjärnan.

Läs fler blogginlägg från Nils Andersson Wimby här!

Nils Andersson Wimby

Ämnen i artikeln:

Nils Andersson Wimby

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.