Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Opinion

"Den anti-rasistiska kampen förlorar när alla ropar på varg"

Publicerad: 25 September 2019, 12:21

När Läkare utan Gränsers senaste kampanj stöter på antirasistisk patrull blir risken att vi sliter ut en alltför nödvändig diskussion, menar debattören och föreläsaren Daniel S Ogalde.


Ämnen i artikeln:

Läkare utan gränser

Läkare utan Gränsers senaste kampanj "Tillsammans är vi läkare utan gränser" har stött på patrull. I sociala medier har bilden som tycks fronta den nya konceptlanseringen, den på en svart man klädd i MSF-tröja (Médicins sans Frontières) uppbackad av ett antal civilklädda individer, kallats allt från postkolonial till rent ut sagt rasistisk med en "token black", dvs en symbolisk minoritetsperson. Anledningen tycks vara att en majoritet av modellerna på bilden framstår som vita. De som reagerat på just detta må vara en minoritet men är en relativt högljudd sådan och det de belyser är en av vår tids stora paradoxer. Den där vi i antirasistisk anda på något sätt lyckas se just rasism i det mesta och även bästa. Inget är helt enkelt gott nog.

Att se på Läkare utan Gränsers kampanj utifrån en enskild bild är om inte förljuget så åtminstone onyanserat. Helheten som även bygger på rörligt material där POC's (people of color) har en central roll, har för avsikt att visa på vilken skillnad vi som givare gör för deras livsviktiga arbete. Att vi är med i allt från fältsjukhusen där undernärda barn får en andra chans och våldtagna kvinnor får vård till de politiska stormötena där deras röster blir hörda tack vare Läkare utan Gränser.

Samtidigt är det ingen hemlighet att den ideella sektorn i likhet med kommunikationsbranschen, lider en öronbedövande brist på etnisk mångfald. Mången är den gång då jag själv kunnat räkna antalet mörka kalufser på något event eller hud med lite mer melanin än en charterbränna, på handens ena fingrar. Även det en ytlig mångfald som inte nödvändigtvis är den lösning vi söker, den som kommer i form av dyrt förtjänade erfarenheter och därmed perspektiv. Men det är erfarenheter som kan förmedlas på andra sätt än att genomleva det många av oss rasifierade genomgår i form av rasism. Något som kallas för dialog.

Det är nu länge sedan jag jobbade på Läkare utan Gränser. Nästan ett decennium har gått sen jag satt på mitt första kommunikationsjobb jag fått via en praktik. Även om det fanns få personer jag fysiskt kunde känna igen mig i och därmed kanske en symptomatisk brist på perspektiv så fanns det ingen brist på vilja. Som flera andra organisationer jag jobbat på tidigare är Läkare utan Gränser en organisation vars personal till större delen utgörs av nationell personal vid hjälpinsatser. Enligt organisationens HR-avdelning hade de totalt närmare 40 000 lokalt anställda förra året och några tusen internationella medarbetare.

På så sätt behåller man kompetensen i landet, man tar till sig en kontextuell kunskap dvs unika perspektiv, och man bidrar inte minst till att skapa arbetstillfällen och en kulturell självkänsla. Allt för att försöka frångå "The white saviour complex"-klyschan. En ambition som ger dem heder och inte minst visar på att det som tolkas inte alltid är det som avses. Som mottagare är vi som bekant ena halvan av ett budskap.

Men visst har Läkare utan Gränser som så många andra aktörer en väg att gå. En etniskt ojämn kommunikation som i vissa kanaler inte bara färgas vit utan även känns något förlegad. Och det kanske är det som är stötestenen, att en bild som just denna är den som frontar kampanjen. En där man med enkla medel kunnat visa på den mångfald som faktiskt finns i Sverige samt även ge vår modell lite mer pondus. Men att per automatik stämpla detta som rasistiskt och i synnerhet utan hänsyn till dess helhet får sina konsekvenser.

Så vad händer då med det antirasistiska arbetet när vi inte bara synar varenda detalj, rynka och skrymsle? När vi tycks så upptagna med färgvariationerna istället för att se människorna? När vi stirrar oss så blinda på det där ytliga att vi inte ens märker att det är precis det vi själva kritiserar? I ett så polariserat debattklimat som det vi har idag riskerar det att bli en rent av skadlig företeelse. Skriks det vargen varenda gång någon tycks begå ens det mest omedvetna av felsteg, riskerar vi att nöta ner både vårt budskap och vår målgrupp.

För att slå ner både meningsmotståndare och meningsallierade med anklagelser om rasism och postkolonialism må vara en förståelig frustration men en olyckligt kontraproduktiv sådan.

Daniel S Ogalde, debattör.


Ämnen i artikeln:

Läkare utan gränser

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.