Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Opinion

"Det är inte pengarna jag stör mig på med myndighetens podcastsatsning"

Publicerad: 4 Oktober 2019, 07:45

David Borg, partner Borg & Owilli.

Det värsta är inte att Naturvårdsverket har bränt en halv miljon kronor på att producera en podcast, utan att man har bränt skattepengar på att producera ljummet vatten. Det skriver David Borg, partner på Borg & Owilli.


Ämnen i artikeln:

Borg & OwilliDNDavid BorgOpinion

Tidigare i veckan publicerade DN sin granskning om myndigheters podcasts, hur mycket
pengar och tid man hade lagt på detta och hur få som egentligen hade lyssnat på dem.
Skatteslöseri är alltid irriterande, något som också är irriterande är ett skivsläpp som man
väntat på väldigt länge och sedan visar sig låta som en cementblandare som bjudit upp till dans. Vi var många som hade väntat på countrystjärnan Sturgill Simpson nya skiva,
eftersom han har släppt några av 2010-talets absolut bästa album – till exempel är
Nirvana-covern "In bloom" att dö för.

Förväntningarna var minst sagt skyhöga och när skivan väl släpptes på Spotify, kan jag
endast jämföra det när jag som liten grabb blev inlurad i ett omklädningsrum av en tre år
äldre kille i skinnväst som hette "Larsa" som gav mig en fet örfil så att det svartnade. Jag föll omkull och blev strax efteråt döpt i toaletten av denne "Larsa" och hans kompis. Skivan var helt olyssningsbar – futurisk rockboogie skapad av en galen man. Ofattbart, vem gör ens så mot sina fans? Men Sturgill Simpson var inte färdig där. Dagen efter släppte han en film på Netflix där den outhärdliga skivan var inbakad i en drygt 40 minuter lång mangafilm. Jag satt bara och gapade framför tv:n och försökte andas. Samtidigt kände jag en slags respekt för Simpson. Han struntar fullständigt i vad jag vill ha. Det är få som gör så och ännu färre som kan göra så, då vi lever i en värld där allt mäts i intäkter, antal lyssningar eller visningar.

Nu är det stor skillnad på myndigheter och våra skattepengar och en konstnär som vill gå sin egen fuck off-väg. Jag är säker på att ingen i hela Sverige reagerade med samma äckel när Naturvårdsverket släppte sin podcast "Naturvårdsverkets podcast" och inte med motsatt reaktion – eufori! förtjusning! – för den delen heller. Ingen skakade om sin sambo i sängen och skrek att "Naturvårdsverket har släppt en podcast och den är otrolig, vakna så lyssnar vi tillsammans!!". Det hände inte, nej. Inte heller kommer Naturvårdsverket att fylla en arena för en livepodd nästa år.

LÄS MER: "Hollywood – verklighetflykt eller vår räddare från undergången?"

Ambitionen och energin är allt annat än hög. Man gör ett par fältintervjuer med människor i vardagen och med någon expert från myndigheten som uttalar sig allvarsamt om klimatångest, att äta kött och att flyga. Saker Man hört eller sett förr. Detta är snarare
pliktskyldigt content som Naturvårdsverket kunde han kavlat ut i ett par blogginlägg som
några få läser istället för i en podcast som kostat en halv miljon kronor att producera.

Problemet är enligt mig inte att pengarna fått spenderas, utan hur man har spenderat
pengarna. För de pengar som myndigheterna har slängt på podcasts måste man göra något mycket mer intressant och ambitiöst. Jag lyssnar varje vecka på två amerikanska podcasts som är perfekta benchmarks för till exempel en myndighet. En podcast är "99% Invisible" som handlar om design vi inte tänker på, men som finns i vår vardag. Ett avsnitt kan handla om att de klassiska röda telefonkioskerna i London hade spelat ut sin rätt efter mobilens intåg, men att någon kom på att det är perfekta hotspots för wifi-uppkoppling. En annan podcast är "Radiolab" som många av er säkert känner till. Podcasten rör sig i gränslandet mellan populärkultur och vetenskap. I konkurrensen om uppmärksamheten är det den här typen av produktioner, inte andra myndigheters kommunikationssatsningar, som man måste våga mäta sig med.

Det värsta är inte att man har bränt en halv miljon kronor på att producera en podcast, utan att man har bränt skattepengar på att producera ljummet vatten. Oavsett om det är 20 000 kronor eller en miljon kronor är det alltid resursslöseri att skapa "black void content", som min kollega kallar det. Om man har tagit fram en idé som är någorlunda vettig och utbildande och dessutom kommit fram till att en podcast är det bästa formatet, så ska man absolut få göra det för våra skattepengar, då jag i alla fall anser att en myndighets uppdrag delvis är att informera och utbilda allmänheten om sin samhällsfunktion.

Men bara för att man är en myndighet ska man inte prata som sinnebilden av en myndighet i Det Gamla Sverige. I alla fall inte ute där poddar finns. Att skapa content för externa plattformar innebär faktiskt att man konkurrerar bland andras vanor, idoler, professionella underhållare och kreativa podcastskapare. En myndighets podcast konkurrerar med Netflix, Alex och Sigge, Radiolab och Sturgill Simpsons nya hemska platta. Den har jag lyssnat på fem gånger hittills och den är nu ännu värre än efter första lyssningen. Naturvårdsverket och andra myndigheter utan kreativt track record får inte lika många chanser. Deras lågkvalitativa innehåll avfärdas av lyssnare, läsare och tittare på en gång.

David Borg, Partner Borg & Owilli


Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.