Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Brinn, men bränn inte ut dig

”Vårt lidande måste balanseras med ett välmående som inte handlar om att vara bekväm och lat, utan snarare om ett ansvar där både ledare och anställda värnar om sin egen och varandras hälsa. Både den mentala och fysiska. För som utbrända vrak tjänar vi ingen, allra minst oss själva eller våra familjer”, det skriver Christina Knight, mångårig kreativ chef och grundare av Mad women academy.

Publicerad: 9 maj 2022, 08:04

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Foto: Jimmy Eriksson


När jag i påskas, på en bar i en liten gudsförgäten bergsby i norra Italien, sprang på den här gamla reklamskylten för absint, kom jag att tänka på myten kring det kreativa (ofta manliga) geniet och förhållandet till välmående vs. lidande. Det har ju ofta sagts att kreativt konstnärskap i viss mån hämtar sin näring ur olycka och elände; en trasig barndom, en dos ångest, ett antal flaskor vin, en skopa sjukdom och så lite lidande på det – med en radda referenser till kreativa personer, i huvudsak män; Strindberg, Dagerman och van Gogh, till exempel.

Kan det vara så att reklambranschen gått på myten om att det måste vara lite jävligt, att en måste må lite risigt, på livets botten, för att vara riktigt kreativ och konstnärlig? Att man är bäst som en demonisk CD mallad efter Don Draper, en CD som tillämpar ’management by fear’ och får kreatörerna att må lite dåligt?

LÄS MER: Era praktikanter är utbrända – inte ”känsliga”
LÄS MER: Kommunikation är Sveriges sjukaste yrke: ”Den värsta konsekvensen är dödsfall”

Jag reflekterar över detta med tanke på larmrapporterna och Resumés viktiga artiklar om hur illa det är ställt med den psykiska hälsan och välmåendet i reklambranschen.  Vi får ta del av vittnesmål om utbrändhet, mobbing, sjukskrivningar, depressioner, ångest och en ung generation som till och med tvekar inför att överhuvudtaget kliva in i branschen.

LÄS MER: Var är den fina byråkulturen det snackas så mycket om?
LÄS MER: Kraven från 57 reklamtalanger i avgångsklasserna 2022: ”Vi är inte små slavar”

Jag tror att den kreativa konstnärsmyten en gång i tiden smugit sig in också i vår kreativa bransch. Åtminstone kändes det så på 80-talet, när jag började min bana som copywriter. Vi levde i någon slags ’churn-and-burn’-kultur; vände ofta på dygnet, jobbade hejdlöst utan sömn redan på Berghs och sedan på byråerna, inför pitcher och presentationer. Det ansågs kanske lite coolt och heroiskt att jobba sent och mycket; på vissa byråer belönades det med en flaska skumpa på skrivbordet dagen efter (en komp-ledig dag eller ett spa-besök nog hade varit mer välgörande för alla parter och för jobbet).

Idag känns det som den yngre generationen tränar mer, dricker mindre (ev. drogar mer?) och är mer medveten om livsbalans och mindfulness. Stressfaktorerna kommer kanske mindre från myten om att jobba mycket hela tiden, och snarare från andra håll och på andra vis – arbetstempot verkar ha ökat, budgeterna har ofta minskat fast förväntningarna är minst lika höga, ett aldrig sinande flöde av nyheter och sociala uppdateringar, i alla typer av media, sköljer kontinuerligt över oss. Ständigt uppkopplade, ständigt jagade.

Hur sjutton hittar man balansen? Hur kan vi nära och upprätthålla kreativiteten utan att balansera på den personliga undergångens rand? Jag tror visserligen att en del svärta, ett visst mått av lidande är en oundviklig del av livet; och att det gör oss starkare och, framför allt, att det skapar en förståelse för andra människors erfarenheter och lidande. En förmåga till medlidande helt enkelt, medlidande och empati, som jag tror är avgörande för oss som jobbar med kommunikation. Hur skulle vi annars kunna förstå och respektera andras känslor, hur skulle vi annars ha förmågan att gå i någon annans skor, att relatera och vara relevanta? Men balansen är hårfin; vårt lidande måste balanseras med ett välmående som inte handlar om att vara bekväm och lat, utan snarare om ett ansvar där både ledare och anställda värnar om sin egen och varandras hälsa. Både den mentala och fysiska. För som utbrända vrak tjänar vi ingen, allra minst oss själva eller våra familjer.

Vi ska brinna passionerat för våra uppdrag, men inte bli utbrända.

Min förebild och ständiga inspiratör, Kat Gordon, grundare av The 3% Movement och numera creative entrepreneur in residence på San Francisco-byrån Eleven, tycker jag sammanfattar det bra i sin senaste krönika:

Rejection of hustle culture doesn’t mean we can’t (or won’t) work fast, execute and deliver. It means we are fiercely protective of our health and mental wellness so that we can show up with excellence. And so we can experience the joy of creation instead of being treated like always-on Pez Dispensers of Ideas.”

Vad tycker du? Och förresten – hur mår du?

Christina Knight, grundare, Mad women academy

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.